Lars Bratt:

För oss var krigshotet en realitet

Fo 22 och ”operation Polarfuchs Eins und Zwei”.

Allvaret i krigshoten mot Sverige 9 april 1940-1943 ifrågasätts och debatteras. Sverige var ett centrum för de krigförande ländernas komplicerade underrättelsetjänst med spionage och kontraspionage inblandade i en oanat stor väv, där många trådar försvunnit, men med några kvar, som visar goda kunskaper för de Allierade om vad Hitler och hans staber planerade.

I Mit dem Mut des Herzens. Die Frauen des 20 Juli, beskriver Phil Dr Dorothea von Meding, hur deras efter attentatet 20 juli 1944 avrättade män hade agerat för att få slut på kriget. Där fanns bl.a. den ideella ”Kreisauerkretsen”, med Oberreglerungsrat Peter Graf Yorck von Wartenburg och Helmut von Moltke, utbildad i England, krigsplacerad i ”Abwehr”, (kontraspionaget), med amiral Canaris som chef, som gav dem förevändning att åka till Stockholm, till ett hemligt möte med allierade representanter, för att få rimligare fredsvillkor och kravet på ovillkorlig kapitulation upphävt. Att de avslöjade Hitlers planer är troligt.

Thede Palm beskriver i sin studie om ”T-kontoret” hur gränsen mot Norge uppdelades i länsgrupper för kontroll av vad som skedde över gränsen med god information om läget i Norge. I Den glömda armén av Anders Johansson får man detaljer, som överraskar. Norska sabotörer utbildade i Sverige gick in i Norge. Quislings infiltratörer med falska underrättelser till ”Polititropperne” i Sverige, avslöjades ibland, omhändertagna av ”Politiet” här.

Upplevt hot mot Fo 22

I vårt försvar nr 4/2006 har Olof Santesson recenserat Krigsfall Sverige 1943 av Jan Linder, som handlar om ”Operation Polarfuchs 1 och 2”. Linder beskriver ”i rasande fart praktiskt taget hela krigsutvecklingen”. Det är nog inget fel, tvärtom bra, därför att därom vet svenska folket av idag väldigt litet. Santesson sammanfattar sitt omdöme om boken att ett anfall 1943 var det ingen som räknade med på allvar liksom att det även dessförinnan t.ex. 1942, inte fanns något realistiskt hot.

Hur det än var med det uppfattade vi, som då förde kompani eller batteri flera nazisthot som allvarliga och tackade Gud och vår politik för att vi i Skåne utan artilleriammunitionsersättning under april 1940, slapp undan 9 april. Somliga säger att vi kan tacka Göring. Ännu i mars 1944 minerades gränserna i Norrbotten med tusentals stridsvagnsminor m/41, som alla trupper där inte kunde hantera. Jag deltog där med 40 kadetter från Karlberg som instruktörer inför hotet av ett tyskt anfall.

Jag tillhörde A 4, (fänrik 1936), upplevde militärbefälhavaren generalmajor Helge Jung och hans stabschef, major Fale F:son Burman på mycket nära håll med inspektioner, fälttjänstövningar och genomgångar. (Jag blev fobef Fo 22 1965-1974). Jag upplevde Fale Burman som en något egocentrisk men utmärkt överstelöjtnant och chef för en pansarkurs vid P 1 och senare som generalmajor och militärbefälhavare i III milo. Han lyckades förstöra sitt eftermäle genom sina med rätta sönderkritiserade memoarer.

”Operation Eins” berör enbart Fo 22, i vars arkiv då fanns massor av order, lägen, rapporter, kartor, skisser från åren 1941-45, som tyder på mera realism bakom tyska planer än många tror sig veta. Något hemligare än krigsplanläggning finns inte. Att de skyddas genom skenföretag, vilseledande planer enligt ovan är normalt. Det gäller även anfallsplanen 1942 som landslaget i Militär vinterfemkamp upplevde 19-22 februari. Hejdade av polis i Berlin därför att transporterna av trupp för anfall mot oss inte var avslutade, tog vi oss till Sassnitz, där vi av isen försenades ett dygn till, med order att räkna trupp. Där var minst två divisioner, och vi införskaffade upplysningar med personliga hot, skällsord och en tysk/svensk parlör. Om planerna avbryts – 1942 av kylan och den tjocka isen – förekoms eller förhindras finns ingen anledning att de bevaras. Sverige hade tur 1942, sa amiral Bürkner.

Skansförsvar och motanfallsstyrkor

Den stora betydelsen av 1942 års försvarsbeslut beskrivs utmärkt av Linder (s 52-59), men han överskattar nog stridsvagn m/41, som liksom vårt pansarvärn var undermåligt. Helge Jungs operativa kunskaper och erfarenhet ifrågasätts i kapitel 13 av ÖB m.fl. Att Jung blev upprörd, när han blev av med XII. fördelningen är lätt att förstå, säkert rasande. Även om han operativt inte var i klass med Rappe, var han en tuff och krävande chef, som påverkade sina förband positivt för att göra sitt yttersta. Det ger Fale Burmans dagbok med rätta belägg för. Vi som upplevde Jung vid den tiden instämmer med Fale. Jag har i min ägo Burmans detaljbeskrivning av alla permanenta skansar inom Fo 22, som byggdes 1941-44. Skansbyggandet kulminerade 1943-44. Santesson skriver att de ”tynade efter 1943”. Det är rätt när det gäller Härjedalsgruppen, som blev färdig under 1943 med dåvarande löjtnant S Ramstedt I 5, som skicklig taktisk ledare. Men skansbyggandet vid övriga stridsgrupper kulminerade 1944. Det fanns fler fullträffssäkra skyddsrum än vad som framgår av Burmans beskrivning, byggda av entreprenör 1940.

