Från Afrika till Barents hav
Folk och Försvars rikskonferens i Sälen spände över vida fält
”Whatever happens we have got
The Maxim gun and they have not.” Detta skrevs av den brittiske poeten Hilaire Belloc efter slaget vid Omdurman i Sudan 1898. Citatet har blivit en symbol för kolonialismen. Det kom i sinnet vid några tillfällen under Sälen-konferensen. På flera sätt och med olika förtecken.
En association
var den att västvärldens inställning till utvecklingsländerna idag skiljer sig
radikalt från kolonialtidens. Nu ser vi folken i Afrika – som det fokuserades
på under konferensen – som våra medmänniskor i behov av humanitär hjälp. Nöden
är stor och lidandet oändligt: svält, farsoter, plundring, krigsherrar, etnisk
rensning, folkmord. Eländet belystes vältaligt bl.a. i inlägget från t.ex.
Pierre Schori, chef för FN:s mission i Elfenbenskusten. Men det finns också
ljuspunkter. Biståndsminister
Just denna blandade bild ligger förstås bakom att Afrika nu står
i fokus för militära fredsoperationer. Deras roll är att stödja den politiska,
diplomatiska och humanitära processen. Det är samordningen mellan olika civila
och militära medel som är förutsättningen för en framgångsrik insats. Därmed
kan man också hävda – som biståndsministern gjorde – att den militära insatsen
är en del av biståndet. Ett påstående som mötte protester från
socialdemokraterna Ulrika Messing och Kent Härstedt. Att ta pengar från
biståndsbudgeten till försvaret var inte acceptabelt. Det blev mest ett
bollande med tolkningar av ord och begrepp, synbarligen betingat av ett
socialdemokratiskt behov av att distansera sig från regeringen i ett läge då
enigheten om försvaret var förstummande.
Fredsoperationer kräver flexibilitet
Den militära insatsen i dagens fredsoperation skiljer sig
radikalt från gårdagens koloniala krig. Nu är det inte bara eldkraft som
gäller; förbanden måste flexibelt anpassa sitt uppträdande till
omständigheterna, arbeta med olika medel, vinna lokalbefolkningens förtroende,
skydda humanitära insatser. Överstelöjtnant Gustaf Fahl, chef för den svenska
kontingenten i FN-missionen i Liberia beskrev vältaligt och med talande bilder
verksamheten bland en positiv befolkning
(”... under en patrull i Monrovias kåkstäder mötte jag fler leende människor än
man normalt gör på Hamngatan i Stockholm en lördagseftermiddag”) där dock
stämningen snabbt kunde slå om och ”lynchningar ske på grund av en stulen
mobiltelefon”. Han pekade på vikten av att ha kvinnor i förbandet för att kunna
komma i kontakt med den kvinnliga delen av befolkningen, vilket kulturen annars
kan förhindra.
De annorlunda uppgifterna kräver alldeles särskilda utbildningsinsatser. Brigadgeneralen Karl Engelbrektson, chef för den nordiska stridsgruppen, NBG, som skall vara operativ 2008, beskrev hur man måste ”lära om” soldater, utbildade till att utveckla maximal eldkraft för att slå ut motståndare till att använda minsta möjliga våld för att nå sina mål. Något som kan innebära ytterst svåra valsituationer för den enskilde, hur t.ex. hantera ett läge då han/hon riskerar att dödas av en barnsoldat?
Dagens mediasituation, med TV-rapporter från konfliktområden kan – som påpekades i ett inlägg från publiken av överstelöjtnant Stefan Ring – innebära påfrestningarna även för hemmafronten: hur reagerar föräldrar när de i CNN får sen sin son/dotter skjuta ihjäl till synes oskyldiga människor?
Det är inte ägnat att förvåna att
psykologiska trauman är vanliga hos soldater som tjänstgjort i internationella
insatser. Överstelöjtnanten Per-Erik ”Pekka” Korström,
veteran från många missioner, internationell rådgivare i peacekeeping
och ordförande i veteranorganisationen Fredsbaskrarna gav en mycket instruktiv
beskrivning av de fredsbevarande operationernas särart. Gripande skildrade han
veteraners psykiska problem och vilket stöd som krävdes från myndigheter och
andra.
