Tommy Jeppsson:

Vidgat nordiskt försvarssamarbete

Årets Folk- och Försvarskonferens har lyft fram samarbetsfrågorna mellan Finland-Norge-Sverige på ett sätt som inte skett sedan förhandlingarna om ett Nordiskt försvarsförbund strandade 1949. Till stor del är detta en följd av krympande försvarsbudgetar.

Några finländska media har inför åsynen av svensk-norska kontakter anslagit en nästan konspiratorisk underton där Finland skulle hållas utanför försvarssamarbetet mellan Norge och Sverige. Frågan är om det finns så mycket mer från svensk sida att informera om då de säkerhetspolitiska kanalerna mellan Stockholm och Helsingfors får en allt öppnare karaktär. Detta togs upp under det senaste mötet mellan de finländska och svenska utrikes- och försvarsministrarna i januari i år, där det väl fungerande samarbetet och informationsutbytet betonades. Det senare möjligen som ett pekfinger till den mera sensationshungriga falangen av finländska media.

Finland en viktig aktör

Det existerar ett väl fungerande samarbete mellan Finland och Sverige inom flera områden. Exempelvis den nordiska EU-stridsgruppen, den finsk-svenska amfibiestridsgruppen, samt gemensamma övervakningsinsatser i Östersjön, vilka man avse att utvidga till luftrummet. Ett ytterligare utvidgat samarbete mellan Finland och Sverige förutses som en konsekvens av det ryska gasledningsprojektet. Ett fördjupat och konkretare militärt samarbete vad avser havs- och luftövervakning, sjöräddning likväl som mellan de båda ländernas kustbevakningsorganisationer och mariner kan hamna på agendan i respektive regeringskanslier. Mot bakgrund av att en av den ryska Östersjöflottans viktigaste uppgifter i framtiden högst sannolikt blir att skydda nämnd gasledning kan betydelsen av ett finländskt-svenskt militärt samarbete snabbt bli ytterligt substantiellt.

De operativa frågorna kan således snabbt bli motorn för ett ännu närmare samarbete mellan Finland och Sverige, Här bedöms bland annat möjligheterna för gemensamma övervakningsinsatser möjliggöra tillfälligt sammansatta förband från ländernas kustbevakningar men också sjöstridskrafter från de båda ländernas flottor enligt den modell vi redan ser för den finsk-svenska amfibiestridsgruppen. Här är det viktigt att påpeka att det som är tekniskt möjligt och/eller militärt möjligt/önskvärt/nödvändigt kan såväl vara oönskat som icke nödvändigt när frågornas politiska implikationer analyseras.

Fördjupat norsk-svenskt samarbete

Bedömningsvis är en inspiratör till den vidgade synen på ett norsk-svenskt samarbete Norges nuvarande “Forsvarssjef” general Sverre Diesen, vars klara och logiska argumentation brukar få genomslag. Diesen talar ofta om den så kallade “dubbla obalansen”. Den ena obalansen sammanhänger med de konsekvenser som blir resultatet av att säkerhetspolitiskt motiverade krav och resurser avdelade för militära ändamål inte hänger samman. Den andra obalansen handlar om den mycket besvärliga situation som uppstår när existerande militära kapaciteter och de realiteter som stridsfältet uppvisar inte harmonierar.

Den norske generalens tankar bedöms influera det norsk-svenska samarbetet avseende bland annat materielfrågor, samt utvidgas som en konsekvens av samarbetet kring den nordiska EU-stridsgruppen. Därmed får de operativa samarbetsfrågorna ökad tyngd. En gemensam övervakning av det norsk-svenska luftrummet förefaller med hänsyn till ländernas sammanfallande geostrategiska konfiguration som naturlig.

Vad gäller pågående omstrukturering, är likheterna mellan Norge och Sverige större än mellan Finland och Sverige eftersom det förstnämnda landet inte minst av geostrategiska orsaker har en tydlig nationell och territoriell prägel på sin Försvarsmakt.

Norge behöver ersätta sin åldrande flygplanpark av F-16. Här verkar frågan om JAS-39 Gripen som ersättare utveckla sig i en allt substantiellare riktning. Ett norskt köp av den modifierade JAS-39 Gripen N skulle högst sannolikt vara en accelerator avseende fortsatt norskt-svenskt samarbete.

