Henrik Liljegren:
Sveriges säkerhet i ett tio-års-perspektiv
Det är hög tid att
börja analysera och debattera den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt
närområde.
Överste
En diskussion bör dock komma igång snarast. Historien har som framgick 1989-1991 en tendens att accelerera hastigare än väntat. Nästa paradigmskifte kan gå i motsatt riktning. Värdefulla inlägg har redan gjorts, varav några inriktats på frånvaron av en nationell försvarsförmåga. Nedan ett personligt bidrag.
Nordeuropas ökade strategiska betydelse
Under det kalla kriget låg nordiskt och arktiskt område inom den sovjetiska försvarsperimetern. Dels var det ett sovjetiskt intresse att kunna kontrollera södra Norge och Östersjöns utlopp för att kunna hindra Nordamerika från att komma till Europas undsättning över Atlanten i händelse av storkonflikt, dels gällde det att hålla de västallierade borta från området kring Murmansk, där Sovjetunionens strategiska hjärta var beläget i form av en ubåtsbaserad andraslagsförmåga.
Nordeuropa är idag på väg att återfå en strategisk betydelse jämförbar med vad som gällde under det kalla kriget. En fjärdedel av jordens olja och gas beräknas finnas i de arktiska områdena. Kärnvapendimensionen har ersatts av energidimensionen. En avgörande skillnad är vidare att krigsrisken inte längre dämpas på samma sätt som under den tid öst och väst riskerade ömsesidig utplåning.
Enligt uppgift planerar Ryssland att bygga ut världens största gasfält i Barents Hav. Vidare sägs avsikten vara att dra en gasledning över Kolahalvön och ner till Viborg som ansluter till den planerade ledningen i Östersjön. Med Murmansk som nav skulle här ett transportsystem byggas upp som skulle kunna transportera omkring 100 miljoner ton fossila produkter år 2015. Murmansk blir därmed Rysslands energistrategiska hjärta.
Den globalt snabbt växande efterfrågan på energi medför att vår nordregion inom den närmaste tioårsperioden kommer att bli föremål för ökad uppmärksamhet, styrkeuppbyggnad, konkurrens och kanske väpnad konflikt. Sjötransporter, ledningar och hamnar är sårbara. En större terroristattack kan temporärt stänga ned hela transportsystemet med långtgående konsekvenser för den globala ekonomin. Risken för att terrorister slår till i Arktis eller Östersjöområdet torde med tiden öka snarare än minska. Amerikanerna, som utgår från kapacitet i stället för intentioner, räknar med ett större terroristattentat någonstans i världen inom en tioårsperiod.
Ett allt mer aggressivt Ryssland
Man kan skissera flera teoretiska utvecklingsalternativ för Ryssland. Mycket tyder dock på att Ryssland kommer att fortsätta på den inslagna vägen där makten utövas av presidenten och hans närmaste män, de flesta med rötter inom säkerhetsapparaturen, och där politisk opposition och yttrandefrihet kvävs.1
Rysslands nya självsäkerhet, som kom till uttryck i president Putins anförande i München härförleden, grundas på inkomsterna från olja och gas. Dessa inkomster börjar nu satsas på upprustning av de ryska stridskrafterna. Samtidigt blir tonen mot grannstaterna allt hårdare.
Som Dmitrij Trenin vid Carnegie institutet i Moskva påpekat2, har Ryssland lämnat den västliga omloppsbanan för att i stället försöka bygga upp ett eget satellitsystem. Man har gjort klart att man inte tolererar att USA och NATO fortsätter att flytta fram sina positioner i länder som tidigare ingick i Sovjetunionen. Förbindelserna med Washington är sämre än någonsin.
De baltiska länderna och Polen behandlas, trots att de numera tillhör både NATO och EU, med en arrogans som antyder att man ännu inte accepterar dem som fullt självständiga aktörer. Detta behöver inte betyda att man i dagsläget är inriktad på en fysisk återerövring av till exempel de baltiska länderna, men revanschistiska stämningar har en god grogrund i dagens Ryssland.
Rysslands nya självsäkert arroganta attityd har framgått av hur man ogenerat spelat ut NATO- och EU-medlemmar mot varandra i energifrågor och nyligen också när det gäller den amerikanska utplaceringen av ett försvarssystem mot inkommande missiler från Iran. Det ryska agerandet i sistnämnda fråga har i EU utlöst en reaktion som påminner om när räven tar sig in en hönsgård, skrev Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer nyligen3.
Om USA skulle befinna sig i ett svaghetstillstånd inom den närmaste tioårsperioden förefaller det mig fullt tänkbart att Ryssland kan vara berett att med vapenmakt eller hot om våld hävda ryska intressen i Arktis. När det gäller EU tror jag inte att ett nybrutalt Ryssland behöver bekymra sig alltför mycket. EU:s hittillsvarande agerande tyder på att man föredrar ”appeasement” framför motstånd.