Men till sist ligger det ändå en aktuell ”sanning” i Hilaire Bellocs dikt: Man kan i dagens fredsoperationer inte alltid vara säker på att det stannar vid Fredsbevarande. En konflikt kan snabbt eskalera till väpnad strid, exempelvis så att man med våld måste skilja stridande åt. Eller så att det krävs en kraftfull stridsinsats för att bereda väg för styrketillväxt. NBG kunde enligt försvarsministern komma att användas för initialinsats i ett stridsområde. Gårdagens Maxim-kulspruta motsvaras idag av stridsgruppens mångsidiga operativa/taktiska förmåga med överlägsen teknik, bl.a. fyra JAS 39 Gripen som ”force enablers”.
Bisarr debatt symtom på bristfällig information
I skrivande stund dyker frågan upp i form av en debatt om Högkvarterets önskan att sätta in Gripen i Afghanistan, med motivet att flyg är enda medlet att undsätta markpatruller på stort avstånd från basen. Man har kommit långt från de krampaktiga försöken – i samband med de tragiska händelserna i Afghanistan 2005 – att förklara att man inte använde pansarfordon med att de skulle försvåra ett gott förhållande till befolkningen.1 Det var ett påstående som också motsades av Gustaf Fahl:”… jag vill påstå att det var en väsentlig framgångsfaktor att ha en tung mekaniserad enhet som yttersta garant i fredsprocessen.”
Den bisarra debatt som utbrutit efter det att frågan om Gripen i Afghanistan kommit ut i medierna (synnerligen illa tajmat med avslöjanden om misstänkta mutaffärer i Tjeckien) visar att vissa brister – för att uttrycka det milt – vidlåder senare års information om försvarets inriktning på internationella insatser. Ett exempel: ”Sverige är i krig”, så inleds en debattartikel i SvD av trion Hjukström/Hulthén/Theorin. I artikeln sägs. ”Att bomba afghanska byar och döda civila i deras eget land är främmande för de flesta svenskar.”2 De är inte ensamma om denna vanföreställning om vad en svensk flyginsats skulle innebära, den dyker upp både i insändare och i okunniga journalistfrågor.
Bättre än så kan inte belysas det påstående som generaldirektör Mats Ekdahl, Styrelsen för Psykologiskt Försvar, gjorde i sitt föredrag vid konferensen:
Men jag har aldrig stött på ett större
kommunikationsgap än det som har uppstått när det
gäller klyftan mellan de väldeliga förändringar som svenskt försvar genomgått
och den kunskap om detta och den politik och de överväganden som omgärdat
förändringen som faktiskt finns hos den stora publiken.
Detta är naturligtvis ett tillstånd som förvärrar de ovannämnda psykologiska riskerna med utlandsoperationer.
Viss förändring av fokus
Engelbrektsons presentation av den svensk-finsk-estnisk-norska
stridsgrupp som skall stå i beredskap första halvåret 2008 gav en bild av ett
förband av högsta kvalitet materiellt och personellt. Det verkar finnas visst
fog för försvarsministerns och överbefälhavarens syn att det inte är någon
motsättning mellan internationella insatser och nationellt försvar: Operativt
användbara stridsgrupper, interoperabla i utländska försvarsstrukturer ger oss
möjlighet att hänga med i den internationella utvecklingen, vilket kommer vårt
nationella försvar till godo.3 NBG blir en katalysator för försvarets fortsatta
utveckling.
Sådana synpunkter markerar en viss förändring av fokus. Inte så att de internationella insatserna inte längre är högsta prioritet men så att det nationella försvaret nämns något mer. Det torde i inte obetydlig grad vara ett resultat av senare tids debatt, bl.a. den debattskrift av trion Jan Wickbom/ Bengt Lönnbom/Lotta Gröning som nämndes i vårt försvars ledare i nr 4/2007. Det kanske är en händelse som ser ut som en tanke att Jan Wickboms släkting Ulf (som givit ut nämnda skrift) stigit av efter många års tjänst som moderator vid rikskonferensen och i år ersatts av Fredrik Belfrage. Månne Ulf tröttnat efter senare års försök att få besked om det svenska försvarets styrka?
