Olof Santesson:

Hoten innebär utmaningar för både Europa och USA

Alternativ mot terrorister genomlystes vid Atlantkommitténs möte på Karlberg

Europa har haft sin beskärda del av våld mot värnlösa civila. Idag möter vi dock något nytt: terror av katastrofal, kanske rent av existentiell omfattning. Hur sådana hot skall hanteras innebär utmaningar för hela den transatlantiska gemenskapen. Mot USA:s väpnade kamp ställs ofta en mer förhandlingsinriktad europeisk hållning utifrån föreställningen att man måste kunna nalkas omvärlden i syfte att skapa och befästa en dialog.

USA och EU går inte i takt. Nej, det blev uppenbart när Svenska Atlantkommittén och Krigshögskolan Karlberg fredagen den 10 november 2006 höll en välbesökt konferens (88 personer anmälda) för att genomlysa de problem som vår tids nya hot ställer. Under rubriken ”Homeland Security – A Concept for European and American Challenges” analyserades världen efter den 11 september 2001 ur en rad perspektiv: USA:s, NATO:s, EU:s och vårt eget svenska.

Det blev en sammankomst präglad av allvarliga, för att inte säga mörka tonfall. På ett i Sverige litet ovanligt sätt utpekades direkt fienden mot den västerländska livsstilen såsom hemmahörande i Mellersta Östern. Så skedde redan i öppningstalet.

Terrorister som inte kan avskräckas

Snarast vredgat angreps muslimska fanatiker av Troels Frøling, generalsekreterare i de europeiska atlantkommittéernas centralorganisation, the Atlantic Treaty Association. Han ifrågasatte hur man någonsin skulle kunna komma till tals med människor som väntar på att den dolde tolfte imamen skall framträda och leda kampen mot de otrogna.

Med den beskrivningen var det shiitiska våldsverkare som utpekades. Fanatismen är inte nödvändigtvis mindre hos terrorgrupper ur den muslimska sunnimajoriteten (al-Qaida skapades av sunniter). För dem är det här med den försvunne men återkommande imamen rent kätteri. Kontentan var hur som helst: avskräckning fungerar inte, och vi är på väg in i en konflikt ”mellan civilisationer”.

Motoffensiv mot terrorister

Så till risk- och säkerhetsdiskussionens grunder: ”The Setting.”

Vad man i USA anser att kampen mot terrorister kräver var första temat. Det utreddes, sedvanligt amerikanskt strukturerat, av professor John L Clarke från George C Marshall European Center for Security Studies, under titeln ”Homeland Security – Defining the Concept”. Han utgick från den i framför allt USA centrala frågan hur man balanserar säkerhet och medborgarnas frihet. Men praktiskt taget allt avhandlade hur amerikaner strävar efter att förhindra terrorutbrott, minska riskerna för dem och minimera skadeverkningar.

Talaren skilde mellan Homeland Security, skyddet av hemlandet, och Homeland Defense, där det inte minst handlar om en motoffensiv mot terrorister. Åhörarna fick en talande bild av omfattningen av problemen i en jättenation där nio miljoner container anländer årligen och sju miljoner går ut, där 500 miljoner människor årligen passerar gränskontrollerna, där två miljoner jordbruk skall skyddas, liksom 100 000 kemiska anläggningar.

Olycksbådande profetia

Målet angavs som något liknande hundraprocentig säkerhet. De av inhemska kritiker ofta påpekade svårigheterna att få Homeland Security att fungera effektivt, gick Clarke förbi. Han ville i stället tala om att det transatlantiska partnerskapet hade försvagats – över Atlanten delar vi inte samma hotbild. För amerikansk del ville han varna för att terrorister inom tio år kommer att ha använt massförstörelsevapen mot oss: nukleära, kemiska, biologiska och radiologiska. Auditoriet kunde snarast förnimma en förvåning över att inget liknande redan har skett.

Obegriplig inskränkning

För ”NATO-EU Co-operation” talade flygöversten Michael C Ryan från USA:s mission i europeiska unionen. Som exempel på samarbetskomplikationer pekade han på att NATO har bra kontaktlinjer till européernas första och tredje pelare men inte den andra, där försvarsfrågor hanteras. Som amerikan fann han det obegripligt hur EU militärt kan ingripa över allt utom på medlemsstaternas territorium. Så mycket för svensk militär alliansfrihet!

Välspridd bok

Avsnitt nummer två hade överskriften ”Disasters – Man-made and Others”.

”Coping with all Hazards” var den titel som professor Bengt Sundelius från Krisberedskapsmyndigheten och Försvarshögskolan hade valt för att beteckna hur vi i Sverige numera ser på krishanteringsfrågorna. Det gäller både statens överlevande och människornas säkerhet, hur samhället skall kunna fungera under påfrestningar. Frågor som måste ställas är vad som är värt att skydda och vilka som är våra fundamentala värden.

Förnöjd berättade Sundelius att boken The Politics of Crisis Management. Public Leadership under Pressure, utgiven i Cambridge, med honom som en av författarna, nu översätts till kinesiska, i en liten nätt upplaga på 500 000 exemplar (till att börja med?).

