Christer O:son Ekelund och Gustaf Welin:

Bristfälligt om Sveriges två största FN-insatser

Förra året – 2006 – var det 50 år sedan UNEF I, den första svenska fredsbevarande styrkan sattes in i Mellersta Östern. Sedan dess har c: a100.000 svenska män och kvinnor deltagit i internationella insatser världen över.

Försvarsmakten har till jubileet givit ut en bok, som är en historisk översikt över de svenska insatserna. Den sträcker sig från denna första FN-bataljon efter Suezkrigets upplösning 1956 till medverkan i NATO-ledda operationer i Afghanistan på 2000-talet.

Boken är i folioformat och har en tilltalande design samt ett rikt och påkostat bildmaterial i färg. Illustrationerna har dessvärre fått en sådan omfattning att de inkräktar på redovisningen av vad de olika missionerna faktiskt har uträttat.

I programförklaringen anger bokens redaktör att det inte varit möjligt att göra en heltäckande beskrivning av alla de internationella insatserna. Han har därför valt att göra ”nedslag i historien” och att boken är uppbyggd på ”intervjuer med veteraner”.

Med tillämpning av sådan fragmenterad arbetsmetod, ställs det självfallet stora krav på att göra rätta nedslag och att intervjua representativa personer.

Vi förstår att man måste ålägga sig begränsningar i detta omfattande bakgrundsmaterial. Det är också intressant att få ta del av hur enskilda soldater har upplevt den egna situationen, men för att förstå de större sammanhangen över tiden måste också chefer få komma till tals.

Det finns flera bra redogörelser om svenska insatser i boken, t.ex. ” Kriget i Bosnien”, ”Ensam observatör i Georgien”, ”Kravallerna i Caglavica” för att nu nämna några. I dessa kapitel får representativa chefer framträda och ge perspektiv på vad som uträttats.

Däremot håller inte redovisningen av de två största insatserna; UNEF I med över 12.000 man och UNFICYP man med nära 28.000 man. Det vågar vi påstå efter att ha tjänstgjort i dessa bägge missioner. Vi begränsar våra synpunkter till dessa två insatser.

UNEF I

Redogörelsen för den första svenska FN-bataljonen 1956-57 är ett exempel på där ”nedslag” och ”urval av veteraner” slagit helt fel. Skildringen begränsas till att låta två soldater framträda som galjonsfigurer för bataljonen och hålla låda om trivialiteter och obetydliga händelser kring några dagars inledande händelser i Port Said (en av dem avbröt sin tjänstgöring efter 10 dagar där). Det är allt som redovisas, och inga försök göras att belysa de komplicerade politiska och militära sammanhang som omgav bataljonen under det närmaste halvåret därefter.

Bataljonen var unik, inte bara genom att det var den första, utan även genom den snabbhet med vilken den fanns på plats i krisområdet i Egypten. Den 5 november fattade regeringen i en extra konselj beslut at ställa en svensk militär kontingent till FN:s förfogande. Tio dagar därefter var rekryteringen av bataljonens personal slutförd, och inryckning skedde på P3 i Strängnäs. En förtrupp om 35 man lyfte den 18 november från Bromma flygplats, och en vecka senare påbörjades transport av bataljonens huvuddel. Knappt två veckor efter regeringens beslut fanns således svensk trupp på plats i Egypten till FN:s förfogande.

Denna exceptionellt snabba mobilisering borde vara anledning till någon form av utvärdering eller kommentar, särskilt som det vid denna tidpunkt inte fanns någon som helst tidigare erfarenhet av at organisera och utrusta en utlandsstyrka, och att allt därmed fick startas från scratch. Men dessa betingelser förbigås helt.

UNEF I gjorde en viktig och framgångsrik insats genom att skilja de stridande parterna åt och att därefter övervaka deras reträtt från egyptiskt territorium. Därmed skapade ett vapenstillestånd, vilket kom att bestå fram till sexdagarskrigets utbrott 10 år senare. Inte et ord nämns heller om de 19 följande svenska FN-bataljoner, som lyckades upprätthålla denna vapenvila.

Det torde finnas många FN-veteraner från denna tid, som finner bokens presentation minst sagt märklig och undrar varför inte något berättas om bataljonens komplicerade operationer och de svårbemästrade motsättningarna mellan parterna, vilka var både häftiga och starkt minerade – såväl mentalt som på marken.

En förklaring kan vara att författaren till detta avsnitt själv saknar FN-erfarenhet och inte har varit med om när temperaturen stiger hos våldsamma folkmassor, ökenstormar eller när minor exploderar.

Det finns många förgrundsfigurer i denna bataljon, som gjorde såväl tappra som uthålliga prestationer. Det fanns flera både befäl och meniga som spelade en viktig och i vissa fall avgörande roll för att bataljonen skulle kunna fullfölja sitt uppdrag. Där fanns individer som miste livet och flera som skadades allvarligt. Några av dessa överlevande verkliga veteraner borde ha fått komma till tals.

UNFICYP

I det inledande kapitlet ”En historisk överblick”, sägs att efter oroligheterna sommaren 1964 var det lugnt på Cypern fram till 1974. Svenskar som tjänstgjort på ön 1965-1967 delar nog inte den uppfattningen. Man frågar sig vad författaren vet om det som hände på Cypern. Även senare avsnitt om UNFICYP i boken lämnar samma intryck.