Tal om nationellt försvar var dock enbart principiellt; konkretion saknades. Både när det gällde dagens modehot (terrorism etc.) och framtidens möjliga, större militära angrepp. Det är en brist som gör det svårt att diskutera det militära försvarets utveckling. Dels kvalitativt: vilka slags förband behövs? Den lätt beväpnade NBG kanske inte är svaret på alla frågor, utan det kan behövas ”tyngre förmågor” som statssekreterare HG Wessberg påpekade i vårt försvar 4/2006. Dels kvantitativt: Hur många förband behövs? Översten 1. gr Bo Pellnäs, som deltog i konferensen som kommentator i passet om Nationell krisledning, framförde med skärpa att när man nu ”ansvarslöst förskingrat” det gamla invasionsförsvarets resurser och kompetens och slängt dess system borde vi nu satsa på ”meranvändning” av de internationella insatserna genom att hålla ihop förband som tjänstgjort utomlands och låta dem ingå i ett system med reservförband.4 En idé som försvarsministern syntes anamma.
Energin – omstridd resurs och användbart vapen
Pellnäs tog också upp möjliga framtida ryska hot mot Baltikum. Eljest nämndes Ryssland endast i blocket Energi, säkerhet och vår framtid. Detta var en tämligen dyster tillställning, med en grundfärg given av den s.k. peak-oil-teorin: Oljetillgången är ändlig, vi har passerat kulmen, resurserna kommer att ta slut i en inte alltför avlägsen framtid.
Katastrofscenarier grundade på det enkla antagandet att oljan tar slut är förstås nonsens – men mycket omtyckta. Marknadens prismekanismer och teknisk utveckling skulle i en ideal värld garantera att energi inte tar slut. Men det finns dock en enkel anledning att ta peak-oil på allvar och till utgångspunkt för säkerhetspolitiska betraktelser: Nationerna utgår från teorin, och de som har makt agerar för att säkerställa olje- och gasresurser och transportvägar.
Stormaktsagerandet, politiskt och militärt, var huvudingrediensen i Vladislav Savics föreläsning, byggd på hans bok Det tysta kriget: Olja makt och kontroll5. En viss undran kunde skönjas hos en del åhörare över fokuseringen på det amerikanska agerandet liksom över Savics tro på Rysslands pålitlighet som energileverantör.
På den sista punkten hade han en meningsfrände i Sveriges förre
Moskvaambassadör Sven Hirdman, som inledde passet om den ryska gasledningen.
Ryssland hade visserligen vid några korta tillfällen stängt kranarna som ett
led i prisförhandlingarna med Ukraina och Vitryssland ”på ett synnerligen
fyrkantigt sätt, som allvarligt skadat förtroendet för Ryssland i Europa.” Men
Ryssland och Europa hade i det långa loppet ett gemensamt intresse av säkra
leveranser, och de skulle gynnas av gasledningen. På den punkten var
EU-minister Cecilia Malmström mindre förtröstansfull i sitt anförande ”EU och
Sveriges perspektiv på energi och säkerhet”; Rysslands politisering av
energivapnet ”reser ändock frågan, hur den av EU
eftersträvade interdependensen, vilken också
förutsätter ett mått av politiskt förtroende och stabilitet, skall uppnås.”
Nytt säkerhetspolitiskt mönster i Östersjön?
Hirdman såg farhågorna
för säkerhetspolitiska konsekvenser som överdrivna. Han refererade till
president Putins uttalande om att Östersjömarinens
främsta roll var att säkra de ekonomiska intressena i Östersjön och delta i de
ekologiska upprensningsuppgifterna i samband med byggandet av gasledningen.
