Jan Mortberg:

Turkiska gåtor

Utvecklingen i Turkiet fångar alltmer Europas uppmärksamhet i och med landets önskan att bli EU-medlem – och divergerande inställning/uppfattning i EU till detta. Läget är komplicerat och FHS-delegationens besök resulterade i många frågetecken. I nästa nummer av vårt försvar kommer ambassadör Henrik Liljegren, bosatt i Turkiet att försöka räta ut några av dem – och tillfoga nya.

– I vilken riktning vi än tittar, utom västerut, har vi någon av världens konflikter som vår närmaste granne. Vi ser Kaukasus, Iran, Irak, Syrien, Israel-Palestina och Cypern. Detta är en omvärld som Turkiet hela tiden tvingas förhålla sig till, ha en politik för!

Detta berättades för en delegation studerande, forskare och lärare från Försvarshögskolans institution för säkerhet och strategi som i våras var på ett kort besök i Ankara.

Men, i väster ligger Europa, som Turkiet är och vill fortsätta vara en del av, påminner våra turkiska värdar oss om. Ett medlemskap i EU är utan jämförelse Turkiets viktigaste säkerhetspolitiska mål.

Vi besökande ”strateger” från norra Europa var laddade med frågor om eventuella iranska kärnvapen och Israel, utvecklingen i Irak, risken för ett inbördeskrig och därmed som möjlig konsekvens ett fritt irakiskt Kurdistan, Israel-Palestinakonflikten (nota bene, Libanon var vid denna tid ”lugnt och fridfullt” – en konflikt tedde sig då avlägsen).

Hur såg Turkiet på risken för israeliska åtgärder mot Iran, kunde Turkiet acceptera ett fritt Kurdistan (i Irak), hur hanterade Turkiet sina muslimska grannar i arabvärlden när man samtidigt har ett militärt samarbete med Israel, var några av våra frågor på agendan. Även kurdfrågan i Turkiet var självfallet föremål för våra samtal. Vi fick artiga svar och sedan återvände våra turkiska värdar hela tiden till EU-frågan. Budskapet till FHS-gruppen, svenskar, norrmän och finländare, var kongruent och mycket, mycket tydligt. Ingen fråga var viktigare för Turkiet än fördjupad integration med Europa.

Begynnande tvekan hos militären om EU

Den turkiska militären har, allt sedan Turkiet växte fram i askan av det ottomanska riket efter första världskriget, haft en avgörande betydelse för det turkiska nationsbygget. Självbilden som den yttersta garanten för det moderna Turkiet var för besökaren påtaglig och kanske för oss nordbor något främmande. Försvarsmaktens centrala roll visar sig bland annat i att försvaret äger delar av näringslivet, har egna affärsbanker, och avkastningen kan utnyttjas för materielanskaffning.

Själva bodde vi på ett officershotell på en kulle med utsikt över Ankara och en av dagarna åt vi lunch mitt i stan på ”generalernas hotell”. Under tidigt löppass kunde jag observera morgonuppställning i pluton utanför till hotellområdet hörande kaserner. Många av soldaterna var uppenbarligen klädda för olika funktioner vid hotellet.

Det är nog ett understatement att påstå, att ett medlemskap i EU torde komma att kräva stora förändringar av relationerna mellan den turkiska statsmakten och dess militärapparat. Ett faktum som kanske framskymtade i de frågor med spår av tveksamhet och oro som ”mellan skål och vägg” ställdes av några av våra militära värdar om hur det egentligen var att vara medlem i unionen. Våra norska kamrater fick också frågor av de turkiska officerskollegorna om varför Norges befolkning upprepat avvisat medlemskap.

Hur länge kommer Atatürk att dyrkas?

Det går inte att lämna en rapport från Turkiet utan att nämna något om Mustafa Kemal, eller Kemal Atatürk, det moderna Turkiets fader. Han är allomstädes närvarande, till exempel har den turkiska motsvarigheten till FHS i sitt vapen Atatürks ansikte strålande likt en sol, och i vårt program ingick kransnedläggning i hans mausoleum och besök i det näraliggande museet. En stilla undran är hur länge denna dyrkan kan leva i sin nuvarande form, inte minst hur kan den förenas med islams framväxt (”återkomst”?) i Turkiet. Och vad innebär den påverkan som det hett eftertraktade EU-medlemskapet kan tänkas medföra?

Annorlunda medlem eller besviken granne?

Detta var ett par rapsodiska intryck efter några spännande och intressanta dagar i Anatolien (den asiatiska delen av Turkiet). Det är många funderingar som passerar revy genom huvudet under återfärden mot fosterjorden. Hur länge tål egentligen Turkiet att känna sig avvisat av ett Europa som man uppenbarligen vill vara en del av? Och för vår del, vilket Turkiet vill vi från ett europeiskt (och därmed också svenskt) perspektiv ha – en lite annorlunda medlem av den europeiska gemenskapen, som med medlemskapet i EU har nått sina viktigaste nationella mål, eller en besviken granne, som lämnats utanför? Kort sagt, vilket Turkiet ger oss störst säkerhet? Det är en fråga som snart var och en av oss svenskar behöver ta ställning till. Ett mycket givande besök i Ankara har i alla fall hjälp mig på traven att finna ett svar.

Jan Mortberg är överste och chef för Norrbottens regemente. Han var vid besöket i Ankara chef för Strategiavdelningen vid Militärhögskolan.

Monument i Antalya över Kemal Atatürk.

Foto: Bo Hugemark