Längs den smala, urusla vägen från Röros med ont om mötesplatser fanns en dubbelskans ”Hamrafjället”, vars chef 1942-45, kapten Per Fjellström, tillhörde Fo 22 1965. Han ansåg sig ”gift med skansen” samt beskrev dess välbelägna stridsvärn, stridsvagns-, trupp- och försåtmineringar, 12 skyddsrum varav två fullträffssäkra för 40 man. Fjällsidan ovanför var laddad för att sprängas, vilket skulle ha gjort vägen oframkomlig. Terrängen på båda sidor av vägen, var till 100 procent pansarsäker. Ytterstyrkor var två plutoner, som bestod både av inkallade årgång 41, 42 och 43 och litet äldre fjällkarlar. Samtliga var goda skyttar, älgjägare och hatade tyskar. De hade till uppgift att på djupet anfalla tyskarna från svårframkomlig skog, som tyskarna var rädda för. Stridsgruppchef, som ledde skansbyggandet – föredömligt enligt Burman – var överstelöjtnant Erland Lindhammar, (chef I 35 från 1942), som ansåg att skansbesättningarna var bra och att tyskarna aldrig skulle ha lyckats ta sig fram till ställningen vid Funäsdalen. I stridsgruppen fanns minst en förstärkt infanteribataljon ur Milo II, som täcktrupp. Våren 1943 III. bataljonen/I 35 (förstärkt) jämte 14. (tunga) kompaniet I 5.

Svensk styrkedemonstration

Linder beskriver sin bok läget i Skandinavien, där ”Sverige utgjorde en besvärande lucka i Festung Europa, som de allierade tänkt kunna utnyttja”. Underrättelser om läget i Norge medförde ”fördelningsövningar” fr.o.m. våren 1943 med svensk kraftsamling till Värmland under Rappe. Det är möjligt att tyskarna då flyttade kraftsamlingen till Operation 1. Jag har noga läst von Schells redogörelse för ”Polarfuchs” i Ny Militär Tidskrift 1961 på tyska. Han säger ofta att han inte minns hur det var, men att det fanns en plan för ”Operation 1” i juli 1943, senare flyttad till september. H R Kurz beskrivning av operationen ur schweizisk synpunkt styrker denna uppfattning. Jungs Miloövningar inom Fo 22 pågick från mitten av juni till mitten av juli. Valda tiden tyder på god kunskap.

Tysk rekognosering

Överstelöjtnant Furtenbach analyserar ett hypotetiskt anfall ”Operation 2” 1 juli 1943 kl. 0000. Som ÖB:s adjutant måste han ha varit väl underrättad.

Efter ett föredrag om ”Polarfuchs” berättade tandläkare Rudolf Lundstam (nära vän) för mig, att han vid en tandläkarkongress i Wien fick en sidokamrat, som kunde mycket om fjällen omkring Sylarna och Helags. Denne berättade att han som Oberleutnant och plutonchef tillhört 25. pansardivisionens spaningsbataljon (motorcykelburen), som från början av juni var förlagd i området Nedalen-Stuedalen med uppgift att utföra ”försiktig spaning mot befästningar öster gränsen”. Han var förplutonchef och skulle förbereda stigar för mc med sidvagn över fjällen från Nean, söder Sylarna och Helags, färdiga senast 1 juli kl. 0000, för att ta skansen vid Tandåsen, c: a 7 km sydöst Ljungdalen. Men han visste inte att den var en stark dubbelskans på ömse sidor av Ljungan. Han påstod att de lyckats röja stigar nästan till posteringarna väster Ljungdalen. Vid en barmarksfältövning där passade vi på att leta efter spår och fann några konsekvent breddade renstigar i rätt riktning. Tidpunkten stämmer med Furtenbachs – kanske något samband? Lindhammar med en stridspatrull tog i början av juni 1943 tre tyskar till fånga söder Helagsfjället.

25. pansardivisionen förflyttades senare till Ostfronten och ingick i Armégruppe Mitte som förintades sommaren 1944, den största katastrofen för Tyskland under hela kriget.

Om ”Operation Polarfuchs 1” utlösts, hade den troligen inte brutit igenom ställningar och skansar i Härjedalen. En enda utslagen stridsvagn blockerade effektivt och länge all övrig trafik på den usla vägen.

Lars Bratt är överste

Generallöjtnant Adolf von Schell, chef för 25. tyska pansardivisionen i Norge utförde i början av 1943 på Hitlers order en operativ studie för ett anfall mot Sverige.

Foto: Bundesarchiv