Farligt uppdrag

Vi har haft tur. Rent av enorm tur, enligt nye styresmannen i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Bo Huldt. Så betecknade han vid en konferens hösten 2006 det förhållandet att allmänheten inte sedan striderna i Kongo 1961 har behövt vänja sig vid att svenska soldater stupat i strid. Men det är tydligt att fler börjar oro sig för att detta lyckliga förhållande inte skall stå sig, när Sverige förbereder deltagande med mer avancerade militära förband i fredsmissioner ute i världen.

Vad som uppenbart har ökat pulsen är den närmast totala koncentrationen på färdigställandet av NBG (Nordic Battle Group), den snabbinsatsstyrka för EU-insatser som Sverige har åtagit sig att leda och hålla i beredskap första halvåret 2008. Det är frågan om den största satsningen på ett enskilt bataljonsförband som vår försvarsmakt någonsin har gjort. Inom tio dagar efter pådrag skall stridsgruppen kunna verka. Man känner starkt hur mycket som står på spel för våra politiker och ledande militärer. Ingenting får hända som kan leda till ett svenskt misslyckande.

Oron för att svenska soldater skulle stupa i strid bygger är delvis självförvållad. Man kunde på svensk sida ha hållit fast vid att vår försvarsmakts uppgift förblir att värna det egna territoriet – inga expeditionskårer här. Man kunde ha legat lågt och sagt att våra soldater och förband passar bäst för traditionellt fredsbevarande operationer, som vi sedan femtio år är vana vid och där förluster i ren strid på det hela taget inte har behövt befaras. Istället har ledande skikt valt att betona de internationella insatserna.

Sverige skall vara med ute i världen. Det är så våra beslutsfattare vill ta sitt ansvar gentemot FN och EU. De har t.o.m. betonat att ett förband som NBG skall klara av hela skalan av uppgifter från fredbyggande till hårda stridsinsatser enligt FN-stadgans kapitel VII om fredsframtvingande åtgärder.

(Även om snabbinsatsstyrkan saknar resurser att delta i stora slag mellan stora pansrade enheter skulle den kunna behöva användas i tillräckligt allvarliga strider för att i värsta fall förluster knappast kunde undvikas.)

En liten svensk insatsstyrka har, av alla goda vitsord att döma, gjort en utmärkt insats under ett farligt uppdrag i Liberia utan några förluster. I dagsläget vet ingen heller ifall EU alls skulle komma att kalla på NBG under de sex månader som gruppen står i beredskap. (Hela satsningen kunde mynna ut i en i och för sig förtjänstfull beredskap som gav värdefulla erfarenheter men som visade sig vara obehövlig.) Om inte har det varit onödigt att man började skrämma upp oss.

Kanske finns där ett drag av dåligt samvete på hög nivå, en känsla av att man inte tidigare har gjort allt för att engagera svenska folket i det nya försvarstänkandet och vad det kan medföra av både möjligheter och risker. Förvisso har väljarna inte precis ansträngt sig för att själva ställa krav på klarhet om vad svensk försvarsförmåga duger till och bäst kunde användas till. Men det går inte att komma ifrån att bristen på nationell försvarsdebatt är resultatet av en officiell undernäring på försvarsupplysningar.

Vad är det då som man idag har börjat bli bekymrad för? Ja, det är givetvis risken i sig att landsmän skulle stupa, men kanske framför allt hur opinionen skulle ta emot stridsförluster. Kunde det kanske bli så att människor rent av kom att ty sig till alla de (gamla) yrkesmilitärer som hela tiden varit emot ”expeditionskårstänkandet”? Skulle breda grupper i sämsta fall kunna dra med sig tillräckligt många trendkänsliga politiker för att Försvarsmaktens hela omavvägning slutade i ett fiasko?

Förluster har givetvis alltid vara svåra för de närmast berörda, men nu handlar det om något annat. Känsligheten för manspillan är ett tämligen modernt problem, som en del bedömare, något cyniskt kanske, har förknippar med västvärldens allt mindre barnkullar. Den stupade är inte längre en av flera söner utan kanske familjens enda barn.

Frågan om förluster är för den skull inte helt ny i Sverige. Några erinrar sig kanske sådana diskussioner på Utrikespolitiska Institutet under 1970/1980-talet. Då som nu hängde/hänger mycket på hur våra massmedier skulle hantera en förlustsituation.

Vi saknar egentligen grund för att bedöma hur nationen skulle ställa sig till offer på stridsfältet. För att ta två av flera variabler: det ställer sig helt olika om medier uttolkar tillgänglig information som att svenska soldater har stupat under dålig ledning och med usel materiel eller som att de har fallit under försök att skydda utsatta civila.

Förmodligen kan frågan om förluster inte desarmeras i förväg genom att man talar om den. Varningstrafiken är om inte skadlig så kanske en överloppsgärning. Allt som kan göras är att man skapar bästa möjliga förutsättningar för våra soldater att kunna verka i en svår miljö. Där har vi idag inga alternativ.