Återhållen optimism då det gäller ett eventuellt norskt val av Gripen är att rekommendera. Det norsk-amerikanska flygmilitära samarbetet har pågått i ett halvt sekel. Det norska Luftförsvaret har i huvudsak använt sig av flygande materiel med USA som upphovsland och utbildningen av norska piloter i USA har skett under 50 år. Ett flygplansköp från Sverige skulle försvaga ett välfungerande militärt samarbete mellan USA och Norge. Knappast överraskande finns det starka krafter i Norge som motsätter sig ett flygplansköp från Sverige, inte minst mot bakgrund av de negativa säkerhetspolitiska signaler som skulle sändas över Atlanten till Norges i särklass viktigaste allierade.

Samarbete ett måste

Den säkerhetspolitiska verkligheten påverkas av globaliseringseffekterna och karakteriseras av ett antal parallellt verkande maktstrukturer av såväl statliga som icke statliga aktörer. Dessa genererar en diffus hotbild som för att kunna hanteras kräver en ökad samverkan mellan länderna. En faktor som pekar mot ett ökande behov av samarbete är svårigheterna för små länder att ekonomiskt skapa utrymme för försvarsbudgetar som möjliggör den kapacitetsbredd som vi har idag. Västländernas generella ekonomiska tillbakagång är viktig i sammanhanget. Under de senaste dryga 50 åren har den ekonomiska realtillväxten i Europa och Nordamerika minskat från 8 procent årligen till en betydligt blygsammare årlig siffra på 1-2 procent. En annan faktor som får konsekvenser för upprätthållandet av försvarsbudgetarna är ett ökande antal äldre som kräver större ekonomiska resurser för upprätthållandet av den sociala välfärden. Ovannämnda faktorer utgör de enskilt största utmanarna mot försvarsbudgetarna i små och medelstora välfärdsländer som de nordiska. Ett exempel kan tas i det finländska territorialförsvarskonceptet som i framtiden kan bli svårt att realisera ekonomiskt. Redan i dag konsumerar de tre insatsbrigaderna, marinen och flygvapnet cirka 90 procent av försvarsbudgeten.

Framgången i samarbetsprocessen är accelererande och den är inte reverserbar. Med inte reverserbart i detta sammanhang avses att samarbete är den enda utvägen för att innehålla nuvarande kapacitetsbredd på de militära maktmedlen, vilka inte nödvändigtvis kommer att uppvisa den nationella kompetensbredd som existerar i dag. Detta fördjupade samarbete kommer att kräva ett mellan länderna samordnat och tydligt politiskt ledarskap.

Kraven på rent praktiskt samarbete är således till stor del en konsekvens av totalt sett krympande försvarsbudgetar. Den överhängande risken för minskande eller prolongerade ramar leder obönhörligt till en reduktion av existerande kapaciteter och operativ förmåga. Eftersom ett antal av dessa kapaciteter redan är nere på nivån för kritisk massa, blir problemet vilka som skall behållas och vilka som skall tillåtas utgå. I en prolongerad budget beskriver de ökande personalkostnaderna en relativt långsam linjär utveckling medan den snabba kostnadsökningen avseende materiel beskriver en exponentiell kurva. De sammantagna konsekvenserna är successivt eroderad operativ förmåga där beräkningen när denna är nere i noll är renodlad matematik. Den mycket enkla slutsatsen är att upprätthållandet av ett brett spektrum av militära kapaciteter kräver samarbete med andra länder.

Överstelöjtnant Tommy Jeppsson är lärare i strategi vi Försvarshögskolan i Finland

Samverkan på fältet: Svensk bandvagn 206 möter en finsk pansarterrängbil under övning Battle Griffin 2005 i Norge.
Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Sjödén

Svenska JAS 39 Gripen på flygbasen i Bodö. Verklighet, men bara under en övning. Önskedrömmen om försäljning till Norge faller nog på ...

Foto: Försvarets Bildbyrå/Peter Liander

... att F-16 (Här på Ronneby-basen under övningen Baltic Link 2000) är ett inarbetat system och en del i ett välfungerande militärt samarbete mellan USA och Norge.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Peter Liander