Olof Santesson:

En pansargenerals tankar om hur vi kunde besegras

Linder skriver om ett anfall 1943 som ingen räknade med på allvar

Sverige låg i beredskap. Men tyskarna kom aldrig. Efter invasionen av Danmark-Norge den 9 april 1940 oroade sig Hitler under praktiskt taget hela resten av kriget för att de västallierade skulle landstiga på norska kusten och eventuellt dra med sig vårt land i kampen. Det var något som måste förhindras. Annars hade han ingen anledning att anfalla oss. Men en för somliga kittlande tanke är likafullt att vi kunde ha blivit anfallna av Die Wehrmacht och hur det då skulle ha gått.

Formliga tyska fälttågsplaner mot Sverige har aldrig återfunnits. Därför inger redan titeln på Jan Linders senaste bok onda aningar. Krigsfall Sverige! Tysklands anfallsplan mot Sverige 1943, det låter väldigt spekulativt. Ett rafflande innehåll utlovas också i nr 10/2006 av Pennan & Svärdet från SMB, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Öppningsartikeln om boken rubriceras ”Blitzkrieg Schweden. När tyskarna angrep Sverige”. Men här kan författaren själv vara oskyldig.

Efter starten för mer än femton år har Linder visat sig vara Sveriges kanske flitigaste skriftställare i ämnen kring svensk säkerhet och – framför allt – händelseutvecklingen under andra världskriget. Det rör sig om böcker i det lilla formatet, i allmänhet under 200 sidor, med både stora perspektiv och anekdotiskt innehåll men kanske framför allt präglade av författarens lust att redovisa egna värderingar.

Snabbkurs om krigsutvecklingen

Så även denna gång. I den nya boken tecknar Linder inledningsvis i rasande fart praktiskt taget hela krigsutvecklingen från Finlands vinterkrig 1939-1940 och framåt, sett från ett svenskt säkerhetsperspektiv. Det blir en snabbkurs i sådant som transiteringar av tyska soldater till/från Norge, midsommarkrisen 1941, när Tyskland i och med anfallet mot Sovjetunionen krävde genomtransport av en tysk infanteridivision (Engelbrecht) till Finland, dragkampen om norska s.k. kvarstadsbåtar, handeln med Tyskland, Sveriges långsamma frigörelse från undfallenhet gentemot tyskarna m.m.

I en rätt egensinnig framställning bryter författaren därefter händelseförloppet med ett femton sidor ur Fale Burmans sönderkritiserade memoarer från tiden som stabschef i II. militärområdet, i praktiken ett litet äreminne över militärbefälhavaren general Helge Jung (blivande ÖB).

Detta innan Linder fortsätter sin berättelse för att avsluta med en bilaga ägnad åt hela debatten kring samlingsregeringens politik under kriget.

Undfallenhet – klok eller onödig?

Forskningsläget skisseras med utgångspunkt från bl.a. det av Riksbankens Jubileumsfond finansierade SUAV-projektet (Sverige under andra världskriget). Författaren ifrågasätter inte Per Albin Hanssons ”realpolitiska” strävan att hålla Sverige utanför kriget. Denne, skriver han, ”symboliserade en överlevnadsstrategi som omfattades helhjärtat av folket och som bestod av tre komponenter: beredskapsdemokrati med inskränkningar i fri- och rättigheter, militär upprustning samt tryggandet av landets försörjning”.

När det gäller Torgny Segerstedts antinazistiska ledare i Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning skriver Linder anmärkningsvärt kategoriskt att det uppenbarligen fanns anledning att betrakta denne som en allvarlig säkerhetsrisk för Sverige. Regeringen fick omedelbart efter kriget kritik för en undfallande politik, men författaren anser att ståndaktiga idealisters triumf endast var skenbar.

Efter en redovisning av en långt senare debatt, utlöst av Maria-Pia Boëthius bok Heder och samvete 1991, landar han likafullt utan invändningar i en hänvisning till Alf W Johanssons slutliga kritik av det ”småstatsrealistiska” perspektivet: omoraliska och onödiga eftergifter till Tyskland, presspolitik, permittenttrafik och transiteringar av division Engelbrecht.

Verkligt upprörd är Linder över vad som kan ha hänt med bidragen till forskningsprojektet Om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Såvitt känt har ingen översättning eller publicering skett. Här spar Linder inte på ställningstagandena. ”Om detta är korrekt, får det betecknas som en skandal.”

Livfull skildring av den tyska uppbyggnaden

Hur var det då med det som är bokens formella fokus, den föregivna krigsplanen – anfallet mot Sverige?

