”Internationella erfarenheter kommer det nationella försvaret tillgodo”
Intervju med försvarsminister Mikael Odenberg 15 januari 2007
– Lagom till regeringsskiftet och Ditt tillträde som försvarsminister blossade det upp en debatt om försvaret. Tror Du det berodde på förväntningar om nya grepp i försvarspolitiken eller andra orsaker såsom händelser i omvärlden?
– Det vet jag inte. Det kanske fanns en del som hade förhoppningar att vi skulle gå ifrån den ominriktning av försvaret som skett på senare år. I så fall är det ett symtom på att det funnits brister i information och debatt tidigare: Motiven för ominriktningen har inte trängt fram.
Men jag tror också att den livligare debatten beror på ett ökat intresse, frambragt av händelser som dem i Afghanistan och Darfur.
– Många inlägg i debatten vädrar oro för existensförsvaret, som anses ha blivit lidande av satsningen på internationella insatser.
– Jag anser inte att det finns en motsättning mellan de två. Tvärtom är det så att de erfarenheter vi gör internationellt kommer det nationella försvaret tillgodo. Men jag håller helt med dem som hävdar att dagens situation – frånvaro av hot mot vår existens – inte är given för all framtid. Det är därför jag tillsatt en ny försvarsberedning som skall analysera omvärldsutvecklingen.
– Konkret, hur bidrar vår internationella verksamhet till det
nationella försvaret?
– Bland annat att vi får erfarenheter av samarbete med andra länders stridskrafter. Våra förband får verka i ”skarpa miljöer”. Vi lär oss hantera materiel som duger i modern strid. Det innebär en helt ny realism i jämförelse med förr när vi inte riktigt tog kriget på allvar. Se på erfarenheterna från Bosnieninsatsen i början av 1990-talet, när vi tvingades finkamma hela invasionsförsvarets mobiliseringsförråd för att få ihop tillräckligt med bl.a. mörkerstridsutrustning för en enda bataljon.
– Ser
Du ingen motsättning? Insatsförsvaret är en mycket smal bas. Räcker den som
grund för en eventuell upprustning?
– Detta är en mycket viktig sak att diskutera. Det är därför vi måste analysera tänkbara framtidsutvecklingar, bl.a. sådana som innebär ökade hot. Men jag tror att vi kan och bör se till att vara mer flexibla i vår förmåga till omställning. Komma bort från tidigare ”sovjetiska” beslutsgång med ”femårsplaner”.
– Är
det inte paradoxalt att allt tal om militära hot knyts till det försvunna kalla
kriget? Det var ju en tid då makt- och terrorbalans ofta ansågs göra krig
tämligen osannolikt.
– Jo, men det var ändå en tid då det fanns påtagliga och stora militära resurser i vår närhet – i motsats till vad som gäller idag.
– Om vi då funderar på framtida hot, så finns det ju länder i vår närhet som ser sådana möjliga tidigare än vad vi gör. Jag menar förstås de baltiska staterna och i någon mån Finland. Eftersom vi skulle få svårt att hålla oss utanför sådana konflikter, är det inte sådana hotfall som vi i första hand borde fundera på? Bör vi inte beakta dem när vi överväger insatsförsvarets uppgifter och utformning?
– Jo, men det är också därför som Försvarsberedningen nu skall analysera utvecklingen i vår omvärld. När de är klara kan Du få ett genomtänkt svar.
– Om vi då går till frågan om nådatiden inför ett möjligt större angrepp mot Sverige, hur lång kan den vara? Minst tio år har blivit en etablerad sanning. Delar Du den uppfattningen i dagens situation?
– Ja. Vår bedömning är att den ”sanningen” fortfarande gäller.
– Har vi flexibilitet nog att hinna rusta upp inom den tid som blir kvar sedan man uppfattat förändringarna och fattat beslut – vilket kanske innebär att man har sådär fem år på sig?
– Vi har minst lika bra förutsättningar som tidigare. Sanningen är ju att invasionsförsvarets styrka närmast konstant var i otakt med hotet under hela 1900-talet. Men vi måste noga följa omvärldsutvecklingen och vi behöver fundera över hur vi bättre kan utnyttja insatsförbanden som mobiliserbara reserver efter fullgjorda internationella insatser.
– Det råder enighet om att Sverige inte kan försvara sig mot större angrepp utan samverkan med andra nationer. Operativ samverkan kan också bli aktuell i sådana insatser i vårt närområde som jag nämnde tidigare. Hur ser Du på våra möjligheter som alliansfria att förbereda detta – och att i förväg ha inflytande på strategi och operationer?
– Självklart innebär den militära alliansfriheten begränsningar, särskilt vad gäller inflytande. Vi försöker hela tiden öka detta. Möjligen ser vi en parallell till relationen gentemot EG/EU på 1980-talet, då vi med EES-avtalet försökte få mesta möjliga ut av gemenskapen utan att behöva ta alla medlemskapets förpliktelser.
Foto: Bo Hugemark