Olof Santesson:

Nya svenska grepp i snabbinsatsstyrkan

NBG:s kritiker får inse sanningen:
försvarets ominriktning ligger fast

En svensk expeditionskår tar form. Men vi skall inte apa efter stormakterna, säger kritiker, inte minst erfarna äldre officerare. Det egna territoriet måste försvaras, och internationellt passar vi bäst för traditionella fredsbevarande insatser, något som vi har visat oss bra på. Ja, framför allt armén behöver en pånyttfödelse som inspektören också arbetar på. Men det är för sent att vända skutan 180 grader. Ominriktningen ligger fast. Tydligaste tecknet på det är satsningen på den nya snabbinsatsstyrkan NBG (Nordic Battle Group), ett förband bl.a. uppbyggt med för Sverige nya militära inslag.

Unionen tar sats. Med sina nya stridsgrupper skall EU planera för att kunna verka ända upp till 600 mil från Bryssel. Första hälften av 2008 skall en spansk och en svensk grupp finnas beredda att vara på plats för en insats inom tio dagar.

Vi behöver ändå ha ett perspektiv på det som sker eller utlovas ske. Det är ingen stor europeisk försvarsmakt som håller på att växa fram. Endast en bråkdel av medlemsländernas samlade militärresurser tas i anspråk.

Ambitionerna har sänkts från Helsinki Goals kring sekelskiftet. Då, ännu för en handfull år sedan, tänkte man sig att unionen ur en styrka på 60 000 man skulle kunna sätta in upp till 20 000 i en samtidig fredsinsats, kanske fyra brigadstridsgrupper. Idag får man vara glad om EU i ett krisläge kan få på plats de två bataljonsstridsgrupper som per halvår skall stå redo för snabb verkan. Hur snabbt de skulle kunna komma på plats är en transportstrategisk fråga, där Sverige i luften får förlita sig på enheter ur en pool med ett antal andra EU-länder.

Räcker EU:s resurser

Vid en insats utövas ledning från ett operativt högkvarter i Storbritannien, med generalmajor Bengt Andersson som högste svenske representant (Operational Commander) i staben, OHQ (Operational Headquarters). Skulle båda grupperna sättas in samtidigt i en mission får man räkna med att det krävs ett gemensamt styrkehögkvarter, FHQ, på platsen. Men det är uppenbarligen en problematisk fråga med nationella intressen på spel som inget land verkar vilja ta i. Och det blir inga förband som med massiv indirekt eld kan verka i ett regelrätt krig över ytan. I en strid mellan parter med tungt pansar skulle de inte ha någon försvarbar plats i linjen.

”Om militära medel skall bli ett effektivt instrument i arbetet med att uppnå målen i Europeiska säkerhetsstrategin – motverka terrorism, förhindra spridandet av massförstörelsevapen, skapa säkerhet i Europas närområde och stödja FN i arbetet med internationell krishantering – kommer EU att behöva mycket mer än två bataljonsstora stridsgrupper till sitt förfogande.” Det är en forskares sammanfattning i en studie om NBG.1 Han avslutar med att ”EU kanske inte behöver en hel armé, men några stående brigader vore ett minimum. Annars riskerar EU att inte kunna leva upp till de förväntningar som uppsättandet av snabbinsatsstyrkorna inger.”

Hjärtat i ominriktningen

För Sverige är dock detta ingen liten insats. Regeringen tog ställning hösten 2004. Vi utlovar ett gripbart förband från den 1 januari 2008. Som enda mindre land har vi åtagit oss att etablera och leda en snabbinsatsstyrka, i detta fall nordisk och bestående av finländare, norrmän, ester och svenskar. I praktiken är det klart att också Irland deltar med ett litet skyttekompani som förefaller ägnat att ta itu med terrorister. Ett politiskt beslut föreligger kanske när dessa rader läses.

När det gäller de andra, större länderna, ter det sig alltjämt något oklart om resultatet verkligen blir hela det planerade dussinet allsidigt sammansatta stridsgrupper. Detta fast de är långt mer naturliga som ledare, forward nation, än Sverige.

Om den avsedda kedjan brister, kommer EU inte att förfoga över två insatsstyrkor med 10 dagars beredskap per halvår under en treårscykel. En i så fall snöplig reträtt, illavarslande när det gäller unionens möjligheter till militär krisberedskap i framtiden.

Att Sverige kommer igen med liknande färdig snabbinsatsstyrka vart tredje år framöver, således enligt regeringens avsikt och beslut nästa gång den 1 januari 2011, är väl heller inte kassaskåpssäkert. Men desto mer övertygar ambitionen att åtminstone inleda respektingivande med förmågor på stor bredd, i några fall utanför den gamla Försvarsmaktens register.