Professor Bo Huldt från Försvarshögskolan var mindre sangvinisk om utvecklingen i Östersjöområdet. Utan att se några dramatiska hot i en nära framtid ville han peka på att Rysslands återhämtning, politiskt, ekonomiskt och militärt efter Sovjetunionens upplösning och det kaotiska 90-talet gått snabbare än väntat, men också tagit en mindre gynnsam riktning än man hoppats på.
Överste
Energiblocket innebar naturligen att Afrika åter kom i fokus,
bl.a. i förre utrikesministern Jan Eliassons livfulla föredrag om
”Internationell säkerhet och resurser”. Vi fick också en betraktelse över
problematiken i nordområdena av statssekreteraren i norska utrikesdepartementet
Liv Monica Bargem Stubholt,
som hoppades på internationellt samarbete vid utvinning av olje- och
gasfyndigheter i Barents hav. Hon hoppades att ryssarna skulle inse att
utländska investeringar representerade en vinna-vinna
situation, inte ett nollsummespel. Kanske kunde Norge fungera som brobyggare.
Gammalt och nytt
Konferensen bjöd också på en programpunkt som innebar déja-vu-upplevelse och en som var nyheter. Den förstnämnda handlade om krishantering som var den stora frågan på 2005 års konferens i skuggan av Tsunamin och Gudrun. Då talades mycket om tidigare försummelser att skapa krishanteringsförmåga, flera utredningar som inte givit praktiska resultat. I år var nyheten att en ny utredning skulle tillsättas! Fast en högre växel tycks ha lagts in; Christina Salomonsson skall leverera i år. Den förra – nu nedlagda – utredningens huvudinriktning, att kriser skall hanteras antingen av en supermyndighet eller genom att en myndighet leder andra, har skrotats. Ledningen skall utövas inom regeringskansliet. Fast frågan är vilken slags ledning, den strategiska givetvis, men vem leder de konkreta operationerna? Vi lär nog få se fler avsnitt av följetongen.
Nyheten var en debatt om integritetsfrågorna, närmast föranledd av planerna på att ge FRA rätt att avlyssna kabelburen mailtrafik mellan utlandet och Sverige. Det blev en något snedbelastad debatt om balansen mellan medborgarens integritet och samhällets skydd mot yttre hot.” Integritetssidan” företräddes av Integritetsombudsmannen från stiftelsen Den Nya Välfärden Pär Ström och ordföranden i Centerns ungdomsförbund Fredrick Federley, motparten var generaldirektören för FRA Ingvar Åkesson. Här borde givetvis också funnits en politiker, exempelvis en tidigare eller nuvarande justitieminister, som kunnat föra en mer principiell diskussion och ta ansvar för de politiska besluten. Debatten bestod nu av från ena sidan generaldirektörens försäkringar om hållbara garantier mot missbruk och påpekanden om att han redan nu hade rätt att avlyssna trafik i rymden, från den andra livfulla skildringar av hur den nya tekniken möjliggör i det närmast total kontroll av medborgaren. Men mycket av dessa möjligheter var inte knutet till myndigheter. Och hur man skulle undvika missbruk av kommersiella system gavs inget svar på.
Slutligen kan nämnas att Marcus Wallenbergs och försvarsministerns anföranden om försvarsindustrins framtid reste en del frågetecken som det torde finnas anledning att återkomma till i kommande nummer av vårt försvar.
redaktör
1 Se ledaren i vårt försvar 4/2005
2 Svenska Dagbladet 2007-02-28
3 Se också intervjun med försvarsminister Odenberg sid. 27.
4 Pellnäs framförde också sina synpunkter i en artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt 2007-01-14, samma dag som konferensen startade.
5 Recenserad i vårt försvar 1/2006
Lois Hemberg
Foto:
Bland positiv befolkning i Liberia. Kulspruteskytt Daniel Roos på en marknad i West Point under en patrull.
Foto: Försvarets Bildbyrå/Therese Holmberg
”... en tung mekaniserad enhet som yttersta garant i
fredsprocessen.” Stridsfordon
Foto: Försvarets Bildbyrå/Therese Holmberg
Bo Huldt, Sven Hirdman och
Foto: