Statssekreterare med militär erfarenhet
– Det är svårt att ställa om tänkandet till att vi nu behöver en annan typ av försvar. Det har jag själv upplevt med ett förflutet som reservofficer utbildad till cykelskyttebataljonchef. För mig blev Gulf-kriget 1991 en tankeställare – ny vapenteknik krävde en ökad satsning på kvalitet hos våra förband.
När Hans Gustaf Wessberg drabbades av denna insikt hade han redan lämnat sin aktiva tid i Försvarsmakten, som varat i åtta år, som pressofficer, presschef och slutligen 1987-90 informationschef och därmed ÖB:s talesman. Informationstjänst ägnade han därefter sig åt i ytterligare i fem år, i SIAB och Sveriges Industriförbund, varefter följde chefsbefattningar i Industriförbundet och Svenskt Näringsliv, innan han 2004 blev generaldirektör i Bolagsverket.
Min första fråga till den nye statssekreteraren blir naturligen hur han ser på allmänhetens kunskap om försvaret idag jämfört med ”på hans tid” och vad skillnaderna beror på.
– Den är lägre idag. Det beror på främst två saker: för det första att försvaret idag med det försvunna ryska hotet ter sig mindre angeläget än då det gällde vår nationella överlevnad. För det andra att den politiska ledningen har varit dålig på att till folket kommunicera vad som motiverat omställningen och vad den går ut på, vilket gjort att försvarsdebatt saknats.
– Hur tycker Du som f.d. informationschef att Försvarsmakten skött sin marknadsföring? Har Du några råd?
– Deras uppgift har varit bra mycket svårare än när jag var infochef. De har gjort ett bra jobb inom givna ramar. Om jag skall ge något råd så är det: visa total öppenhet om framsteg, problem – och eventuella misslyckanden.
– Men nu börjar ju debatten komma igång, bl.a. i samband med en dyster utveckling i Ryssland.
– Ja, men också ett ökande engagemang i frågorna om våra styrkors förmåga i de internationella operationerna. När det gäller diskussionen om vårt existensförsvar är det viktigt att inte se behovet ”genom gamla glasögon”. Lösningen inte med nödvändighet en återgång till det gamla invasionsförsvaret.
– Det
är det knappast någon som tycker. Men vad man frågar sig är: räcker den bas vi
idag har i form av grund- och krigsorganisation för att tillräckligt snabbt
rusta upp om så skulle krävas?
– Det
är en oerhört svår fråga som jag inte på långt när hunnit tränga in i. Vi vet
ju idag
inte mycket om hur detta framtida hot skulle se ut och därmed vad vi behöver
för styrkor. Men en förutsättning finns: kompetenser och allsidiga förmågor i
modern strid. Bl.a. genom täta kontakter med utländska
försvarsmakter. Med hänsyn till vad vi nu kan se om framtida hots
karaktär tror jag att vi är på rätt väg genom att dagens och morgondagens
insatsstyrkor är relativt lätta och rörliga. Men vi behöver definitivt också
behålla ”tyngre förmågor”. Hela upprustningsproblematiken är en extremt vital
fråga att ständigt debattera, inte minst för att behålla vår mentala beredskap.
– Du nämnde utländska kontakter. Menar Du då – utöver att vi håller oss à jour med utvecklingen – också att vi kan samverka operativt och att våra chanser att få hjälp i krig ökar.
– Ja båda sakerna.
– Trots att vi inte har konkreta säkerhetsgarantier?
– Både denna och den förra regeringen har uttalat att vi som medlemmar av Europeiska Unionen varken kommer att kunna stå utanför eller kommer att lämnas i sticket i händelse av allvarliga hot. Och vår långt drivna interoperabilitet med utländska försvarsmakter gör frånvaron av säkerhetsgarantier och gemensam operativ planläggning mindre problematisk.
– För att övergå till det som kan hända i nutid, internationella fredsmissioner, nämnde Du ett ökat engagemang. Här bör man kanske fundera på hur reaktionen blir om vi skulle drabbas av svåra förluster. Kommer man att fråga politiker och militärer: vad hade vi där att göra?
– Det är ett problem vi delar med andra nationer. Få länder är beredda att ta stora förluster. Men internationella operationer innebär risker. Nu mer än förr kan insatserna vara av ett slag där en fredsbevarande operation snabbt kan eskalera till regelrätta strider. Vi måste skicka styrkor som kan klara en sådan utveckling, men också förbereda allmänheten på riskerna.
