Jan von Konow:

Trovärdighet saknas

Dagens inriktning ”strider mot försvarsbegreppets centrala innebörd”

I ledarartikeln ”Fel debatt?” i senaste tidskriftsnummer (nr 4/06) sätts fingret på en av de ömmaste punkterna hos dagens svenska försvarsmakt: oviljan att initiera en saklig, konstruktiv debatt. Huruvida orsaken är rädsla för kritik från utomstående må vara osagt. Att den stora bristvaran hos försvarets militära ledning är civilkurage torde i alla fall vara höjt över alla tvivel. Att också bekvämlighet kan spela in är sannolikt: bekvämlighet att inte låta sig rubbas i alltsedan FB 2000 etablerade tankebanor. Att – som brukligt är – avfärda oliktänkandes argument som uttryck för ”nostalgi” och ”bakåtsträvande” är en ren oförskämdhet gentemot de många skribenter och andra talesmän, som har en lång yrkesgärning bakom sig och som befann sig i hetluften långt innan dagens generaler/amiraler hade trampat ur barnskorna.

Undertecknad artikelförfattare kan åberopa långvarig trupptjänst, bl.a. vid gränsgrupperade fältförband (infanteriet) redan under de senare beredskapsåren och ett alltsedan dess oförtröttat engagemang i frågor som rör landets försvar. Mot den bakgrunden anser jag mig kunna hävda, att försvarsmakten av idag saknar den centrala inneboende kraft som heter trovärdighet hos landets medborgare. Låt mig närmare utveckla varför jag kan tillåta mig en så allvarlig beskyllning.

I senaste versionen av instruktion för försvarsmakten (FöD 2000:555) anges som de främsta uppgifterna följande:

§ 1 ”Grunden för Försvarsmaktens verksamhet skall vara förmågan till väpnad strid” (kursivering gjord här).

§ 2 ”Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp var det än kommer ifrån. Hela Sverige skall kunna försvaras.”

Framförhållning saknas

Med hänvisning till dessa lakonismer kan hävdas, att försvarsledningen bryter mot ordalydelsen och andemeningen särskilt i § 2. Den helt dominerande uppmärksamheten och praktiskt taget all verksamhetsinriktning är nämligen sedan ett par år fokuserad på försvarsmaktens internationella åtaganden. Försvaret av Sverige har hamnat i en diffus bakgrund.

Intill 1975 hade Sverige en ”krigsmakt”. För att verbalt markera fundamentala uppgifter ändrades benämningen till ”förvarsmakt”. Försvaret av Sverige bedömdes vara så centralt och så krävande, att den militära potentialen i allt väsentligt skulle inriktas mot angivet mål, med en fast förankring i folkmedvetandet. Men nu har i stället de internationella åtagandena kommit att prioriteras. Motiveringen bakom kursändringen återfanns i försvarsledningens övertygelse om att något säkerhetspolitiskt hot mot Sverige inte kommer att föreligga inom överblickbar tid. Vissa tvärsäkra prognosmakare har t.o.m. ansett sig kunna ange årtionden. Elementära begrepp inom all försvarsplanering som ”framförhållning” och ”återtagningsförmåga” har strukits i högkvarterets vokabulär.

Tomt mellan Enköping och Boden

Försvarets ”ominriktning” – ett omhuldat favorituttryck – har bl.a. resulterat i en massiv nedläggning av utbildningsförband, framför allt inom armén. Utslagningen har fått sådana proportioner, att det nu saknas utbildningskapacitet för den utökning av de internationella åtagandena, som förespråkas av den nya regeringen. I årets försvarsbudget har för ändamålet tillförts ytterligare 600 miljoner. Till en helt otillräcklig utbildningspotential skall så läggas en urholkad beredskapsförmåga, som bäst illustreras av att mellan Enköping i söder och Boden i norr finns inget enda permanent arméförband. Och Gotland ligger totalt försvarslöst (samtidigt som Ryssland planerar en gasledning i öns omedelbara närhet). Helge Jung, 1930-talets dynamiske förkämpe för återuppbyggnad av ett raserat svenskt försvar (han var sedermera ÖB 1944-51), betecknade 1925 års nedrustning som ”nationell självutplåning”. Och då gällde den ändå bara en reduktion, som framstår som en ljum västanfläkt jämfört med den ödeläggelse, som de båda senaste försvarsbesluten (FB 2000, FB 2004) har åsamkat. Man undrar vilka ord Helge Jung skulle ha tillgripit, om han hade levat idag!

Vad får vi för pengarna?

Den enda militära trygghetsfaktorn i konventionell mening är idag hemvärnet. Det beundransvärda engagemanget hos denna frivilligstyrka kan dessvärre dock inte uppväga det faktum att numerären är i stadigt sjunkande. Nulägets knappt 40.000 man ligger långt bort från den storslagna målsättningen i försvarsbeslutet 2000, som gick ut på 120.000 man. Vad försvarsmakten i övrigt beträffar har det uppgivits att antalet reguljär trupp uppgår till runt 32.000 man. Den styrkan motsvarar ungefär vad tidigare ett enda brigadproducerande arméregemente förfogade över i sin kader av utbildade värnpliktiga.

Vår försvarsmakts för närvarande mest engagerande uppgift är att om ett par år kunna sätta upp en s.k. Battle Group om knappt 1 500 man för uppgifter inom EU:s ram. Detta blygsamma åtagande tar alla tillgängliga resurser i anspråk, bl.a. flertalet generaler (vilkas antal är större än antalet artilleripjäser i den s.k. insatsstyrkan). För att en försvarsmakt skall kunna påräkna trovärdighet – faktiskt ett livsvillkor i en demokratisk stat – krävs först och främst att det egna landets medborgare känner respekt och hyser förtroende. Dagens avklädda försvarsmakt saknar dessvärre förutsättningar att kunna uppfylla nämnda kriterier. Och då skall man samtidigt betänka, att försvaret kostar nästan lika mycket (c:a 38 miljarder) som när det räknade över 700 000 man. Vad får medborgarna egentligen för dessa pengar?

Att återvinna sin trovärdighet och verkligen kunna bli en garant för Sveriges framtida trygghet och nationella oberoende kräver hos försvarsledningen ett grundligt omtänkande. Sverige måste sättas i främsta rummet. Att satsa mångmiljardbelopp på att vara till hands på andra mer eller mindre avlägsna platser, strider mot förvarsbegreppets centrala innebörd. Vad som krävs nu – och det brådskar! – är en ”ominriktning” av tänkandet hos dem, som ytterst har ansvaret för att vårt lands fria existens är garanterad så långt mänsklig förmåga orkar med. Utan en sådan kursändring blir försvarsbudgetens betydande summor bortkastade.

Jan von Konow är militärhistoriker

Grupp ur Umeå 2. hemvärnsbataljon. ”Den enda militära trygghetsfaktorn i konventionell mening är idag hemvärnet.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Magnus Sjöström