Stefan Ring:
Lejonets återkomst?
”Om förhandlingarna med
Iran misslyckas ökar risken för att regionen blir alltmer instabil.”
På biodukarna kan man idag se filmen ”
Revansch mot Västvärlden
I denna process finns det många aktörer, men vid sidan om Iran framstår USA som den överlägset viktigaste deltagaren. Relationen mellan dessa båda länder har haft en central betydelse för Iran under de senaste 50 åren. En viktig utgångspunkt i det iranska perspektivet är den roll som USA spelade i kuppen mot Mohammad Mossadeq 1953 och det efterföljande stödet till shahen Mohammed Reza Pahlavi. Idag betraktas Mossadeqs regim av många iranier som de första stegen mot en demokratisk utveckling. En utveckling som förstördes av västmakternas inblandning i den iranska inrikespolitiken. En positiv utveckling, med demokratiska förtecken, ersattes av en USA-marionett och ett förtryck av folket. Denna tolkning har vuxit sig stark även bland de iranier som inte stöder den nuvarande regimen. Berättelsen är en stark förenkling, verkligheten är betydligt mer komplicerad, men i dagens debatt är det i många avseenden ointressant. Det viktiga är vad man väljer att tro på, inte vad som egentligen hände. Stödet till den islamistiska revolutionen 1979 var därför inte bara en fråga om religion, utan lika mycket ett försök till en nationell revansch mot västvärlden, i första hand USA. Den misstro mot USA som skapades under ett par dagar 1953 och som sedan kom att fördjupas under shahens regim, ligger därför till grund för hur många iranier tolkar även dagens händelser.
Vad vill då Iran uppnå idag? Ett perspektiv som inte får glömmas bort när man besvarar den frågan är att Iran känner sig hotat. Denna hotbild omfattar en inställning om att omvärlden vill störta den islamistiska regimen och även vara beredd att använda militärt medel. Att bli utpekad som en av medlemmarna i pakten ”ondskans axelmakter” minskade inte denna uppfattning. Ett viktigt syfte med iranska politiken blir därför att försvara sig mot detta hot. Jämförelsen mellan vad som hänt med de båda andra staterna i ”ondskans axelmakter”, påverkar antagligen Irans val av handlingsalternativ. Medan Saddam Hussein störtats och avrättas, har den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Il inte bara lyckats att undgå militära insatser, men även fått till stånd förhandlingar. Det är mot bakgrund av detta som det iranska kärnvapenprogrammet får en förklaring. När den iranska regimen betraktar utvecklingen i omvärlden så verkar det som att det är lättare att hävda nationella särintressen om man förfogar över kärnvapen.
Kärnvapen ger inflytande
Ett annat motiv för Irans agerande är att man vill få en maktposition som motsvarar landets reella betydelse i Mellersta Östern. Med en befolkning på över 70 miljoner, en av världens största olje- och gastillgångar och med sitt geostrategiska läge, bör man få den respekt och det inflytande som sådana faktorer ger, anser regimen i Teheran. Den iranska självbilden kan också sättas i ett religiöst perspektiv. Iran är den enda stat i Mellersta Östern som domineras och styrs av shiamuslimer. Detta förhållande har inneburit att det finns analytiker som skriver om något som kan kallas för ”återkomsten av shia”. Genom sin politik och stödet till olika grupper har Iran lyckats att flytta fram shiamuslimernas inflytande. Här kan nämnas Irak där en majoritet av regeringens medlemmar är shiamuslimer. Ett annat exempel är Hizbollah i Libanon, som utan det massiva stödet från Iran, såväl militärt som ekonomiskt, knappast hade lyckats att skaffa sig det inflytande som organisationen nu har.
Även i detta sammanhang spelar
kärnvapenprogrammet en roll. Ett Iran med kärnvapen skulle i än högre grad
kunna hävda en roll som det ledande landet i regionen. Men trots sitt stöd till
olika shiamuslimska grupper är det inte i första hand religiösa motiv som
driver Irans maktsträvanden. Snarare är det rent nationella intressen som
ligger bakom önskan att bli en regional stormakt. Sitt oförbehållsamma stöd
till den palestinska kampen har Iran använt för att få ett stöd från
sunni-muslimer, men även sekulära araber och ökat inflytandet i till exempel
Syrien.
Ökat iranskt handlingsutrymme
Utvecklingen under 2000-talet har påverkat båda dessa strävanden hos den iranska regimen. I Teheran har man fått uppleva att USA:s fiender utsatts för militära angrepp. Något som inte minskade Irans känsla av utsatthet. Rädslan för att USA skulle lyckas med sina planer i Irak gjorde att det iranska utrikesministeriet på uppdrag av den dåvarande presidenten Khatami, i all tysthet förde fram ett detaljerat förslag på eftergifter hösten 2003. USA avfärdade förslaget. Antingen trodde man inte att det var allvarligt menat, eller ansåg att det inte fanns någon anledning att förhandla med en regim som ändå skulle falla när den omvända dominoteorin skulle få fullt genomslag.1
Idag tycker antagligen Iran att det var tur att USA inte ville förhandla. Svårigheterna att skapa stabilitet i Afghanistan och det alltmer katastrofala läget i Irak har inneburit ett allt större iranskt handlingsutrymme. Det amerikanska folkets växande krigströtthet, bland annat manifesterat genom demokraternas valframgångar i det senaste kongressvalet, bidrar till att USA:s handlingskraft i Mellersta Östern har minskat. I Teheran uppfattar man att risken för ett militärt angrepp är mindre än tidigare, även om det inte kan uteslutas.