Mardrömsscenarier har hänt förr
Mindre troligt, men fortfarande fullt teoretiskt möjligt, förefaller mig vara att ett återupprustat Ryssland skulle vilja flytta fram sina positioner i Östersjön. Detta torde dock förutsätta att Finland och Sverige fortfarande står utanför NATO och att man i Moskva bedömer att NATO eller EU inte skulle göra mycket annat än verbalt motstånd. Därvid skulle Moskva förmodligen i första hand tillgripa subversiva medel, krav med hot om våld på att få agera på olika östersjöstaters territorium. När Moskva i månadsskiftet april-maj utsatte Estland för hot och repressalier för att man flyttade en sovjetisk soldatstaty i Tallinn valde EU-ordföranden Merkel att förhålla sig neutral i stället för att markera EU-solidaritet med Estland. Den rysk-estniska krisen påminner oss om hur lätt ryska befolkningsgrupper i de baltiska länderna kan mobiliseras.
I själva verket torde subversion vara den metod man från rysk sida skulle föredra. Det är ju också det hot som väst skulle ha svårast att bemöta. Dunkla krafter i Moskva kan frestas att med pengar och maffiametoder försöka skaffa sig kontroll över de nationella parlamenten i Lettland, Litauen och Estland.
Motivet skulle både kunna vara allmänt maktpolitiskt och relaterat till viljan av att utöva full kontroll över ett nytt ryskt energiimperium. Som ambassadör Krister Wahlbäck påpekade vid en ”Atlantpub” (Pubafton anordnad av Svenska Atlantkommittén) nyligen, kan den planerade ryska gasledningen i Östersjön med sin säkerhetskorridor dessutom komma att förstärka en rysk tendens att betrakta områdena innanför som tillhörande den ryska intressesfären.
Vad som förefaller som ett värstafallscenario av mardrömskaraktär har hänt förr under historiens gång, för de baltiska ländernas del senast för 67 år sedan.
För Ryssland skulle emellertid det viktigaste vara vilka amerikanska motreaktioner som kan påräknas.
Förenta Staternas anpassningsförmåga
Många spekulerar nu i att USA spelat ut sin roll som global supermakt. De flesta bedömare förefaller ense om att Bush-administrationens agerande i Irak skapat ett allmänt kaos som hittills främst gynnat Iran och de mest våldsamma krafterna i regionen. Både i Washington och europeiska huvudstäder frågar man sig nu huruvida debaclet i Irak på ett avgörande sätt kommer att underminera Förenta Staternas trovärdighet som global supermakt. Det gör däremot inte ”Strategic Trends” som räknar med att USA kommer att fortsätta att spela en ledande roll åtminstone till 2020.4
En och annan kommentator tror att en eventuell demokratisk administration efter Bush skulle vilja dra sig tillbaka från världen och överlåta åt andra att hantera de många till synes olösliga konflikter och dilemman som dominerar en alltmer multipolär värld.
Den nuvarande dystra stämningen i amerikanska militära kretsar har konsekvenser för vårt närområde. Av en skrift från Naval War College i Newport, Rhode Island, kan, som påpekats av docent Ingemar Dörfer, utläsas att det för något år sedan fanns de som förordade att USA avstår att ingripa med vapenmakt om Ryssland skulle återta de baltiska länderna.5
Intressanta iakttagelser beträffande den utrikespolitik, som de demokratiska presidentkandidaterna kan förväntas föra, finns i en artikel av Jeffrey Goldberg i det senaste numret av New Yorker.6 Inget av vad som där sägs rubbar mig emellertid i min övertygelse att Förenta Staterna under en ny administration, vare sig den är demokratisk eller republikansk, fortsatt kommer att vara inställd på att spela en ledande roll i världen.
Två grundläggande förhållande synes mig borga för detta.
För det första har USA ett defensivt egenintresse, strategiskt, politiskt och ekonomiskt, i att bevara sitt inflytande i såväl Europa som i viktigare konfliktområden som Mellanöstern. Två världskrig utgör för det amerikanska säkerhetspolitiska etablissemanget beviset för vad som kan hända om USA lämnar européerna att sköta sina egna affärer. Som Ulf Petersson, chefsanalytiker vid Saab, framhåller är det ömsesidiga ekonomiska beroendet mellan USA och EU därtill av avgörande betydelse. En stor del av den amerikanska nationalförmögenheten är placerad i europeiska tillgångar. Inte heller Mellanösterns betydelse för USA kommer att minska inom överskådlig framtid.
