Lars Ericson Wolke:

En flotta söker nya uppgifter

Vad gör en flotta som blir så mäktig att den i realiteten saknar motståndare? Hur motiverar den sin existens, såväl utåt visavi anslagsgivande politiker, som inåt för att hålla motivationen uppe i den egna organisationen? Den frågan var i högsta grad aktuell för den amerikanska flottan under en stor del av det kalla kriget. I samma ögonblick som segern 1945 var klar inleddes en strid inom den amerikanska krigsmakten. Var det flottan eller flygvapnet som skulle äga det nya vapnet, atombomben, och därmed förmågan att genomföra det strategiska flygkriget?

I den andra delen av George W Baers stora arbete om den amerikanska flottans doktrinutveckling under de 100 åren från flottstrategen Alfred Thayer Mahans dagar i slutet av 1800-talet, är denna utveckling bortom den traditionella sjömaktsfunktionen något av en röd tråd.

Koreakriget 1950-53 förändrade delvis dessa förutsättningar. Marinkåren och marinflyget gjorde omfattande och betydande insatser, inte minst i ett antal landstigningar längs den koreanska kusten, varav Inchon 1950 var den största, men långt ifrån den enda. Behovet av marina stridskrafter stod nu klarare än tidigare, även om US Navy aldrig mötte några nordkoreanska sjöstridskrafter av format.

Mer offensiv strategi

Men den stora fienden var naturligtvis Sovjetunionens flotta och inför den väntade duellen mot amiralen Gorsjkovs ständigt växande stridskrafter byggde US Navy upp en tredelad strategi: För det första skulle mindre attackhangarfartyg bilda kärnan i ubåtsjaktstyrkor vilkas uppgift var att skydda förbindelserna till de allierade på andra sidan Atlanten. För det andra skulle amerikanska ubåtar placeras i framskjuten beredskap utanför de sovjetiska ubåtsbaserna och i de viktiga sunden mellan Skottland, Island och Grönland. Här skulle man möta de sovjetiska ubåtarna innan de nådde sitt operationsområde. För det tredje skulle marinflyget angripa de sovjetiska basområdena. Någon stor sammandrabbning à la Mahan mellan de amerikanska och sovjetiska övervattensflottorna förväntade man sig inte. Under 1980-talet fick denna strategi en mera offensiv inriktning med en planering för direkta anfall mot till exempel de sovjetiska basområdena på Kola vid ett krigsutbrott i Europa. Här spelade den under Reaganadministrationen starkt utbyggda flottan en central roll.

Hård politisk kontroll

Införandet av de kärnvapenbestyckade Polarisubåtarna gav flottan en starkare ställning inom den nationella avskräckningsstrategin, men samtidigt fick försvarsministern från 1958 ökade befogenheter att samordna flottans insatser med de andra vapengrenarnas. Flottans förmåga ökade men dess operativa självständighet minskade. Under de två farligaste tillfällena under hela det kalla kriget – Kubakrisen 1962 och Oktoberkriget 1973 – var de amerikanska sjöstridskrafterna i Karibien respektive östra Medelhavet mycket hårt kontrollerade från den politiska nivån.

Men trots den hårdare styrningen från politiskt håll saknades en koppling av flottans strategiska och operativa planering till högre politiska mål, helt enkelt eftersom sådana saknades under en stor del av kalla kriget. På det viset är Baers bok inte bara en spännande och lärd genomgång av US Navys historia under det kalla kriget, utan också berättelsen om hur en flotta försöker planera för ett sjökrig utan kännedom om några övergripande nationella krigsmål. Det är en berättelse som är lärorik också för svenska läsare.

Lars Ericson Wolke är professor i krigsvetenskap, särskilt militära operationer vid Försvarshögskolan

George W Baer, Sjömakt under 100 år. US Navy 1890-1990. Del 2, 1945-1990. Marinlitteraturföreningen nr 92, Stockholm 2006, 213 sid., ill.

Attackhangarfartyget USS Carl Vinson, sjösatt 1982.
Här i tjänst i Indiska Oceanen 15 mars 2005.

Foto: U.S. Navy Photo/Photographer’s Mate 3rd Class Dusty Howell