Så är det också frågan om en satsning som, med tanke på att det rör sig om ett begränsat förband, är tämligen enastående. I själva verket har den kommit att bli hjärtat i hela den pågående ominriktningen av det svenska försvaret, bort från invasionstänkandet. Med NBG fick i varje fall högkvarteret något att koncentrera förändringsarbetet på.

Skingra fredens och krigets dimmor

Elaka kritiker har ansett att här försågs regeringen och militärledningen med det motiv för en redan inledd rasering av det gamla som man dessförinnan hade famlat efter. Som en spjutspets i vad som i bästa fall håller på att restaureras av svenskt försvarskraft skall finnas en svensk bataljonsstyrka avsedd för att utomlands även kunna hantera strid enligt FN-stadgans kapitel VII.

Till synes oåterkalleligt har regering, riksdag och högkvarter bestämt sig för att en blygsam nationell beredskap för alla eventualiteter måste samsas med den nya kraftsamlande uppgiften att verka internationellt. Siktet är inställt på förmåga till s.k. effects-based approach to operations, EBAO, som har gjort en dogm av det gamla militära målet att nå en effekt, d.v.s. ett resultat. Ett annat aktuellt begrepp är ”three block war”, där i ett missionsområde ett internationellt förband måste kunna växla mellan strid, humanitära insatser och ”nationsbyggande”.

I nutida konfliktlitteratur betyder EBAO att målet inte nödvändigtvis behöver vara militär seger. Framgång på slagfältet är verkningslös om den inte leder till det uppsatta strategiska målet, exempelvis bestående fred och demokratisk utveckling i ett tidigare krisområde. I ett nätverksbaserat försvarssammanhang, i vårt fall NBF, är det tänkt att ledning och samverkan på alla nivåer skall skingra krigets dimmor, hur det nu skulle vara möjligt.

Bättre samövat än något tidigare förband

Hösten 2006 NBF-övade man i Enköping inför kommande beställningar av tekniska system att införas åren 2010-2014. I denna Demo 06 tränade NBG-chefen brigadgeneral Karl Engelbrektson och hans ledningsgrupp bl.a. mot en EBAO-bakgrund hur de kan använda sina styrkor.

Den svenska manöverbataljonen, kärnan i snabbinsatsstyrkan, blir ett förband vars like vi inte riktigt har sett sedan beredskapstidens mest samövade enheter 1939-1945, om ens då.

Officerare är bättre förberedda på sina uppgifter än vad som var riktigt möjligt ens med de bästa repetitionsförband, som Försvarsmakten sedan i ett anfall av fredshybris lät falla sönder. Soldaterna kontraktsanställs i sommar för en termin av inte minst förbandssamövning enligt det nya s.k. treterminssystemet. Arméns företrädare utlovar att vi skall få se ett mer samtrimmat förband, en mer välutbildad bataljon, än det fanns utsikter att skicka ut med det gamla systemet byggt på allmän värnplikt och uppbådade frivilliga.

Väldig uppbackning av få skyttesoldater

Ingen svensk bataljon har heller någonsin omgärdats med så mycket stöd- och underhållsresurser. Vi börjar närma oss ett stormaktsförsvar i miniatyr, också det ett tecken på väggen för den klentrogne. Allmänt kretsar mycket av dagens diskussion kring behovet av många kängor på marken, inte minst för fredsinsatser. Men moderna skyttesoldater kräver en väldig uppbackning för att fungera, åtminstone med de krav som länder med USA:s och Storbritanniens ambitionsgrad ställer.

Det svenska försvaret anpassar sig till helt ändrade villkor. Försvarsmakten är på väg in i ett nytt skede, allt längre bort från nygamla tankar på en infanteriuppbyggnad med många gevärsskyttar av typen man ur huse.

Tidigare har det talats om att bataljonsstridsgruppen skulle omfatta cirka 1 500 man. Många enheter i NBG är förhållandevis små, det gäller högkvarteret (F)HQ under Engelbrektson, ett ledningskompani, spanings- och underrättelseförband, ett finländskt granatkastarförband, ett reducerat ingenjörkompani, en artillerilokaliseringsenhet. Men för underhåll, sjukvård och samband krävs över 400 man.

Totalt är antalet kontraktsanställda meniga uppe i 1400 man. För svensk del tas soldater från alla återstående utbildningsförband. Bara vid I 19 i Boden räknar man med 400 man.

Hög tid för psyop ...

