Bo Hugemark:

Ingen är immun mot sin retorik

”The secret passage to the outside from the fortress of neutrality had become both derelict and forgotten”.

Under det kalla kriget insåg det alliansfria Sveriges ledare att landet inte skulle kunna motstå ett sovjetiskt angrepp utan hjälp utifrån. Men eftersom man inte helt ville överge chansen att stå utanför även ett tredje världskrig, valde man att försöka både ha kakan och äta den. Västmakterna hade ett strategiskt intresse av att inte Sverige kom under sovjetiskt herravälde och hade därmed goda skäl att komma till vår undsättning. I hemlighet vidtogs därför ett antal militära åtgärder för att underlätta en sådan hjälp.

Mycket av detta har kommit i dagen på senare år bl.a. i två offentliga utredningar och i artiklar i Svenska Dagbladet av Mikael Holmström. I sin nyligen utkomna doktorsavhandling Life-Line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden’s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West koncentrerar sig forskningsledaren vid FOI, Robert Dalsjö på hur den officiella neutralitetsdoktrinen påverkade de hemliga förberedelserna.

Verklighetsfrämmande officiell doktrin

Boken är skriven på en njutbar, spänstig engelska, fylld med underfundiga formuleringar. Men innehållet är en bitvis skrämmande läsning, en skarpsynt och skarpsinnig studie i dubbelspel och offentlig lögn. Visst kan man säga att det fanns goda skäl – t.ex. omtanken om Finland – att behålla alliansfriheten. Visst kan man hävda att det var ansvarsfullt att förbereda väpnad hjälp. Och visst kan man inse att denna verksamhet – om neutralitetspolitiken skulle vara trovärdig – måste vara hemlig och därmed begränsad till ett fåtal invigda politiker och militärer.

Men den officiella doktrinen blev efter hand alltmer verklighetsfrämmande. Under det kalla krigets första decennium talade man öppet om behovet av väpnad hjälp och angav som vår strategiska princip att vinna tid för denna att hinna fram. Man pekade också på att ett sovjetiskt angrepp kunde leda till att svenska baser skulle kunna användas av västmakterna och på att Sverige i praktiken täcktes av västs kärnvapenparaply. Men efterhand kom denna aspekt av neutralitetspolitiken, avskräckningen, alltmer att överskuggas av trovärdigheten, Sovjet fick inte inges farhågor för att Sverige tog ställning för väst i ett eventuellt krig. Därmed tonades hjälp utifrån ned för att i början av 1970-talet helt försvinna ur den officiella doktrinen.

Neutralitetsreligionen

Vi som verkade i krigsmakten/försvarsmakten under det kalla kriget hade därmed uppenbara problem med att motivera officerare och soldater om det meningsfulla med ett försvar mot en stormakt. Räddningsplankan den s.k. marginaldoktrinen – angriparens huvudkrafter var bundna mot huvudmotståndaren och endast begränsade stridskrafter kunde insätta mot oss – var en rätt egenartad konstruktion som ledde till tvivelaktiga angreppsscenarier. Varför skulle ryssen angripa oss med just så stora styrkor att han kunde kastas i havet vid Åhus eller Arkösund eller köra fast i Kalix-linjen?

Den alltmer dogmatiska neutralitetspolitiken fick också en närmast religiös ton – neutralitet utmålades som moraliskt överlägsen deltagande i en stormaktsallians. Detta stegrades i och med Palmes satsningar på engagemang för tredje världen. Att under den antiamerikanska vågen på 70-talet tala om att få hjälp i krig av den imperialistiska stormakten var givetvis uteslutet.

