Olof Santesson:

För Atlant-kommittén med ett hopp om USA

Reviderad Liljegren förtröstar starkt på diplomatin som väg till lösningar.

Närvarokänslan präglar Henrik Liljegrens memoarer. Denne UD-veteran har varit med vid många av historiens skärningspunkter. Mer än flertalet pensionerade kolleger diskuterar han också dagens konfliktämnen.

Som barn såg Liljegren Röda arméns intåg i sitt dåvarande hemland Estland. Det kalla kriget var hans arbetsfält från de första tecknen på avspänning fram till Tysklands förening och Sovjetunionens upplösning. Aktivt tog han del i att ställa kuppöverstarna i Grekland mot väggen, och han har senare medverkat till EU:s erkännande av Turkiet som kandidatland. I nyskrivna kapitel i en reviderad version, utgiven på engelska och turkiska, tar han framför allt sikte på den atlantiska gemenskapen. Mot Ryssland är författaren avgjort kritisk, för att inte säga misstänksam.

Liljegrens bok Från Tallinn till Turkiet – som svensk och diplomat inspirerade stormannen i svensk säkerhetspolitik, Nils Andrén, till en recension som blev en hyllning av våra duktiga svenska diplomater.1 Essän blev det sista han skrev i vårt försvar. I samma nummer, i oktober 2004, stod hans dödsruna; vid 86 års ålder hade Andrén avlidit.

Bush I och II

I den nya utgåvan, From Tallinn to Turkey – as a Swede and diplomat, ger sig Liljegren djupare in i vad som kanske är dagens mest brännande fråga: vårt – Europas – förhållande till USA eller, rättare sagt, till Bushregimen. Som man väntar sig av en nybliven energisk ordförande för Svenska Atlantkommittén, vägrar han att tro att viktiga atlantiska band skulle ha brutits för lång tid framöver av Irakmotsättningarna.

Författaren påtalar en skillnad mellan inledningen av Bushs första fyraårsperiod (Bush I) och utvecklingen under den andra (Bush II). Han anser sig ha fog för uppfattningen att Bushregimen efterhand har kommit att anstränga sig alltmer för att angripa framför allt problemen i Mellersta Östern i samklang med andra länder.

Våren 2007 har det faktiskt börjat höras litet mer optimistiska tonfall när det gäller en grundfråga som Israels förhållande till sina grannar, detta efter bildandet av en palestinsk samlingsregering. Det bör tilläggas att Liljegren inte haft möjlighet att komplettera sin framställning med några resonemang kring hur USA har skärpt tonen mot Iran. Bushs sista (?) desperata försök att dämpa våldet i Bagdad med fler amerikanska soldater har också skett efter pressläggningen av den reviderade upplagan.

Med alla till buds stående medel

Men i sin principiella hållning är Liljegren glasklar när han riktar sig till den rika världen: en dialog måste upprätthållas även med de mest frånstötande regimer. Han vädjar till olika tankesmedjor att sätta fart på regeringar, så att de väljer samarbetets väg. I fallet Irak ser han ett varnande exempel på vad som i stället händer ”när stormakter under en längre tidsperiod av politiska, ekonomiska och strategiska skäl, indirekt eller med direkt stöd, väljer att bygga upp en diktator, hans rikedomar, hans makt och hans vapenarsenal”.

Det civila samhället och frivilligorganisationer (NGO, Non-Governmental Organisations) måste enligt Liljegren pressa regeringar att bedriva en politik som hindrar att det skapas nya regimer av Saddam Husseins typ och samarbeta för att underminera dem som alltjämt existerar. Och då behöver regeringarna utnyttja alla de verktyg som utvecklade stater förfogar över (inklusive i yttersta fall militärt våld).

Här sticker författaren ut huvudet, eller kanske snarare konstaterar han det uppenbara som USA-kritiker inte förmår sig att erkänna. Enligt hans uppfattning kan Bush med viss rätt hävda att kriget mot Saddam Husseins regim redan har ändrat dynamiken i Stor-mellanöstern. Men han tillägger genast att USA som den mäktigaste globala spelaren måste undvika att ge intrycket att de män och kvinnor som överallt i världen kämpar för friheten gör det för supermaktens skull. Amerikanska tendenser till överdrifter finner han rent skadliga.

De små EU-ländernas roll

Vilka skall då gå före, när det gäller den fortsatta kampen för mänskliga rättigheter och demokrati? Utifrån sina diplomaterfarenheter har Liljegren synnerligen små förväntningar på länder som Frankrike och Tyskland. Inte oväntat fäster han sig vid deras obenägenhet att kritisera vad han kallar för den ryska regeringens ökande odemokratiska beteende och nyimperialistiska tendenser.

Av oss väntar sig författaren mer. Det faller på små EU-medlemmars lott att arbeta för att en kommersiellt motiverad ”realism” inte tillåts gå före unionens uppdrag att står fram för demokratiska värderingar. En uppgift för Sverige i tiden med andra ord.

Likafullt vill Liljegren helst inte ge upp om de stora. I allra bästa fall skulle tysk uttalad försiktighet och franska prestigebehov kunna förenas med Bush II:s beslutsamhet i en transatlantisk politik för att, välavvägt och effektivt globalt, driva fram mänskliga rättigheter och demokrati. Det låter som en linje värdig Svenska Atlantkommittén.

Farhågor och hopp om Turkiet

Vi har alla en uppgift. Och när det till sist gäller författarens hemort, Turkiet? Läsare av vårt försvar har nyss kunnat ta del av Liljegrens bekymmer för islamismens väg. Han är illusionslös när det gäller de civila makthavarnas motiv för att vinna ökad rörelsefrihet inom ramen för ett medlemskap i EU.2

Författaren har också några varningens ord när det gäller ryska locktoner till Turkiet. Den turkiska regeringen borde, skriver han, inte kunna bortse från tecken på att Ryssland är berett att försvaga regeringar i sitt närområde (near abroad) genom att elda på interna konflikter när det passar Moskvas syften.

Ändå hoppas Liljegren att en dag två ting händer samtidigt. Det ena är att EU skall återvinna sin ekonomiska och politiska beslutsamhet att fortsätta längs dubbelspåret integration-utvidgning. Det andra är att Turkiet skall ha kvalificerat sig för medlemskap. Om Turkiet då godtas som full medlem känner sig författaren påfallande förtröstansfull. Då kommer landet ”vara i stånd att de avgörande steg in i en gyllene ekonomisk framtid som så ofta var gäckande nära”.

Hur som helst förblir det till västvärldens förmåga att fatta avgörande beslut som Henrik Liljegren sätter sitt hopp. När allt kommer omkring hänger det kanske framför allt på erfarna individers lägeshantering. ”Kreativ, förutseende och aktiv diplomati kunde hjälpa oss att undvika ännu ett sammanbrott i de transatlantiska förbindelserna och det internationella samarbetet för att befordra frihet och demokrati.” Så skriver en diplomatyrkets fullblodspraktiker.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Henrik Liljegren: From Tallinn to Turkey – As a Swede and Diplomat, Merkez Kitapçilik, Istanbul 2006.

1 Andrén, Nils: ”Att resa väcker läslust”, vårt försvar nr 3/2004.

2 Liljegren; Henrik: ”Turkiet – Mellan moské och modernitet”, vårt försvar nr 1/2007.