– Hur
skall det gå till?
– Bl.a. genom att formulera en genomtänkt strategi, där syftet med våra insatser klargörs. I botten finns alltid det humanitära syftet, men för att prioritera våra insatser krävs att vi analyserar hur våra säkerhetsbehov påverkas. Det kan dämpa konflikter som kan spridas eller påverka oss på annat sätt, men också vad det ger oss i stärkt politisk samhörighet inom Unionen eller förbättring av Försvarsmaktens förmåga.
– Har vi tidigare plottrat ut våra resurser utan genomtänkt prioritering?
– Man kan kanske säga att vi haft en tendens att visa flaggan överallt. En viss koncentration är nog bra.
– En
god vän och f.d. kollega med mycket stor erfarenhet av FN-tjänst hävdar att vi
är på fel väg med vårt sätt att rekrytera till utlandstjänst. Han anser att
risken är mycket stor att man får in olämpliga element, Militärt
Överintresserade Personer, för att använda ett gängse uttryck. Han ställer
detta i motsats mot hur vi förr satte upp våra FN-förband genom rekrytering ur
värnpliktsarmén och då också fick breda civila yrkeskunskaper, av stort värde i
fredsmissionerna. Hur ser Du på dessa problem?
– Risken att få in olämpliga element har nog alltid funnits. Det är ytterst viktigt att vi lär oss bedöma våra soldaters och befäls värdegrunder. Men minskad yrkeskunskap, användbar i fredsbevarande missioner, är nog ett reellt problem, men ett pris vi får betala för styrkor med ökad militär professionalism, nödvändig i mer våldsamma situationer.
– Hur ser Du på frivilligorganisationerna roll i det nya försvaret?
– Med minskat offentligt åtagande ökar naturligen betydelsen av frivilligorganisationerna. Framför allt kan de bära med sig det viktigast i det ”gamla” försvaret: det folkliga engagemanget.
– På senare år har ju inträffat ett antal kriser i samhället, Tsunamin, Gudrun, fågelinfluensan. För mig, med erfarenhet från det gamla totalförsvaret, verkar det som om vi glömt mycket av principerna för krisledning och skrotat mycket av den materiel som behövs för att lindra människors umbäranden och rädda liv.
– Jag håller med om att vi kanske tappat helhetstänkandet som vi hade förr. Det är farligt att tro att allt har förändrats och arvet är helt föråldrat. Samhället är utan tvivel mindre robust. Vi kan inte allokera militära resurser enbart för att stödja samhället, men mycket av det civila försvarets resurser har nog skrotats ogenomtänkt. Dock tror jag att mental beredskap, lednings- och samverkansförmåga håller på att förbättras på lokal och regional nivå, det kan man skönja under senare tids kriser – eller larm om befarade sådana. Regeringen har tillsatt en utredning för att ta ett helhetsgrepp om frågan.
– Det här med utredningar har vi hört om förr. Jag och många reagerade efter Tsunamin så att nu borde omedelbart tillsättas en liten krisstab på central nivå som efterhand kunde tillväxa och få fastare form. Så skulle man ha gjort i det militära utan långa utredningar. Men såvitt jag vet har inte mycket hänt.
– Vad gäller Tsunamin, så är min uppfattning att det fanns tillräckliga organisatoriska förutsättningar för en effektiv krishantering. Det som saknades var en ledningskultur där det var förlåtligt att göra fel. Därmed vågade man inte ta ansvar och fatta beslut.
– Har Du någon avslutande reflektion i Din nya befattning?
– Som ”återvändare” till Försvarsmakten kan jag se att frågorna är samma som förr men viktigare än någonsin, metoderna att lösa dem annorlunda. Och statens uppgift är oförändrad: att trygga nationens och människornas existens.
Hans Gustaf Wessberg
Född: 1952
Bor: I Bromma
Familj: Hustru Marianne Reimers-Wessberg sedan 1981, tre barn födda 1982, 1986 och 1992
Akademisk examen: Fil kand 1977 (statskunskap, historia, kommunikation)
Militär grad: Major i reserven
Några ordförandeuppdrag: Sveriges Förenade Studentkårer 1980-82, Stockholmsmoderaterna 1997-2003, Svenska Bostäder och Locum AB 1999-2001, Centralförbundet Folk och Försvar 2003-2004
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien sedan 1997
Foto: Olle Melkerhed