För det andra är det amerikanska ledarskapet mer pragmatiskt än vad många är varse. Märker man ett en politik inte fungerar byter man ogenerat till en annan politik, ett förhållningssätt som på sin tid uppmärksammades av Winston Churchill. Den politik som till exempel president Bush förde före 9/11 skiljde sig radikalt från den som fördes efter 9/11 fram till Irak-kriget. Efter kriget har Bush övergett unilateralismen och återgått till att försöka involvera FN, NATO och EU, allierade och vänner. På senare tid har Bush även i strid med principer man tidigare förespråkat inlett en tentativ diplomatisk dialog med stater som Syrien, Nordkorea och Iran.
NATO fortsatt relevant
Skulle den senaste ”surge-”taktiken inte lyckas stabilisera läget i Irak tyder en del rapporter på att vi kommer att se ett så kallat ”strategiskt tillbakadragande.” En sådan reträtt skulle innebära att USA blir kvar i området, kanske med baser i norra Irak, och försöker påverka utvecklingen i omgivningen med politiska och andra icke-militära medel.
Vem vet om inte de viktigaste aktörerna i regionen så småningom finner att det ligger i deras egenintresse att medverka till en dämpning av konflikttemperaturen. Intressanta tankar om detta och förslag om hur man skall lösgöra sig från Irak återfinns i ”After the Surge, The Case for U.S. Military Disengagement from Iraq” av Steven Simon, Council on Foreign Relations Press, February 2007.
I samma pragmatiska anda tror jag att Washington kommer att anpassa sig till en ny global situation där andra aktörer försöker spela en mer framträdande och ofta mer obstruerande roll. Med mindre tonvikt på militära medel och mer på indirekta påverkansmetoder, kreativ multilateral och bilateral diplomati, biståndsinsatser, underrättelse- och informationsverksamhet, utnyttjandet av internet, politiska och ekonomiska åtgärder kan USA faktiskt reparera sitt skamfilade rykte och återta initiativet.
Efter en sådan come back tror jag inte att Washington skulle tillåta NATO förlora i relevans eller trovärdighet. Ryska framstötar mot norska och amerikanska intressen i Arktis skulle sannolikt bemötas. Inte heller tror jag att man skulle acceptera att Ryssland skaffar sig ett avgörande inflytande över NATO-stater i Östersjöområdet. I själva verket talar mycket för att Ryssland skulle avstå från att uppträda allt för provokativt i vårt närområde förutsatt att Washington visar att man är berett att sätta hårt mot hårt.
Mycket tyder emellertid på att USA efter upplevelserna i Irak och Afghanistan kommer att kräva mer av sina allierade och vänner i framtiden med tanke på de många anspråk på USA:s resurser och de många utmaningar man står inför. Man kommer knappast att ställa upp för partnerskapsländer som själva inte gör allt för att värna sina egna intressen.
Som alltid när det gäller den amerikanska administrationen gäller det att göra klart i Washington vad man väntar sig och vad man kan bidra med. Uppriktiga samtal uppskattas. Den som har ett problem och förslag till en konstruktiv lösning kan alltid räkna med att man lyssnar till honom eller henne i Washington. När Sverige och Finland utan att vara buskablyga kräver bättre inblick i beslutsprocesser i NATO som involverar insatser av svensk och finländsk trupp får vi gehör därför att vi är beredda att bidra och för att vi kan övertygande klargöra vårt egenintresse. I NATO-sammanhanget serveras ingenting på silverbricka. ”You have to be aggressive” som amerikanerna säger.
Slutsats
För svensk del torde det viktigaste vara att då och då påminna Washington om nordområdenas betydelse. Detta kan vi både göra på egen hand och där så befinnes lämpligt tillsammans med Norge, Finland, Danmark och de baltiska länderna. Vår styrka är vår försvarsindustri och dess bidrag till USA:s och våra nordiska grannars försvar. Vi bör vinnlägga oss om att värna och utveckla goda förbindelser med beslutsfattarna i Pentagon, National Security Council, Vita Huset och State m.fl. beslutsinstanser. Goda kontakter med tongivande tankesmedjor är också betydelsefulla.
I ett något längre perspektiv kan en allt mer bister verklighet medföra insikt om att vår egen och regionens säkerhet skulle vinna på att vi blir fullvärdiga medlemmar av NATO. Gissningsvis har Finland då gått före. Sedan länge finns en i Finland en mental beredskap för vad ett invasionsförsvar kräver.
Henrik Liljegren var ambassadör
i Washington 1993-1997. Han är ordförande i Svenska Atlantkommittén.
Minnen av ockupation och hot:
Ovan den sovjetiska soldatstatyn i parken Tönismägi i
Tallinn, som esterna såg som symbol för förtrycket och vars avlägsnande utlöste
kravallerna i månadsskiftet april-maj.
Nedan stenblock som släpades upp till foten av Domberget i Tallinn för försvaret mot det hotande sovjetiska angreppet i januari 1991 (Bilden tagen på senvåren 1991, blocken är nu avlägsnade).
Foton:
