Stämma i bäcken eller i ån

”Förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet”.

Detta är den tredje punkten i försvarsmaktens uppgifter enligt regleringsbrevet för år 2006. Det är också en uppgift som börjat betonas lite mer av försvarspolitiker och försvarsledning. Mestadels i allmänna och inlindade ordalag. En del fristående debattörer talar mer klartext: Det handlar om ett angrepp från ett upprustat och aggressivt Ryssland.

Finns det ett ryskt hot, och i så fall när? Det vanliga, säkerhetspolitiskt korrekta, svaret är nej, åtminstone inte inom överskådlig tid. Det stöds med två argument, båda ohållbara:

1. Ryssland har inte inom överskådlig tid tillräckliga resurser för ett militärt angrepp.

Påståendet bygger på ett bristande insikter i strategisk dynamik, ett okunnigt tumregelstänkande, tron på att vi kan räkna ut hur stora styrkor en angripare anser sig behöva. Historisk erfarenhet – exempelvis från 9 april 1940 – vederlägger detta.

2. Det är inte möjligt att se några motiv som skulle förmå ryssarna att överväga ett angrepp.

Påståendet bygger på en övertro på att man kan konstruera rationella scenarier och på att en presumtiv angripare resonerar med samma sunda förnuft som vi. Historien visar att de flesta krigsutbrott varit svårförutsebara. Helt irrationella för offret och omvärlden men kanske den enda skönjbara utvägen för angriparen.

Men det finns ett annat övergripande perspektiv som gör ovanstående svar irrelevanta. De bygger nämligen på den situation som rådde under det kalla kriget, ett alliansfritt Sverige som – kanske tillsammans med Finland – riskerade att ta första stöten vid ett sovjetiskt massanfall. Nu är vi medlem i en politisk union som också innefattar de baltiska staterna. Och svenska regeringar har deklarerat att de inte kan föreställa sig en situation där vi skulle vara neutrala om ett EU-land angreps.

Med andra ord bör frågorna om ett ryskt hot snarare ställas till de baltiska staterna. Deras svar blir med säkerhet annorlunda. Något tvivel om rysk förmåga att betvinga dem militärt råder inte. Inte heller om att det finns en vilja på många håll i Ryssland att återställa dominansen av dessa geopolitiskt viktiga områden som de ser som Rysslands rättmätiga egendom. President Putin, som kallat Sovjetunionens upplösning 1900-talets störst geopolitiska katastrof verkar höra till dessa kretsar.

Ryssland har också ohöljt visat att det inte drar sig för maktspråk mot svagare grannar. Medlen har varit politiska och ekonomiska, men också uppvigling av ryska minoriteter i grannländerna. Gentemot Georgien har också använts militärt stöd till det upproriska Nord-Ossetien. Vem kan med säkerhet säga var gränsen går för vilka medel som kan komma brukas i Östersjöområdet?

Följaktligen borde Sveriges och andra EU-länders försvarspolitik inte uteslutande handla om militära insatser i Afrika eller Asien utan också om hur den mer direkt skall bidra till säkerheten i Europa.

Därvidlag kan man konstatera att den fråga som ställdes inledningsvis inte är den mest relevanta. Försvarspolitiken i Sverige har alltid lidit av en fixering vid angreppsscenarier. De kanske har varit nödvändiga för olika processer i försvarsplaneringen men de missar den mer ogripbara, diffusa, roll som en krigsmakt har i fred som ett stöd för säkerhetspolitiken. Det finns kanske ett slående exempel i närtid. Professor Bo Huldt vid Försvarshögskolan har pekat på att de svenska diplomatiska och politiska framgångarna när det gällde att få ryssarna att dra tillbaka sina militära styrkor ur Baltikum sammanföll med att det svenska försvaret upprustat kraftigt kvalitativt, till följd av beslut under det kalla kriget. Samtidigt var den ryska militära styrkan i fritt fall. Några reella tankar på att vi skulle använda militärt våld i denna process fanns givetvis inte, men vår relativa styrka kan möjligen ha verkat dämpande på eventuella aggressiva idéer. Att militär makt ger politisk tyngd utan att det handlar om väpnad konflikt är ett välkänt historiskt faktum.

Syftet med våra utlandsinsatser är bl.a. att tidigt dämpa eller förhindra konflikter som på sikt kan hota vår säkerhet. Rimligen borde denna gyllene princip också prägla vår politik för existensförsvaret. Men den inledningsvis citerade uppgiften talar ett annat språk: Vi skall reagera när utvecklingen redan börjat försämras. En sak är att historien lär oss att det är ett säkert sätt att komma i efterhand. Men allvarligare är att vi frånsäger oss en viktig förutsättning för att vi i närtid skall kunna agera för stabilitet i vårt närområde.