Vad kan vi då göra åt den uppkomna situationen? EU har försökt med förhandlingar. Problemet är bara att EU inte kan ge några garantier för att ett militärt angrepp inte skall ske, något som är helt centralt för Irans vilja att ge upp sitt kärnkraftsprogram. Men EU är inte heller tillräckligt starkt för att kunna förhindra Irans maktambitioner. EU kan därför i bästa fall enbart fungera som en medlare.
Angrepp kontraproduktivt
Den ende aktör som på allvar kan förhandla med Iran är USA. Det är bara USA som kan ge de säkerhetsgarantier som den iranska regimen känner att den behöver. Men hittills har USA:s förhandlingsmodell huvudsakligen bestått av vapenskrammel. Några direkta diplomatiska initiativ har inte tagits, även om vi på senare tid kan märka vissa försiktiga trevande öppningar mellan de båda kontrahenterna. USA: s politik under de senaste 28 åren har varit inriktad mot att stoppa Irans maktambitioner genom isolering och sanktioner. Några särskilda framgångar har inte uppnåtts, och invasionen av Irak har dessutom varit helt kontraproduktiv. Irans uppfattning om att kärnvapen är det enda skyddet mot ett angrepp har förstärkts, samtidigt som inflytandet i Mellersta Östern har ökat.
Är det då bara ett militärt angrepp som återstår? Ett sådant är fullt möjligt och skulle antagligen fördröja Irans förmåga att tillverka kärnvapen under överskådlig tid. Men samtidigt skulle Irans, redan idag svaga ekonomi, slås i spillror och de spärrar som finns mot att orsaka instabilitet i regionen, inte minst i Irak och Afghanistan, skulle helt släppa. Iran skulle inte längre ha något att förlora på ett Mellersta Östern i kaos. För de människor som direkt drabbas av en sådan utveckling skulle skuldfrågan var helt klar. Allt ansvar skulle läggas på USA. Dessutom har Iran möjligheter att påverka fartygstrafiken genom Hormuzsundet något som skulle kunna ge förödande effekter på världsekonomin.
Det verkar som att det inte längre går att hota Iran till underkastelse. Situationen i Irak och den inrikespolitiska utvecklingen i USA har minskat rädslan för ett militärt angrepp i Iran. Dessutom innebär alternativet att ge efter för hot ett stort risktagande. Vilka garantier finns för att eftergifter inte kommer att leda till nya krav, är en logisk fråga i det iranska perspektivet.
Flera än amerikanerna är oroade
Trots att det kan kännas som ett omöjligt uppdrag är förhandlingar den enda framkomliga vägen. USA måste acceptera att utvecklingen under de senaste åren har skapat en situation där Irans inflytande har blivit så stort att landet inte längre går att ignorera eller tvinga till eftergifter enbart med hot. Irans politiska dynamik är också mer komplicerad och mångfacetterad än vad Ahmadinejads våldsamma retorik ger uttryck för, något som ger ett hopp om politiska öppningar. Vi kan tycka vad vi vill om det persiska lejonets återkomst som en maktfaktor i regionen, men i dagens situation är förhandlingar och samarbete den enda framkomliga vägen för en positiv utveckling i Mellersta Östern. Samtidigt är det inte bara USA som är oroad över Irans växande inflytande. Många stater i arabvärlden ser med misstro på Iran agerande och dess kärnkraftsprogram. Intresset för att påbörja en egen kärnkraftsproduktion börjar växa fram i Saudi-Arabien, Jordanien, Turkiet och Egypten. Om förhandlingarna med Iran misslyckas ökar risken för att regionen blir alltmer instabil. Något som i sin tur kan skapa en situation där ett militärt angrepp upplevs som det enda alternativet.
Stefan Ring är militärstrategisk forskare vid Försvarshögskolan
1 Den omvända dominoteorin tar sin utgångspunkt från Eisenhowers uttalande 1954 när han vid en presskonferens motiverade USA:s engagemang i Indokina. Om kommunismen inte stoppades i Indokina skulle detta leda till att andra stater också skulle falla på samma sätt som när det uppstår en kedjereaktion när en dominobricka faller. En demokratisk utveckling av Irak skulle på motsvarande sätt störta diktaturerna i Mellersta Östern. Istället för en kommunistisk framryckning, skulle det nu vara demokratin som skulle ta hem spelet.
Lästips:
Mark Gasiorowski och Malcolm Byrne
(red) Mohammad Mossadeq and the 1953 Coup in Iran,
2004
Kenneth
Pollock, The Perzian
Puzzle, 2005
Ali Ansari, Confronting Iran, 2006
Ray Takeyh, Hidden Iran, 2006
Anthony Cordesman, Khalid Al-Rodhan,
Arabförbundets möte 28 mars 2007 i Ryiadh, Saudi-Arabien besöktes av EU: s generalsekreterare för utrikes- och säkerhetspolitiken Javier Solana. Även Irans grannländer oroas av eventuella kärnvapenplaner.
Foto: Europeiska Unionen
Diplomatiska försök att lösa krisen: Javier Solana, Turkiets utrikesminister Abdullah Gul och generalsekreteraren i Irans högsta säkerhetsråd Ali Larijani under presskonferens efter ett möte i Ankara 26 april 2007.