Henrik Liljegren:

Turkiet – Mellan moské och modernitet

I vårt försvar nr 4/2006 redovisade Jan Mörtberg intryck från ett besök i Turkiet och ett antal frågetecken om landets framtid. Ambassadör Henrik Liljegren, bosatt i Istanbul, ser många oroande tecken och pekar på EU:s vitala roll.

Klockan tio på förmiddagen den 17 maj 2006 trängde en beväpnad man in i Turkiets högsta administrativa domstol i Ankara, skrek ”Allahu akbar” och öppnade eld. En domare avled och fyra sårades.

Gärningsmannen arresterades omedelbart. Vid förhör uppgav han att han velat protestera mot ett av domstolens beslut som gällde bärandet av huvudduk. Han betraktade sig som ”Guds redskap.”

I Turkiet är det förbjudet att bära ”türban”, d.v.s. en huvudduk som täcker hår, nacke och axlar, i offentliga byggnader. Denna typ av huvudbeklädnad, som blivit vanligare sedan 80-talet, ses som en religiöst politisk symbol som är olämplig i offentliga sammanhang i en stat som enligt konstitutionen är sekulär. Domstolen hade förklarat att en kvinnlig lärare som bar huvudduk utanför skolan var olämplig som föreståndare för en förskola. Beslutet föreföll relativt långtgående jämfört med dittills gällande praxis.

Många i Turkiet såg attacken mot domstolen som direkt riktad mot Turkiets sekulära system. På sina håll antyddes att regeringen var inblandad. Domstolen hade kritiserats av landets premiärminister Tayyip Erdogan och de domare som deltagit i det kontroversiella beslutet hade utpekats med namn och foton i en islamistisk tidning.

Demonstraton för det sekulära samhällsskicket

Nästa dag marscherade tjugotusen män och kvinnor, varibland många studenter, domare och militärer till Atatürks Mausoleum i Ankara för att protestera mot mordet och hylla Atatürk, den turkiska republikens grundare som 1924 avskaffade kalifatet och sharia-lagstiftningen och införde det sekulära samhällskicket. Tiotusentals människor slöt senare upp till begravningen av den mördade domaren i Ankaras stora moské. Regeringens företrädare möttes av burop.

Bland begravningsgästerna fanns den svårt sjuke förre premiärministern Bülent Ecevit, en gång ledare för det av Atatürk grundade republikanska folkpartiet. Känsloladdade scener utspelade sig då många människor vädjade till den psykiskt och fysiskt medtagne Ecevit att rädda republiken från islamisterna. Pressen blev för stor för Ecevit som fick en hjärnblödning och fick bäras ut från begravningen. Han avled sex månader senare. Ecevits begravning samlade enorma människomassor. Många bar foton av Ecevit och Atatürk och ropade sekulära slagord. Begravningen formade sig till en mäktig demonstration för det sekulära samhällsskicket och mot regeringen.

Dessa scener illustrerar hur spänningen mellan de sekulära och islamistiska krafterna dramatiskt tilltagit det gångna året.

Vilka är de sekulära krafterna? De sekulära krafterna finns representerade i alla samhällsgrupper men i högre utsträckning inom rättsväsendet, militären, den akademiska världen, fackföreningar, media, byråkratin, medelklassen, bland yrkesverksamma kvinnor och bland Turkiets omkring 20 miljoner aleviter. Särskilt militären anser sig sedan republikens grundande som väktare av det sekulära samhällsskicket. Det största oppositionspartiet, det Republikanska Folkpartiet, CHP, är sekulärt, men har hittills inte förmått hävda sig mot AKP som med ett väljarstöd om 34 procent innehar två tredjedelar av platserna i parlamentet.

Muslimsk våg

De islamistiska krafterna representeras främst av en mångfald religiösa grupper och sekter, av vilka de flesta stöder regeringen. Deras kvinnosyn är djupt reaktionär. Det blir allt vanligare att kvinnor utan huvudduk trakasseras. Traditionen med månggiften fortsätter. Allt fler moskeér byggs. Allt fler får sin utbildning i skolor för böneledare. Allt fler statliga och kommunala poster besätts med AKP-anhängare. Samtidigt får fundamentalistiska krafter i Turkiet näring i den muslimska våg som väller över regionen. Den underblåses av finansiellt stöd från arabvärlden och av en hatiskt antivästlig stämning som utlösts av den amerikanska ockupationen av Irak. De flesta turkar uppger nu att de i första hand känner sig som muslimer och i andra hand som turkar.

Hur djupt splittrad landets ledning är framgår av att Turkiets avgående president Sezer i sitt sista anförande inför det turkiska parlamentet öppet beskyllde regeringen för att uppmuntra islamistiska tendenser. Även den turkiska militären, som intill nyligen legat lågt för att inte störa EU-processen, har gett uttryck oro för fundamentalistiska framstötar mot det turkiska samhället. Den 6 januari i år varnade den vanligtvis diskreta turkiska säkerhetstjänsten allmänheten för de krafter som hotade nationens sammanhållning.

Fundamentalistiskt hot mot demokratin?