Manöverbataljonen med sina 750 man (en luftburen skvadron, ett lätt kompani och ett med stridsfordon 90) utgör faktiskt inte mycket mer än tredjedelen av snabbinsatsstyrkan, som den t.ex. ter sig i en redovisning i Reservofficeren nr 4/2006. Där summeras 1 974 man. Men detta är en (hela tiden?) pågående process; i början av 2007 har brigadgeneral Engelbrektson talat om 2 500 man. Då medräknas ytterligare stödförband som stridsgruppen kan behöva utnyttja, såsom ett reducerat luftvärnskompani, en stor flygplatsenhet, ett transportflygförband och en tropp för psykförsvarsoperationer, psyop.

Det sistnämnda innebär att svensk militär har kommit till skott i en fråga som har diskuterats och förhalats åtminstone sedan slutet av det kalla kriget. En rad reservofficerare har genomgått psyopskurser, men först nu tar man steget och skapar ett operativt litet förband.

Tillskottet kommer samtidigt som man i samband med fredsinsatser inom EU har blivit alltmer medveten om behovet av samordnad information om en mission skall lyckas åtnjuta omvärldens förtroende. Information får inte blandas med och kopplas ihop med psyop; det vore förödande för trovärdigheten. Inom NBG döljer sig rimligtvis informationstjänsten, med dess krav på en övertänkt informationsstrategi, i någon stabsdel. Sak samma borde gälla civil-militär samverkan, som ju länge än gäller för att vara EU:s styrka gentemot ett mer traditionellt fungerande NATO.

... och flygunderstöd

En annan stor nymodighet avser möjligheterna till att stödja snabbinsatsstyrkan med direkt flygunderstöd, CAS (Close Air Support), insatser för bekämpning av markmål. Även när det svenska flygvapnet var ett av världens största saknade det förmåga och avsikt att medverka i taktiska avgöranden på stridsfältet. Flygarna såg sin insats för arméförbanden som indirekt, de bekämpade sjömål och strävade efter att hålla nere hotet från luften. För direkt samverkan fanns endast en rudimentär organisation kring det lätta attackflyget, skolflygplanen SK 60.

Flygstöd, om det de närmaste åren skulle gå till strid för en snabbinsatsstyrka, borde te sig desto mera angeläget, som det praktiskt taget aldrig talas om att gruppen med sina granatkastare skulle understödjas av eget artilleri utöver den lilla artillerilokaliseringsenheten. Likt andra av Sveriges handfull överlevande regementen kommer väl A 9 i Boden att disponera över ett kompani i högre beredskap än de andra. Så det borde inte vara omöjligt att om behov förelåg ta med ut ett begränsat artillerikompani med kontraktsanställd personal (likt luftvärnet).

Artilleriregementet kommer nu i alla fall med på ett viktigt hörn genom att man där utbildar personal för att leda in indirekt eld mot markmål. Det har ibland sagts att vi redan disponerar över sådana fullt tränade FAC (Forward Air Controller), utbildade utomlands. Några artiklar i nr 3-4 2006 av Artilleri-Tidskrift ger en betydligt mer realistisk bild av tidsförhållandena, när det gäller en försvarsmakts tillgång till en helt ny typ av specialister.

Många vill bli specialisera sig på FAC, men hittills har Sverige haft svårt att tigga sig till utbildningsplatser. Norrmännen hjälper till, men den personal som kommer att finnas i snabbinsatsstyrkan 2008 måste betraktas som begränsat stridsberedd, LCR (Limited Combat Ready). Först ett antal år senare kommer dessa officerare att vara färdigutbildade, CR (Combat Ready).

Kraven är givetvis annorlunda i en nutida stridsmiljö. De allierade stred dock redan under andra världskriget med forward controllers som inte bara kunde påkalla artillerield utan direkt flygunderstöd. Så visst är det gott och väl att Försvarsmaktens skaffar sig nya konster såsom psyop och FAC. Men om Sverige skall agera i interoperabilitet med andra, exempelvis stormakter, har vi mycket att ta igen av det som för dem är vant och beprövat.

Vart Försvarsmakten är på väg råder det dock ingen tvekan om – vad några berättigat bekymrade än kan tycka om saken.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

¹ Andersson, Jan Joel: Armed and Ready? The EU Battlegroup Concept and the Nordic Battlegroup, Sieps, Stockholm 2006.

Flygunderstöd, Close Air Support är viktigt för stridsgruppen. Här övas en Forward Air Controller att leda in elden från en rote JAS 39 Gripen.
Foto: Försvarets Bildbyrå/Andreas Karlsson

Firning från Försvarsmaktens nya helikopter 15. En luftburen skvadron skall ingå NBG:s manöverbataljon.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Lena Holmgren