Beata Hansson:

Terrorövning prövar samhällets krisberedskap

Vi har blivit alltmer medvetna om samhällets sårbarhet. Attentaten i städer som New York, Madrid och London har visat att vi inte bara behöver kunskaper om krisberedskap. Vi behöver också träning i att samarbeta. På uppdrag av regeringen har Krisberedskapsmyndigheten tagit fram ett övningsscenario. I Samverkansövning 2007 genomförs en storskalig terrorattack i Stockholm 24-26 april.

Årets simulerade terroristangrepp med massförstörelsevapen som framförallt kommer att riktas mot Stockholms kollektivtrafik, kan liknas vid ett jättestort rollspel. Men projektledarna för övningen, Kent Frederiksen och Torwald Snickars är försiktiga med ordvalet. De poängterar att scenariot som planeras, bygger på myndigheternas fortlöpande hot- och riskanalyser. Övningen är tänkt som ett samarbete från räddningspersonal på gatan, vidare till kommuner, landsting och myndigheter, för att knyta an hos regeringskansliet.

De första signalerna

Michael Lundström på SÄPO tycker att det är en nyttig övning, främst för att det faktiskt handlar om samverkan mellan myndigheter och organisationer som på detta vis lär känna varandra och sina olika ansvarsområden.

– Samverkan, kommunikation och ledning är A och O inom vår organisation och detta tillfälle medverkar till att vi kan praktisera det också med andra inblandade.

Även Kjell Lindgren, informationsansvarig vid citypolisen ser detta som bra träning i att skapa kunskap och förståelse för andra aktörers roller och ansvar vid olika typer av kriser. Men stör inte denna övning polisen i sitt dagliga arbete?

– Lite är det så att vi inom Stockholmspolisen, genom att det ofta inträffar händelser som kräver stora resurser och samverkan, har rätt stora erfarenheter och viss vana med att snabbt öka och förändra organisationen och inriktningar. Det medför att vi kanske behöver mindre förberedelser än vissa andra organisationer och aktörer.

Göran Dalin, övningsledare på Länsstyrelsen i Stockholms län kan avslöja att övningen i princip startar ett par veckor innan det ska ”smälla.”

– Då börjar informationen att sippra ut genom medier och med lite tur så kan vi tolka signalerna rätt och vidta de åtgärder som behövs.

Normala ansvarsförhållanden bibehålls

Han berättar att de under innevarande år har tolv utbildningsdagar planerade inför denna övning. Under dessa dagar kommer Länsstyrelsens krisledningsorganisation och dess informatörer att medverka.

– Krishantering handlar inte bara om information, utan även om kommunikation. Viktiga upplysningar från allmänheten och olika aktörer kan hjälpa oss i vår roll att koordinera och att samordna information till allmänhet och medier. Det svenska krishanteringssystemet bygger på principen som innebär att den som i normala fall ansvarar för en verksamhet också gör det under en krissituation. Vi får normalt inte gå in och beordra andra myndigheter att agera på ett visst sätt.

Han tror att en bra omvärldsbevakning hos de olika aktörerna ger stora möjligheter att vidta lämpliga åtgärder och skapa förutsättningar för samverkan.

– I bästa fall kan vi förhindra att något inträffar över huvud taget. Men annars kan vi åtminstone begränsa skadeverkningarna och lindra konsekvenserna av en händelse.

Ledningsorganisation centralt och på plats

Torwald Snickars, även jourhavande brandchef i Stockholm, var tidigare delaktig i utredningen av World Trade Center-attentatet. Han bekräftar de lärdomar man fick av erfarenheterna som gjordes där.

– Vid en större händelse, som kan inbegripa flera skadeplatser, med många skadade, krävs en väl fungerande ledningsorganisation både på plats och i ledningscentral. Man behöver veta vilka som kommer till platsen, hur säkerheten ser ut där, och vem som för befälet. Det blev uppenbart i New York när det andra raset inträffade i tornet, att man inte visste riktigt vilka som befann sig var någonstans.

Torwald Snickars var även i Berlin under förra våren för att studera hur man övade krisberedskap inför fotbolls-VM. Han noterade att ju närmare verkligheten man kommer i övning, desto mer har man att vinna.

I årets utbildningsinsats i Stockholmsområdet ingår dels hur man simulerar, dels hur man klargör beslutspunkter.

– Det är ju för första gången man genomför en så här stor övning, vilket innebär att man är tvungen att samarbeta på alla olika nivåer i samhället. Och aktörerna som är med agerar i sina ordinarie roller.

Övning ger färdighet

Kent Fredriksen har ett förflutet inom Räddningsverket och över trettio års erfarenhet av utbildning och övningsverksamhet, nationellt och internationellt. Han talar om de kunskaper och förmågor som måste sitta när det smäller och nämner kärnfrågorna. Vem gör vad, och när? Frågor som även måste ha tydliga svar rörande ansvar, befogenheter, kommunikation, samband och flexibilitet i prioriteringen, om flera händelser inträffar samtidigt.

Projektledarna är eniga när de säger att övning är det överlägset bästa sättet att öka engagemanget för krishantering. Samtidigt är det den mest effektiva metoden för utveckling av krishanteringsförmågan. I skrivande stund är kretsen av personer knutna till detta projekt ett drygt hundratal. Men i takt med att det fortskrider så ökar antalet till uppskattningsvis mellan 1000 och 2000 personer. På lokal nivå kommer Stockholm, Sigtuna och Södertälje att bli mest berörda. Men närmare fyrtio olika myndigheter, organisationer och företag kommer att på något sätt bli inblandade. Övningens övergripande mål är en ökad krishanteringsförmåga. Kommunikation mellan myndigheter, allmänhet och medier är dess grundpelare.