Var står egentligen den turkiska regeringen? Det islamistiska Rättvise- och Utvecklingspartiet, AKP, kallar sig konservativt, men har sina rötter i två islamistiska partier som i tur och ordning blev förbjudna av konstitutionsdomstolen, Välfärdspartiet och Dygdepartiet. Båda dessa partiet var fientliga mot demokrati, väst i allmänhet och EU i synnerhet. De var för införandet av sharia-lagar och för att kvinnor skall bära huvudduk.

Som medlem av Dygdepartiet uttalade sig Turkiets nuvarande premiärminister Tayyip Erdogan på sin tid negativt både om väst i allmänhet och EU i synnerhet. I dag förnekar han bestämt att hans regering har en hemlig agenda eller att fundamentalistiska krafter håller på att ta över Turkiet. Till bilden hör dock att han som tidigare borgmästare i Istanbul blev berömd för uttalandet att ”demokrati är som en spårvagn som man kliver av när man är framme.”

Dunkla motiv för pro-EU-politik

Efter det att EU efter utdragna förhandlingar fattat sitt beslut i december 2006 om att låta Turkiet fortsätta förhandlingarna om medlemskap, om än i långsammare takt, gäller nu den offentliga debatten i Turkiet ånyo en fråga som rör huvudduken. Frågan är nämligen om Erdogan skall använda sig av AKP:s parlamentariska majoritet för att låta sig väljas till president i april 2007 då Sezers mandat går ut. Skulle Erdogan bli president kommer han att ledsagas av sin huvudduksbärande hustru. En kvinna som bär huvudduk i landets viktigaste offentliga byggnad skulle ses som en enorm provokation av det sekulära etablissemanget.

Erdogan anses ha haft två mål med sin pro-EU politik. Det ena har varit att med EU:s hjälp reducera den turkiska militärens makt, eftersom militären betraktats som det enda reella hotet mot AKP:s islamiseringspolitik. Det andra att vinna EU: s stöd för upphävandet av förbudet mot bärandet av huvudduk i offentliga lokaler i Turkiet. Även här kan Erdogan hoppas på framgång. EU-domstolen sa visserligen nej när frågan ställdes, men om presidentens hustru kan bära huvudduk i presidentpalatset i Ankara lär det inte dröja förrän förbudet upphävs också i andra sammanhang.

Militären – hot mot demokratin eller bevarare av moderniteten?

Innebär detta att vi måste räkna med öppna konfrontationer mellan islamister och sekulära krafter under valåret 2007? Kommer i så fall militären att ingripa? Så sent som år 1997 fick den öppet fundamentalistiske regeringschefen Erbakan avgå sedan han fått en skriftlig varning av den turkiska militärledningen. Incidenten föranledde EU att i Luxemburg avvisa den turkiska EU-kandidaturen under hänvisning till att militären lagt sig i politiken. Samtidigt visar en opinionsundersökning nyligen att endast 22 procent är oroliga för ett fundamentalistiskt hot och att religionens roll blivit viktigare under senare år. En slutsats som många drar är att det stora folkflertalet förmodligen inte ser något problem med en huvudduksbärande presidentfru. En sak förefaller emellertid säker. Skulle AKP under 2007 få väljarnas förtroende både i presidentvalet i april och i de allmänna valen i november kommer Islams roll i Turkiet att ytterligare stärkas.

Man kan ha olika uppfattningar om vad detta skulle innebära. Många liberala bedömare i väst bortser från protesterna mot den turkiska regeringens politik och hävdar att det sekulära etablissemanget representerar en förlegad samhällssyn, att fundamentalistfaran överdrivs och att ett mer islamistiskt Turkiet i själva verket bättre motsvarar breda befolkningsgruppers önskemål. Andra mindre sangviniska iakttagare befarar att en starkare roll för religionen innebär att det blir lättare för fundamentalistiska krafter att flytta fram sina positioner. Hur som helst kommer en ökad roll för religionen i det turkiska samhällslivet att gå ut över moderniteten. Färre porträtt av Atatürk och fler moskéer betyder inte ett mer upplyst Turkiet.

Vilken inställning bör EU och Sverige ha? EU och Sverige bör naturligtvis fortsatt uppmuntra Turkiet att uppfylla EU:s kriterier för medlemskap. Ett snart EU-medlemskap är den bästa garantin för att varken islamister eller militären skall gripa makten. Med tanke på de tendenser som kan skönjas krävs emellertid en ökad uppmärksamhet på vad som sker under ytan i det turkiska samhället. Det är på tiden att EU övertar rollen som det sekulära systemets väktare från den turkiska militären.

Henrik Liljegren är ordförande i Svenska Atlantkommittén och har bl.a. varit ambassadör i Washington och Ankara. Hans memoarer anmäldes i vårt försvar 3/2004.

Henrik Liljegren: Från Tallinn till Turkiet – som svensk och diplomat. TIMBRO. Stockholm 2004.

Atatürk-monument i Istanbul.

Foto: Bo Hugemark

Artikelförfattaren vid Bosporen.

Foto: Ercan Arslan, tidningen Milliyet.