Herman Westrup:

Vakna medborgare!

Den operativa krisledningen skall skötas av professionella. Politikerna skall hålla sig till strategin.

Sverige har i dag ingen nationell krisledning. År 2001 kom den av regeringen beställda s.k. Åke Petterssonska utredningen ”Säkerhet i vår tid”. Där redovisades det dåvarande samhällets brister. Regeringarna har under dessa sex år vidtagit mycket få väsentliga och nödvändiga åtgärder på central nivå. Ett uppenbart bevis är den mycket stora senfärdigheten under tsunamikatastrofen.

Utredning nedlagd i sista stund

Den 15 juni 2006 överlämnade Försvarsberedningen en samstämmig rapport En strategi för Sveriges säkerhet. Riksdagsmannen Anders Svärd fick uppgiften att analysera och lämna förslag till ett system med en operativ krisledande myndighet. Att en myndighet är överordnad flera andra är dock ingen typisk svensk modell, som en gång konstruerades av rikskansler Axel Oxenstierna. Men utredaren påpekade, att det i dag finns flera väsentliga avsteg från denna regel t.ex. beslutfattandet på en olycks-/skadeplats. Av hans rapport framgår, att han skulle kunna tänka sig en krisledningsfunktion med rätt till ett operativt, koordinerat beslutsfattande i varje fall i nödsituationer. Statsminister Fredrik Reinfeldt lade den 11 januari 2007 ner utredningen och gav generaldirektören Christina Salomonson uppdraget att utreda och senast 1 oktober i år lämna förslag till en nationell krisledningsfunktion i stadsrådsberedningen. Av direktiven framgår att ”Regeringens arbete och myndigheternas arbete i krisledningssituationer bör samordnas av en nationell krisledningsfunktion i Regeringskansliet”.

KBM bör leda operativt

De mycket allvarliga tvärsektoriella kriserna utmärks numera av att de kommer snabbt och överraskande, att de är oväntade samt att de är vanligare än tidigare. Obeslutsamhet och bristande handlingskraft kan inte godtas. Förmågan att fatta snabba beslut kan vara direkt avgörande. Den politiska, massmediala och ekonomiska miljön, som finns i Regeringskansliet, motverkar självklart ett effektivt och omedelbart handlande. En samordning vid en stor, plötslig samhällskatastrof sker i form av ledning och prioritetsbeslut – således en ordergivning. Ovanstående strider mot den svenska förvaltningsmodellen, som i dag gäller i normala fredsförhållanden och i krig: Regeringen ansvarar för de strategiska frågorna, och ansvaret för ledning av de operativa åtgärderna av nationell karaktär ligger på den centrala myndighetsnivån. Ett undantag: i kriser, som inträffar i ett annat land och drabbar svenska medborgare har utrikesförvaltningen alltid ett myndighetsansvar, vilket inkluderar operativa uppgifter.

Vi har under de första åren på 2000-talet byggt upp en Krisberedskapsmyndighet (KBM) med huvuduppgift att planera och vidta förberedelser för att förebygga, motverka och begränsa sårbarhet och risker i fred. I uppgiften ingår genomförande av övningar i olika nivåer. Det förefaller mig naturligt och rationellt att denna myndighet förstärks med en operativ del, som har dygnet-runt-förmåga. KBM får då den sökta operativa ledningen, som vid allvarlig kris har befälsrätt över andra myndigheter. Chef och stab bör bestå av handlingskraftiga professionella personer med speciella kunskaper och förmåga, som tar lång tid att förvärva. De bör tränas under ständigt nya lägen.

Det är helt oacceptabelt att statsministern eller någon annan politiker i Regeringskansliet samordnar och fattar detaljbeslut rörande den operativa krisverksamheten. Resultatet blir då sannolikt en ökning av död och mänskligt lidande. Den operativa ledningen bör ha ett tidsbegränsat mandat för att omedelbart kunna leda samhällsorganens handlande (jämför den italienska modellen).

Bygg en krisledningscentral

När den operative chefen kallar bör höga företrädare för de berörda samhällsfunktionerna, näringslivet och organisationerna infinna sig i en kommande anläggning i Stockholm, inrymmande en krisledningscentral. En sådan bör snarast byggas och förses med kommunikationsmöjligheter för ledning, underrättelse- och säkerhetstjänst m.m.

Det är självklart viktigt, att de nationella, regionala och lokala krisledningsfunktionerna regelbundet övas. KBM med sin operativa ledning bör få huvuduppgiften för den totala övningsverksamheten. Den operative chefen blir då känd för svenska folket, vilket inte är oviktigt.

Det går för närvarande långsamt med utrednings- och organisationsarbetet. Längre fram krävs övningar. Innan dess kan naturligtvis en ny allvarlig katastrof drabba Sverige.

I farans stund krävs en organisation, som har mandat att handla snabbt och självständigt i statsledningens anda.

Låt det operativa sköta sitt i nära kontakt med statsledningen, så kan politikerna upprätta sin roll som strateger.

Politiker kan inte, bör inte och skall inte göra allt.

Herman Westrup är f.d. nationell övningsledare i Svenska kyrkan