Vi förstår att begränsningar måste ske i boken. UNFICYP – den största svenska insatsen – borde dock ha fått mer än bokens sex sidor varav hälften är fotografier. Mest får några enskilda soldater och en stabsredaktör framträda. Inget helhetsperspektiv på FN, Cypern och den svenska insatsen förekommer. Inga lärdomar dras.

Nedan redovisas fem nedslag som väl hade försvarat sin plats i boken

1. Under striderna på västra Cypern i början på augusti 1964 var svenska förband grupperade mitt emellan anfallande grekcypriotiska förband från National Guard (NG), och turkcypriotiska försvarare av kustbyn Kokkina. Kraftiga turkiska flyganfall sattes under striderna in mot NG. Svenskarna evakuerade kvinnor och barn från stridsområdet. Den turkiska styrkedemonstrationen och de svenska FN-styrkorna bidrog till att de grekcypriotiska anfallen upphörde och att en vapenvila kom till stånd.

2. Åren 1965-1967 – var enligt boken en lugn period. I Famagusta, som nu var svenskt ansvarsområde, utbröt 2.november 1965 kraftiga strider när NG anföll mot turkcypriotiska Old City. Eldstrider rasade över hela området under fyra dygn och svenska posteringar hamnade i skottlinjen. 10.000 turkcyprioter hölls inneslutna och svenskarna bistod dem humanitärt. På kvällen den 5 november överenskoms om eldupphör. Den övervakades av svenskarna, som senare under tre dygn lade igen eller sprängde parternas värn, tog bort taggtråd och sandsäckar samt utrymde befästa hus.

3. I norr i det svenska ansvarsområdet låg den turkcypriotiska byn Melousha. Efter ömsesidiga provokationer under juli 1966 förberedde ett kompani från NG med pansarbilar den 23 juli ett anfall mot byn. För att förhindra en sammanstötning grupperades ett svenskt kompani med KP-bilar förstärkt med kanadensiska och finska förband mellan parterna.

Chefen för UNFICYP beslöt att alla försök från NG att gå in i Melousha skulle avvisas om nödvändigt med våld. Förhandlingar gav inga resultat och den svenske bataljonschefen överste Lavén gav order att verkningseld skulle öppnas om NG-förbanden överskred en linje 200 meter framför FN-förbandens ställningar. Tidigt den 24 juli påbörjade NG-förbanden framryckningen mot Melousha, men den avstannade gradvis av sig själv 250 meter framför de överlägsna FN-förbanden. Efter ett par dagar drog sig NG tillbaka, och konfrontationen kunde avvecklas.

4. Det var i byarna Ayios Theodoros och Kophinou som utvecklingen gick över styr i november 1967. Efter kontroverser om rätt att patrullera byarna anfölls de den 14 november av överlägsna förband från NG. Minst 24 turkcyprioter dödades och många sårades. Britterna, som hade ansvar för området, lyckades inte förhindra anfallen.

Turkiet reagerade starkt och krävde att FN omedelbart skulle hejda striderna annars skulle man ingripa. Invasionsstyrkor samlades till hamnar i södra Turkiet. Spaningsflyg insattes dagligen mot Cypern. En invasion tycktes nära förestående och spänningen steg dramatiskt över hela ön och inte minst till det närbelägna svenska Larnacadistriktet, där eldgivning och bombattentat ägde rum. Svenska förband med flera KP-bilar var grupperade för att skilja stridsberedda förband från de bägge sidorna från varandra.

Genom medling av FN och USA bilades krisen. Det innebar att nationalgrekiska förbanden skulle dras bort från Cypern. Evakueringen ägde rum från hamnen i Famagusta och övervakades av svenskarna.

5. Den turkiska invasionen i juli 1974 var den mest dramatiska tilldragelsen under svenskarnas tjänst på ön. Här har författaren gjort ”nedslag” genom intervjuer med bataljonens stabsredaktör och en skyttesoldat. Stabsredaktörens insatser vid evakueringen av svenska turister var lovvärd, men vi får också ta del av överflödiga detaljer om dennes familjeförhållanden och senare äventyr i Thailand under tsunamin.

Men någon samlad bild av invasionen och de hårda striderna över hela ön ges inte, trots att den svenska bataljonen hamnade mitt i strider och under dramatiska förhållanden kördes över av turkiska stridsvagnsförband.

En kortare redovisning kunde också ha lämnats över de många svenska insatserna under de följande närmare 20 åren i den buffertzon som skapades efter kriget.

Sammanfattning

Boken har som sagts flera förtjänster och innehåller bra redogörelser för flera svenska internationella insatser runt om i världen. Bokens avslutande kapitel med fakta om utlandsstyrkan är en utmärkt sammanställning som överskådligt och med hjälp av kartor ger en bra inblick i utlandsstyrkans skilda insatser under 50 år.

Men boken har också svagheter, där främst de reportagemässiga och ofullständiga redogörelserna för de två största svenska FN-missionerna inte håller måttet.

Christer O:son Ekelund deltog som förplutonchef i UNEF I. Han skildrade insatsen i vårt försvar 3/2006.

Gustaf Welin är generallöjtnant. Han var chef för 3. kompaniet oktober 1967-1968 i det oroliga Larnacadistriktet.

Ekelund och Welin utgav 1999 boken FN på Cypern (anmäld i vårt försvar 1/2000).

Försvarsmakten: Swedish International Forces in the Service of Peace. Bokförlaget Arena, Malmö 2006.

Svenska KP-bilar i UNFICYP i styrkedemonstration. Ett effektivt medel att lugna ner situationen.
Foto: Ur Ekelunds/Welins bok (se nedan), okänd fotograf.