– Men det är också viktigt när det oförutsedda inträffar, att alla inblandade snabbt har en gemensam lägesbild så att man kan samordna information, nationellt och internationellt, med kort varsel.

Första gången något liknande genomfördes var 2004. Då var hotbilden en smutsig bomb som berörde tre län. Från denna övning drog man bland annat slutsatsen hur viktigt det är med tydlighet i ledningen. Vem har ansvar och befogenheter? Och vem jobbar på vilken nivå?

Hur höjer vi garden?

Kent Frederiksen berättar om denna omgångs ökade insatser på utbildning av de medarbetare som skall delta, och om ”det lilla smörgåsbord av jävligheter” de planerar att bjuda på, så får myndigheterna själva avgöra sina ambitionsnivåer.

– Den stora förtjänsten med övningar, ligger inte bara i själva genomförandet, utan även i det som sker innan något inträffar.

Han syftar på det samarbete som sker inför denna övning när organisationerna går igenom sina krisledningsplaner. När man har lärt sig använda den webbaserade nationella portalen, som länkar allmänheten till alla berörda myndigheter. Den portalen är skapad av Krisberedskapsmyndigheten just för att underlätta kommunikationen med allmänheten vid en kris1).

– Information är A och O. Man får inte glömma för vem vi gör detta. Det är för allmänheten. Vår kund.

En annan fråga Kent Frederiksen gärna diskuterar är förscenariot. Vad gör vi med det vi vet om eventuella kommande händelser eller hot? Om vi får information, hur höjer vi garden? Vad informerar vi om utan att onödig oro skall uppstå? Än så länge frågor utan raka svar.

– Kanske att denna övning ger möjlighet att utveckla svar på dem. En annan poäng om man jämför det vi gör nu, med ”vanliga” erfarenheter, då vi springer en bit bakom olyckan, är att här kan vi ha en viss proaktivitet. Övningsdeltagarna får möjlighet att bygga upp en gemensam kunskap om ett visst hot, vilket kan leda till en förhöjd lednings- och informationskapacitet när det oväntade händer. Redan i förberedelsestadiet sker mycket som man kan läsa av och dra lärdom ur. Torwald Snickars nämner ett exempel.

– Exempelvis finns det tre räddningscentraler i Stockholms län som inte är riktigt kompatibla idag. Det måste de vara för att fungera i övningen och i förlängningen om det händer i verkligheten.

Kommunikation med allmänheten

Men varför gör man denna fem miljoner kronor dyra övning?

– Det är som att lära sig köra bil. Det är skillnad på teori och praktik. Och övning ger färdighet.

En framtida utvärdering och analys kommer troligen mestadels att handla om hur allmänheten uppfattat myndigheternas kommunikation. För helt klart har dess intresse för dialog ökat. Det har färska erfarenheter från bland annat Gudrun, fågelinfluensan och tsunamin visat. Ansvarig för motspelet, de människor som representerar medier och allmänhet, vilka ska agera mot myndigheterna, är Stina Wessling på Krisberedskapsmyndigheten med ett förflutet som polis och presstalesman.

– Min stora uppgift är att få myndigheterna att känna på hur det är när telefonerna ringer oavbrutet under flera timmar. När medier och allmänhet trycker på och informationen måste sitta.

Stina Wessling ser att de kunnat plocka många erfarenheter ur den förra övningen. Bland annat har myndigheterna börjat inse det stora behovet av kommunikation mot allmänheten. Förra gången var man mer inriktad på att öva presskonferenser och att möta medier på olika sätt.

– Nu pratar man om kundtjänster, upplysningscentraler, en organisation för människors frågor och oro.

Självklart har den senare tidens händelser påverkat oss dit, tror hon. Men nuförtiden har vi också en helt annan teknik att förhålla oss till. Vi kräver snabbare svar.

Slump och intuition

Är scenariot troligt, tycker du?

– Det är helt klart ett realistiskt händelseförlopp, men jag tror inte vi har den hotbilden i Sverige nu. Men att träna mot terrorattentat är viktigt. Man kan dra en parallell till OS-bombaren som härjade 1997 då Stockholm aspirerade på att bli nästa OS-värd. Att man fick tag på den mannen var genom att sitta och spåna fritt över olika scenarier.

Hon berättar om hur de två spaningsledarna som satt på kontoret plötsligt började fundera över statyn ute vid Millesgården. Människan och Pegasus. ”Den där statyn skulle kunna vara en OS-symbol”. De tog en chansning och satte statyn under bevakning samma kväll. Samma kväll kom också ”OS-bombaren” krypande i buskarna med 4,2 kg dynamit i ryggsäcken. Ofta är det slumpen. Men man måste också lita på sin intuition.

Det är ett stort jobb med ett stort ansvar förenat med att öva befolkningen i krishantering. Hur ser Stina Wessling på sig egen roll?

– Jag säger som projektledaren Kent Frederiksen. ”Vi är flygledningstornet på Arlanda. Men piloterna får flyga själva.”

Beata Hansson är frilansjournalist och receptionist på Krisberedskapsmyndigheten

¹⁾ Se artikel i vårt försvar 4/2006

Räddningsarbete efter terrorattentaten i Madrid 11 mars 2004.

Foto: Scanpix/Peter Dejong

Övning ger färdighet – för de verksamma på fältet ...

Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Kollberg

... och ledningsorganisationen.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven Åke Haglund