Jan Leijonhielm:

 

Några skäl att oroa sig för den ryska utvecklingen

 

”Oron ligger i den oberäkneliga och oförutsägbara politik som en starkt auktoritär stat ofta tvingas föra.”

 

Kreml har anlitat västliga PR-konsulter för att förbättra sin bild i omvärlden. Dessa torde under senare tid ha fått uppleva smärtsamma perioder. Ryska ledningen eller krafter kopplade till den anklagas för att ligga bakom mordet på den ryska journalisten Anna Politkovskaja, liksom på den ryske avhoppade FSB-anställde Vladimir Litvinenko. Den pogromliknande ryska politiken mot georgier i Ryssland har väckt bestörtning i väst, och tunga västmedia varnar för att Ryssland kan vara på väg mot fascism. Ledande ryska politiska bedömare i den starkt begränsade fria pressen, som Dmitri Trenin, anser att Putin snarast har skapat en form av tsarism med sin ”styrda” och starkt centraliserade demokrati, andra menar att situationen mer liknar den i Tyskland under mellankrigstiden. Vad man än kallar det, och historiska paralleller är som bekant alltid tvivelaktiva, står det klart att omvärlden i ökande grad oroar sig för den ryska utvecklingen. Det finns enligt min mening goda skäl för det, särskilt om dessa yttringar av oönskad utveckling sätts in i ett större sammanhang.

 

Från stapplande demokrati till enpartistat

Jeltsintidens kaos, som dessvärre för många ryssar färgade begreppet demokrati becksvart för en avsevärd tid, övergick under Putin till en auktoritär moderniseringspolitik, som allt mer har urartat i en auktoritär och konserverande sådan. Stabilitet är nyckelordet, och den åstadkommes genom centralisering, lagarnas diktatur och maktens vertikal för att nämna några av de begrepp Putin bygger sin alltjämt populära politik på. För det bör stå klart: ryssen byter uppenbarligen ut en fullfjädrad demokrati av okänt innehåll mot den eftertraktade stabiliteten. Presidentens popularitet är alltjämt mycket hög, det betyder föga att omvärlden allt mer högljutt protesterar mot ingrepp i demokratin. En av förklaringarna torde vara frustrationen över att så få illusioner om en bättre tillvaro vid sammanbrottet 1991 infriades.

     Vad bör vi då oroa oss för? Först och främst att Ryssland redan har gått tillbaka till enpartistaten, där kontroll över myndigheter och maktutövning saknas. Den politiska oppositionen är sedan några år betydelselös, nya partier skapas och demonteras av Kreml, icke-sanktionerade presidentkandidater utsätts för rättsliga förundersökningar eller smutskastning och kommer med all sannolikhet inte att beredas plats i media inför de kommande valen 2007 och 2008. Att OSSE kritiserat de senaste valen som formellt korrekta, men inte rättvisa, det som skedde i Tjetjenien 2005 dömdes för övrigt ut totalt, kan innebära att omvärlden efter 2008 får hantera en rysk regim som inte är formellt legitim i ett västperspektiv, ett delikat problem i sig.

     Om den politiska mångfalden är starkt begränsad, kan detsamma sägas om dess viktigaste förutsättning, mediafriheten. Staten eller dess ombud kontrollerar i dag alla viktigare media, federala som regionala. De återstående fria rösterna slåss mot korruption och allt mer kringskurna möjligheter att fritt kritisera den förda politiken. Nyligen kompletterades t.ex. lagen mot extremism med förbud att i media sprida förtal av statlig tjänsteman. Undersökande journalister måste räkna med fara för eget liv, om man kommer in på områden som korruption, särskilt sådan som berör Tjetjenien, som uppvisar en fullständig provkarta på alla tänkbara varianter. En sådan personlig risk löper uppenbarligen även politiker, företagare, bankmän och andra, som under senare år fallit offer för organiserad brottslighet eller myndigheter i maskopi med denna. Även om inte Putin personligen kan sägas vara ansvarig för dessa, nästan alltid ouppklarade brott, måste han bära ansvaret för utvecklingen som lett hit.