I sin karaktäristiskt livfulla skildring har Linder egentligen inget nytt att komma med. Han återberättar tidigare uppgifter om hur Hitler i februari 1943 gav ett uppdrag åt generallöjtnant Rudolf Bamler, stabschef i det tyska Norgekommandot. Denne skulle bygga upp en operativ strategisk reserv på två pansar- och fyra infanteridivisioner i Norge bland de 300 000 tyska soldater som var bundna av försvarsuppgifter.

Härnäst engagerades generallöjtnanten Adolf von Schell i att från praktisk taget ingenting bygga upp en hel pansardivision, den 25., med staben i Akershus, Oslo. Innehållet i krigsdagboken om hur detta gick till redovisades av professor Kent Zetterberg i ett stort kapitel ”Svensk säkerhetspolitik 1943. En balansakt på slak lina mellan de krigförande” i boken Nya fronter? 1943 – spänd väntan (red: Bo Hugemark, Probus 1994, i den hugemarkska andra världskrigsserien)

Underlag för anfallsplan?

Bamler skrev i sovjetisk fångenskap 1946 i armétidskriften Krasnaja Zvezda om en omfattande tysk operation 1943 mot Sverige. Men uppmärksamheten i Sverige blev större efter uppgifterna 1960 i det officiella amerikanska krigshistoriska verket The German Northern Theater of Operations att Schell hade utarbetat en operativ studie avseende en anfallsoperation mot Sverige längs två tänkbara riktningar, en från Osloområdet, en från Trondheim-Röros. Saken analyserades samma år av översten Nils Lund i en artikel i Ny Militär Tidskrift, kallad ”Operativ studie i defaitism”.

Intresset var för en tid väckt i Sverige. Flera militära befattningshavare från krigsåren uttalade sig, intressant nog utan att någon mindes något om ett ökat hot försommaren 1943, fast det fanns uppgifter i försvarsstaben om en tysk uppladdning i Oslotrakten. Ingen i ledande ställning räknade vid den tiden på allvar med ett tyskt anfall. Först sjutton år senare kunde således den som ville med liv och lust ägna sig åt tänkbara tyska förehavanden mot oss.

I Linders bok görs faktiskt heller inte gällande att något tyskt angrepp kan ha varit nära förestående. ”Allt talar dock för att von Schells studie verkligen var avsedd att användas som anfallsplan”, skriver han visserligen med en något lös spekulation om att den tyske pansargeneralen utgick från framgångar i Gudbrandsdalen i april 1940 mot norrmän och deras brittiska hjälpare (då tyskarna bara hade tre små stridsvagnar). Det skulle vara lika lätt att i djärva framstötar med små enheter besegra krigsovana svenskar. Men där stannar bevisföringen.

Övervärderat territorialförsvar?

Liksom de militära bedömarna 1960 förvånas Linder över att von Schell inte skall ha förstått hur pass effektivt det svenska försvaret hade börjat bli 1943. Det var inte längre enkelt att skära igenom och köra över, anser författaren i vad som nog är hans huvudtes.

Frågan är om inte Linder övervärderar det svenska territorialförsvarets kvalitet liksom styrkan i byggandet av fältbefästningar, skansar (som för övrigt tynade efter 1943). De från 1942 inrapporterade uppgifterna om att svenska styrkor i händelse av ett tyskt anfall skulle operera inne i Norge förvånar en nutida läsare som exempel på ”det fria kriget” (senare ett begrepp för vad man kunde göra på svensk mark om fältarmén hade måst ge vika).

Vi har inte kommit närmare vad von Schells skrivbordsstudie kunde ha tjänat till, om något. En rimligt stor operativ tysk anfallskraft kom i vilket fall som helst aldrig till stånd. När 25. pansardivisionen började komma upp i numerär och fordonspark fick den ägna sig åt att arrestera först norrmän och senare, efter utrymning av Norge i augusti 1943, danskar, innan den hamnade i Frankrike. När divisionen senare sattes in på östfronten, under von Schells efterträdare, befanns den hopplöst oförberedd och gick sin undergång till mötes. Det här skulle således ha varit en tysk spjutspets mot oss?

Finns det då något att ta på? Ja, möjligen detta: 25. pansardivisionen fick sommaren 1943 faktiskt ihop ett normalt antal stridsvagnar, många låt vara av lägre kvalitet. Detta är ett ensamt faktum som det kanske går att kannstöpa över. Allt annat verkar mest vara rena gissningsleken.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Jan Linder: Krigsfall Sverige! Tysklands anfallsplan mot Sverige 1943, Infomanager, Avesta 2006.

Kartskiss. von Schells anfallsplan 1948, Operation I och anfallsvägarna i Dalarna enligt Operation II.