Bo Hugemark:

Ingen säkerhet – ingen humanitär hjälp

Intervju med biståndsminister Gunilla Carlsson

På Sälen-konferensen 2006 presenterades den borgerliga Alliansens utrikespolitiska program av en grupp politiker under ordförandeskap av moderaternas första vice ordförande Gunilla Carlsson. Hon hade då i över ett decennium varit ledamot i Europaparlamentet, under åren 1999-2002 som ledare för den moderata delegationen och 2004-2006 som vice ordförande för European Peoples Party, paraplyorganisation för konservativa, moderata och kristdemokratiska partier. Hon hade också flerårig erfarenhet av utrikesfrågor i riksdagsarbetet.

Gunilla Carlsson kom till UD som biståndsminister. Ett jobb som hon snabbt lyckats ge en hög profil, bl.a. genom att tydligt markera biståndets roll som en del av vår säkerhetspolitik och genom att tala högt om att mottagande av bistånd i många fall är beroende av säkerhet, bl.a. med militära medel.

Dessa synpunkter gav politiska motståndare chans att markera motsättningar: ville biståndsministern ge biståndspengar till militären? Det är alls inte fråga om det, säger Gunilla Carlsson.

– Vad det gäller är att utveckla samspelet mellan säkerhet, skapad av polis och militär, och den humanitära hjälpen. Utan den säkerheten blir många humanitära insatser omöjliga eller svåra att genomföra. Det här innebär också att den militära verksamheten måste utvecklas så att samspelet civilt-militärt blir ännu bättre.

– Men från humanitära organisationer framförs ibland farhågor för att blandas ihop med de militära styrkorna och att därigenom bli måltavlor för terrororganisationer eller motståndsgrupper?

– Av den anledningen är stöd till polisiära insatser viktiga, de bildar ett mellanled med kanske större legitimitet än de militära styrkorna. Men jag tror att de humanitära hjälporganisationerna skulle lida mer av anarki och brist på säkerhet än av att ses som i förbund med militära skyddsstyrkor. Och för de grupper som vill störta samhällena i kaos och ta över makten är de humanitära organisationerna fiender redan genom att deras närvaro ses som ett politiskt ställningstagande för regimen.

– Vad vi talat om nu har ju särskild bäring på Afghanistan. Vilka är Dina intryck av besöket där – bl.a. mot bakgrund av den debatt som förekommit i media?

– Det förekom mycket harmsenhet över en del inslag mediarapporteringen och debatten. På det svenska Provincial Reconstruction Team var man med rätta stolt över den respekt de svenska förbanden väckt och över resultaten av de samlade civila och militära insatserna.

– Alldeles nyligen har Du varit i Darfur. En helt annan och dystrare bild förstås.

– Ja, det är ett mycket allvarligt läge. Efter ohyggligheterna för några år sedan hade det börjat förbättras. Dödstalen gick ned. Humanitära organisationer fick allt bättre nöjligheter att verka. Men på senare tid har utvecklingen vänt till det sämre. Allt större områden blir oåtkomliga för biståndsorganen på grund av laglöshet. Hjälparbetare mördas. Och kaoset i Darfur riskerar att sprida sig så att den bräckliga freden i södra Sudan äventyras.

– Är det inte dags för ”världssamfundet” att agera? . I flera år har det låtit ohyggligheterna ske, inte stillatigande men overksamt. Dags för någon organisation t.ex. EU – FN är väl inte att räkna med tanke på kinesiskt veto – att säga att det pågår ett folkmord och därmed tvinga sig själv att ingripa militärt?

– För några år sedan, då våldet var organiserat och mördandet pågick systematiskt hade det kanske varit befogat. Men frågan var om det funnits resurser att ingripa effektivt. För närvarande är folkmord inte ett relevant ord; det är en komplicerad situation med kaos, sönderfall och allmän laglöshet. Vad vi – EU och Sverige – bör göra är främst att sätta tryck på de afrikanska staterna så att de i sin tur sätter tryck på Khartoum att se till att ge säkerhetsstyrkor – polis och militär – tillträde till de nödlidande. Det brådskar om vi skall kunna bryta den oroande utvecklingen, och det behövs robusta insatser mot våldsverkarna.

– Vilka slutsatser kan Du efter den första ministertiden dra om hur vi skall utveckla våra system och för organisation för internationella insatser, i vad avser samordning av militär och civil verksamhet?

– Jag tycker samordning och samverkan fungerar bra på ministernivå. Men på lägre plan finns en del att göra för att undanröja revirgränser. Att främja fred och säkerhet måste ske genom en samlad politik, och då får det inte finnas vattentäta skott.

Avslutade biståndsministern och beredde sig på ännu en resa till någon verklig eller potentiell krishärd.

Bo Hugemark är vårt försvars redaktör