Spridning av massförstörelsevapen

Ambassadör Rolf Ekéus talade om ”Proliferation of WMD”, spridning av massförstörelsevapen. I ett anförande som enbart hann behandla kärnvapen uttryckte han starka bekymmer inte bara för Nordkoreas och Irans ambitioner och risken för vidare spridning. För honom tedde det sig även ”egendomligt” att USA och Ryssland alltjämt håller sina kärnvapen i hög beredskap för ”launch on warning”. Det är hög tid att de slutar med detta, stridsspetsarna bör skilja från vapenbärarna.

Alltför utspritt ansvar

I ett tredje avsnitt, kallat ”Lessons: Sweden and America” talade försvarsberedningens avgående huvudsekreterare Michael Mohr om ”The Swedish Crisis Management System”, som han själv verksamt varit med om att utreda och utstaka. Den bild han gav var att det finns tydliga brister i vår krishantering, alltjämt spridd på många myndigheter. Framöver kan det bli en annan huvudman än försvarsdepartementet. Men Mohr själv flyttar till Washington, D C, som vår förste specialattaché för Homeland Security-frågor; en intressant signal.

Säkerhetens pris

Sista avsnittet kallades helt enkelt för ”Europe, NATO and Sweden”.

Här kom Lorenzo Salazar från EU-kommissionen in på dess ansvarsområden, under rubriken ”What Role for the European Union?”. Han gav en bild som rätt mycket liknade Clarkes vad det gäller att förhindra terrorism, vara beredd på den och reagera på inträffade fall. Mer än någon annan talare tog han upp det pris vi måste betala. Hur nå rätta balansen mellan säkerhetsåtgärder och människornas frihet är något som måste diskuteras mer.

När det gäller NATO förstärktes nog en känsla av att EU är bredare på ren krishantering, när åhörarna lyssnade på Thierry Legendres föredrag ”What Role for NATO?”. Men talaren betonade paktens samarbete med olika partner i Medelhavet; Turkiet nämndes särskilt.

Försvar för öppet EU

Som ende politiker bland talarna höjde Urban Ahlin (s) temperaturen med sitt anförande ”Is Sweden up to the Challenges?”. Med en gång slog han fast, provokativt sade han själv, att USA:s Homeland Security inte är något för oss svenskar. USA har blivit alltför stängt och antalet utländska studenter vid högskolor och universitet allt färre. Det är en riktning i vilken han inte ville att vare sig Sverige eller EU skulle gå.

Talet formade sig till ett varmt försvar för ett öppet EU, bra på att bekämpa terrorism men aktivt i att vidga kretsen genom att få med Turkiet. ”Europa” är en fråga om värden. EU får inte vara ”en kristen klubb”. Det skall vara attraktivt, utåtriktat, redo att medverka till att släcka bränder.

Uppdrag till Atlantkommittén

Ett svenskt problem gäller vår medverkan i militära fredsmissioner. Befolkningen stödjer internationella insatser, men då tänker medborgarna i termer av våra tidigare, traditionella fredsbyggande operationer, tillkomna med stridande parters godkännande. Nu handlar det enligt Ahlin om annat, om fredsframtvingande aktioner. De kan komma att påverka vår egen säkerhet, framdriva aggressiva handlingar mot oss.

Och medborgarna är inte medvetna om den ökade faran för att svenska soldater stupar eller såras (som ju faktiskt var fallet i Kongo för snart ett halvsekel sedan). Sådana förluster kommer vi att få, sade talaren varnande, det är bara en tidsfråga. Och under den efterföljande frågestunden gav han Atlantkommittén under nye ordföranden ambassadör Henrik Liljegren, en av heldagsmötets inbjudare, ett formligt uppdrag. Kommittén behöver ta på sig att upplysa allmänheten om inte bara värdet av, utan även riskerna för militära förluster med, nuvarande internationella inriktning av Försvarsmaktens förmåga.

Amerikanerna för krig åt Europa

Under slutdebatten gällde de flesta meningsutbytena också Ahlin. I en replik till Clark preciserade han skillnaderna USA-Europa. Amerikanerna utkämpar ett krig, vi har till utgångspunkt att jaga kriminella.

Ryan hade tidigare påmint om ordet ”krig” i amerikanskt språkbruk: ”krig mot fattigdomen”, ”krig mot droger”; således mot företeelser. Nu frågade han, liksom ursprungligen Frøling, hur man avskräcker dem som söker döden och sätter den före livet. Ahlin medgav att det globalt inte alltid räcker med polis och rättsliga insatser. Men han var inte säker på att man hade hittat den rätta balansen mellan åtgärder.

De avslutade orden gick Ingemar Dörfer, f.n. verksam vid Utrikespolitiska Institutet. Han sammanfattade med att konferensen startat i en dyster ton och citerade senare bl.a. den hårdföre amerikanske forskaren Robert Kagan. Det post-industriella Europa har slutat att föra krig därför att amerikanerna gör det åt oss.

Talaren hade några ord för vart och ett av de tidigare inläggen. A propos vad Mohr hade sagt hävdade Dörfer, nu ännu tydligare, att Sverige ”inte längre är en krigförande nation”. Han höll med Legendre om att NATO inte är uppbyggt för att bekämpa terrorism. Det är EU mycket bättre på. Ahlin fick höra att Dörfer inte trodde på fattigdom och sociala problem i Mellersta Östern som förklaring till terrorism. För övrigt hade antalet utländska studenter i USA åter ökat det sista året!

Det påståendet blev också sista ordet under konferensen.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Professor Clake strukturerar problemet.

Foto: Markus Barth