Inrikespolitiskt tillhygge

Det var en tid av rent åsiktsförtryck. Det blev än värre under 1980-talet, när en debatt om neutralitetspolitiken hotade att blossa upp under intryck av ubåtsintrången i svenska vatten. Tvivel på våra möjligheter att stå utanför ett stormaktskrig – som varit vedertagna under 1950-talet – utmålades nu som hot mot fred och säkerhet. Därmed fullföljdes en process från 1959 när högerledaren Jarl Hjalmarson i riksdagen kritiserades av Erlander för kritiska anföranden mot ryssarna och för sina förslag 1952 om viss operativ samverkan med Danmark: ”Förberedelser och överläggningar om militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är således helt uteslutna ...”. Dalsjö påpekar att Erlander några veckor tidigare besökt Hjalmarson vid en försvarshögskolekurs där högerledaren spelat statsminister i ett krisspel där några prominenta socialdemokrater också deltagit och där samverkan med väst varit ett givet inslag. ”Ett förhållande som kastar ett … märkligt, en del skulle säga tarvligt, ljus över den offentliga debatten några veckor senare.” Dalsjö noterar Hjalmarsons märkliga själsstyrka att inte avslöja fakta som skulle ha räddat honom och kanske fällt regeringen.

Genom att framställa sig garant för vår säkerhet skaffade sig socialdemokraterna ett ovärderligt yttersta vapen i inrikespolitiken, som de inte heller drog sig för att använda.

Bortvittrad säkerhet

Åsiktsförtrycket var naturligtvis illa i sig. Än värre var naturligtvis den fördumning beträffande säkerhetspolitiska och strategiska frågor som bredde ut sig, inte minst i försvarsmakten. Desto viktigare var att kunskaper om de hemliga förberedelserna hos de invigda på högre nivåer vidmakthölls och utvecklades. Men här kom den allvarligaste konsekvensen av neutralitetsretoriken, den som är Dalsjös huvudtes: Den officiella doktrinens allt strängare uttolkning och utveckling till dogm gjorde att förberedelserna stagnerade och efterhand förföll. Det var aldrig fråga om explicita beslut att kapa livlinan utan en gradvis process. En drivkraft var att neutralitetsindoktrineringen också drabbade nya högre befattningshavare. En annan var att det politiska priset ökade för om förberedelserna avslöjades och att kretsen av invigda därför krymptes. Höjdpunkten i Dalsjös analys av processen är ett kontrafaktiskt experiment: vad skulle de politiska konsekvenserna ha blivit om förberedelserna avslöjats i början av 1950-, 60-, 70- och 80-talen. Analysen är mycket trovärdig och präglas av djup insikt i politik och åsiktsklimat vid tiden.

De reella yttersta konsekvenserna av förberedelsernas bortvittrande slapp vi uppleva. Men vi vet att livlinan förlorades samtidigt som krigsrisken bedömdes – och efteråt bekräftats – som mycket stor. Dalsjö tillåter sig att undra hur man skall bedöma en politisk ledning som låter detta ske och militär ledning som deltar i en sådan process.

En liten reflektion om nutiden kan vara på plats. Idag sker de mest ingående operativa och taktiska förberedelser för samverkan med EU och NATO. Idag vågar politiker säga att Sverige inte kan försvara sig ensamt mot ett större angrepp. Men arvet från de onda åren dröjer kvar i politikers mantra om alliansfrihetens välsignelser och allmänhetens okunskap om vår säkerhetspolitik – neutralitet är vad många fortfarande tror gäller. Om konsekvenserna härav i en allvarlig kris kan vi bara spekulera.

Bo Hugemark är överste och säkerhetspolitisk skribent

Robert Dalsjö: Life-Line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden’s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West. Santérus Academic Press Sweden, 2006.

Överbefälhavaren Nils Swedlund var den som hade det militära huvudansvaret för det hemliga västsamarbetet. Försvarsminister Sven Andersson (t.h.) var en av dem som var engagerade på politisk sida. Högerledaren Jarl Hjalmarson (t.v.) brännmärktes av statsminister Erlander (två år efter det att denna bild togs) för att han förordat västsamarbete.
Foto: Försvarsstabens bildarkiv