     En ytterligare oroande faktor utgörs av att den styrande klassen i så stor utsträckning består av personer från säkerhetstjänsten, underrättelsetjänsten, militären eller paramilitära strukturer, de s.k. siloviki. Enligt ryska studier är deras andel 25 procent av högre befattningshavare och närmare 40 procent i den närmaste kretsen kring Putin. Därmed inte sagt att denna skara har ett gemensamt mål, snarare bevakar man och slåss om revir, men den kännetecknas ofta av ett gemensamt synsätt, ett nollsummetänkande och benägenhet att lösa problem med makt och våld, inte med förhandling och kompromiss.

 

Putins politik uppmuntrar xenofobi

Majoriteten av befolkningen i Ryssland beklagar enligt färska opinionsundersökningar Sovjetunionens fall. Förklaringen är förmodligen en blandning av imperienostalgi och längtan efter det stabila samhället, men det speglar också den ryska ledningens ovilja och oförmåga att göra upp med landets mörka historia. Denna ovilja bottnar bl.a. i nuvarande makthavares nära relation och ofta delaktighet i det förflutna, majoriteten har sina rötter i det kommunistiska samhället. Som vanligt i auktoritära regimer riktas strålkastarna i stället utåt: terrorismen, ”dunkla västkrafter”, rysslandshatare och medlöpare till dessa utgör fienden, något som resulterat i att en stor del av den ryska befolkningen alltjämt ser NATO och USA som huvudfiender.

 

Ekonomisk styrka ger ett mer självsäkert Ryssland

Tack vare höga priser på råvaror, främst olja, har den ryska ekonomin skjutit fart. Handelsöverskotten har skapat en valutareserv på nära 200 miljarder dollar, budgeten ligger på plus, och befolkningens reallöner stiger sedan några år. Bilden kan förefalla ljus men är mer komplicerad än så. Reformverksamheten avtar, som så ofta varit fallet under tider av höga oljeintäkter, det extrema råvaruberoendet kvarstår, runt 20 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket, renationaliseringar skapar osäkerhet för utländska investerare, och den förödande korruptionen urholkar ryssarnas köpkraft. Ekonomisk styrka i statsfinanserna har gett utrikespolitisk självsäkerhet. Omvärlden, främst USA, utmanas allt oftare, det må gälla inbjudan till Hamas, försök att bromsa iranskt kärnvapenprogram eller intervention i Darfur. Ryssland tenderar alltmer att alliera sig med Kina och bromsa sanktioner. Kritik mot det alltjämt utbredda våldet i Tjetjenien avfärdas som inblandning i Rysslands inre angelägenheter. Kritikerna anklagas för russofobi och bestraffas på olika sätt. Även Sverige har dessvärre i detta sammanhang fogat sig inför uppenbara hot.

 

Nya vapen och gamla

Kreml har inte bara insett att man kan utnyttja sitt övertag som viktig energileverantör, man har också gjort det frekvent under 1990 och 2000-talen. Ryssland är ingen säker leverantör, om man frågar de f.d. sovjetrepublikerna, vid ett 50-tal tillfällen har avbrott skett, ca ett dussin av dessa på uppenbara politiska grunder. Energivapnet kommer att bli än mer potent i framtiden, Europas energiberoende kommer att öka, frågan är bara om och när Moskva vågar använda det mot stater i väst.

     Även de traditionella vapnen växer nu i styrka. Efter en militär svaghetsperiod, då Ryssland tappade närmare 60 procent av sin styrka, har nu denna åter sedan några år börjat växa. Tjugofemprocentiga budgetökningar i snitt under de senaste fem åren och en avsevärd ekonomisk satsning på nyanskaffning under den kommande tioårsperioden gör att den ryska krigsmakten kommer att ha en betydande militär förmåga inom tio år. Ambitionen är att skapa en mer professionell krigsmakt genom att andelen ”kontraktniki” skall öka till c:a 30 procent, vilket tillsammans med ökad transportkapacitet och högre mobiliseringsförmåga skall ge mer slagkraftiga förband. Man har redan uppnått ökad ledningsförmåga för större enheter genom en utökad övningsverksamhet under senare år. Ryssland blir gradvis mer kapabelt att militärt hantera fiender utanför gamla Sovjetunionen i form av strategiska överfall. Detta gäller även Sverige, i synnerhet om vi fortsätter att avrusta i nuvarande takt och förblir utanför militärallianser. Därmed inte sagt att Ryssland skulle hysa sådana planer under nuvarande förhållanden. Oron ligger i den oberäkneliga och alltid oförutsägbara politik som en starkt auktoritär stat ofta tvingas föra. Att den förfogar över allt mer potenta vapen minskar inte denna oro.

 

Få ljuspunkter

Detta är en mörk bild av rysk utveckling, och de finns de som hävdar att man skall se till den positiva långsiktiga utvecklingen i form av nya generationer, stigande välstånd och globalisering. Det är sant att en positiv utveckling skulle kunna ske genom dessa, men det kommer uppenbarligen att ta mycket lång tid. En ny generation som lever bättre har förutsättningar att bilda en politiskt medveten medelklass med politiska ambitioner. Den nuvarande politiska ledningen har dessvärre sett till att nya partier i praktiken inte kan bildas utan deras tillstånd, och det politiska intresset har därför förblivit svagt. Den ungdom som organiserar sig i dag utgörs huvudsakligen av stödtrupper för Putin eller nynazister. Globalisering är ett modeord med diffust innehåll. Att fler affärskontakter skulle avhålla Moskva från att använda sig av energivapnet eller öppna sin egen marknad genom tillgång för alla investerare eller transparens är ännu ett obevisat påstående, den ryska uppfattningen är ju att man kan ta ut svängarna i andra riktningen. Handlingsfriheten inskränks hittills inte över huvud.

 

Sjto delat?1)

Så vad kan omvärlden göra? Det är uppenbart att vi inte stillatigande och passivt kan se Ryssland återigen måla in sig i det isolationistiska hörnet, det vore en synnerligen olycklig utveckling för alla parter. Dessutom förtjänar den fåtaliga skaran demokrater och människorättskämpar allt stöd. Sverige kan knappast räkna med att ha Moskvas öra, den tiden är sedan några år förbi. Det som återstår är då ett splittrat EU vad gäller rysslandspolitiken. Ryssland betraktar emellertid EU som just splittrat och svagt och har uppvisat stor skicklighet att spela ut medlemmarna mot varandra. Som rysk ledare vore det svårt att inse fördelarna med att följa råd och rätta till sitt leverne enligt denna församlings syn på krigföringen i Tjetjenien, avdemokratiseringen eller renationaliseringar. Det mest verkningsfulla borde vara en kombination av försök att stötta en gemensam EU-politik på de viktigaste områdena, samtidigt som vi bilateralt försöker påverka morgondagens makthavare. De är dessa som har nyckeln till en annan rysk framtid än den vi anar i dag, folket har som vanligt inget att säga till om i frågan.

 

Jan Leijonhielm är Projektledare för Rysslandsstudier vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

 

1) Ryska ”Vad skall göras?”, ett klassiskt Lenin-citat

 

 

 

Minnen från tsartiden: regalier i skattkammaren i Kreml. Ledande ryska politiska bedömare anser att Putin har skapat en form av tsarism.

Foto: Bo Hugemark

 

 

 

Georgiens president Saakasvjili på besök i NATO-högkvarteret, här tillsammans med generalsekreteraren Jaap de Hoop Scheffer. Rysslands användning av oljevapnet mot Georgien har snarare stärkt landets vilja att bli medlem av Alliansen.

Foto: NATO Photo