Olof Santesson:

 

Insatser i krisområden sliter hårt på förbanden

 

USA-doktriner är världsledande, men inom en atlantisk gemenskap har vi alla skäl att studera inte bara visionerna utan också den bekymmersamma verkligheten.

 

USA har gett oss Det Nya Kriget. Inte minst svenskar var snabba att ta till sig doktriner om vart utvecklingen borde gå med överlägsenhet i stridstempo och precisionsvapen. En bekräftelse tycktes komma med den snabba segern över Saddam Hussein våren 2003: amerikanarna kunde tillämpa teorier om både luftmakt och gemensam strid. Men med allt som har gått snett riskerar världens enda supermakt att få en skör armé.

 

Problemen i Irak började visa sig tidigt. När det gällde att försöka hantera ett växande inbördes våld saknade USA-trupperna tillräckligt skydd för både personer och fordon. Men först sedan Donald Rumsfeld tvingats lämna posten som försvarsminister tycks militärledningen känna sig mer fri att offentligt påtala vad insatserna i Irak och Afghanistan verkligen kostar, inte minst i form av minskad förmåga till krishantering på andra håll.

     Dagens strategi går längre än vår förmåga att tillämpa den, fastslog arméstabschefen, general Peter J Shoomaker, nyligen inför senatens försvarsutskott. Arméns andreman, general Richard A Cody, vittnade om en fortsatt nedsatt förmåga hos de styrkor som står närmast att sättas in i Irak och Afghanistan. Och de förbanden utgör också Förenta Staternas strategiska reserv.

 

Pusslet allt svårare

T.o.m. stabschefernas ordförande, general Peter Pace, annars så följsam mot Vita Huset, har inför representanthuset medgett att han är besvärad över läget. Tidigare förklarade han visserligen att försvarsmakten med hjälp av flottan, flygvapnet och reserverna kunde klara av att hantera ”ett av tre större krispådrag” (contingencies). Nordkorea, Iran eller Kina? ”Men det blir inte precis som vi skulle önska, och inte så snabbt, eftersom vi, redan engagerade i en konflikt (d.v.s. Irak/Afghanistan), skulle behöva omfördela resurser och åter mobilisera nationalgardet och reserverna.”

     Ett sådant krig skulle visserligen vinnas – men enligt de amerikanska fackmännen med större förluster och till priset av bortdragning av trupp från Irak.

     Förbandspusslet blev givetvis ännu svårare när president Bush bestämde sig för en sista desperat ansträngning att rädda sitt verk i Irak med tillskott av flera brigader till framför allt Bagdadområdet. Den general som allt nu hänger på är David H Petraeus, mannen bakom arméns och marinkårens nya doktrin för krig mot upprorsrörelser (counter-insurgency), högt respekterad även bland presidentens motståndare i kongressen.

     Armén hade ursprungligen räknat med att vara nere i 10 brigader i Irak med utgången av förra året. I juni i år skall det i stället finnas dubbelt så många, 20 brigader, i landet. Det har fått Pace att rekommendera en ökning av armén och marinkåren med 92 000 man. Men det vore inte gjort i en handvändning. Med nuvarande planer tar det fem år för armén att öka från 509 000 man till 547 000 och för marinkåren att komma upp i 202 000 man mot dagens 180 000.

 

Brister i utbildning och materiel

Fyra års blodig närvaro i Irak har helt enkelt skapat betydande brister vad det gäller såväl personal som utbildning och utrustning, sådant som skulle krävas om USA gick in ännu en väpnad konflikt. Privat talar om somliga officerare om en ”dödsspiral”. I det allt snabbare avlösningstempot har förbanden förbrukat 40 procent av sin utrustning; trupperna tröttas ut och får ingen tid för utbildning i annat än ”upprorsbekämpning”. Nyligen skickade 82. luftburna divisionen iväg sin beredskapsbrigad – supermaktens mest insatsberedda – till Irak

     Nu får uppgiften provisoriskt övertas av en brigad ur 101. luftburna divisionen. Marinkåren övar inte alls för amfibiekrigföring eller strid i vare sig bergstrakter eller djungel. Man hinner inte heller med storskaliga övningar med skarp ammunition. Det finns idag inga amerikanska marktrupper tränade för all slags krigföring (full-spectrum operations). Så mycket för alla teorier om dominans på slagfältet.

     Med tiden har också materielen för förhandslagring urholkats. Utrustning för två brigader på fartyg vid Guam och Diego Garcia i Indiska oceanen har gått till Irakinsatsen, lika mycket i Kuwait används vid rotationen av förband i Irak. Endast i Sydkorea finns förnödenheter för en brigad någorlunda intakt. Utrustning saknas också för hemmavarande förband, var­av armén beskriver majoriteten som icke-insatsberedd. Brister finns bland alla typer av fordon, radioapparater, goggles för nattseende och en del vapen.

 

Rekryteringsproblem

Materielläget, skandaler och larmrapporter om hur illa sårade soldater har behandlats lär inte förbättra rekryteringsläget. Armén har uppseendeväckande sett sig tvingad att acceptera rekryter med fängelse­domar bakom sig. Sådant bidrar till den mörka bilden av att det är en ”underklass” som får betala priset för administrationens felbedömning och profithunger hos överklassen.

     Det här är alltså ett snarast kritiskt läge som har uppstått, trots att det vid sidan om markstridskrafterna finns tiotusentals civilanställda amerikaner i vapen i Irak, som svarar för allt från basunderhåll till livvaktsskydd för inte minst företrädare för kommersiella USA-intressen. Om vilken omfattning privatarmén i Irak har tagit skriver en av Sveriges ansedda utrikesreportrar, förre DN-medarbetaren Ingvar Oja, i en analys full av knappt återhållen indignation över vart Bush­regimen har fört världen.1

 

Afghanistan och Irak slukar mesta truppen

Många amerikanska maktteoretiker är också bekymrade, särskilt när de betraktar en ”ny världsordning” med Kina och Indien som nya giganter. I en rad tänkbara fall fungerar inte någon kärnvapenavskräckning, tror dessa tänkare. Deras bild av det nätverksbaserade försvaret är att det, framför allt, måste behålla sin dominans inom hela den konventionella krigföringens område. Ryssland och Kina skall avskräckas, därtill rymmer deras krisperspektiv Nordkorea, Iran och Pakistan, massförstörelsevapen, al Qaida och andra oberoende terrorgrupper.

     Så mycket trupp går åt i Irak och Afghanistan att övriga uppgifter inte kan hanteras. Och precisionsvapen på långa avstånd fungerar inte som avsett i den tätortskrigföring (urban warfare) militärer nu sätter i blickfältet, så även de svenska.

     Varje större amerikansk väpnad insats kräver, som vi ser i Irak, en form av nationell mobilisering genom att delar av nationalgardet och reserven måste tas i bruk. Det är ett arv från åren efter Vietnamkriget, då den dåvarande arméstabschefen Creighton Abrams beslöt att markstridskrafternas logistik skulle hanteras av reservistenheter. Armén kan inte gå i fält utan dem. Mer än en handfull nationalgardesbrigader fyller samtidigt fortfarande ut aktiva divisioner. I dagsläget har nationalgardet ännu sämre förmåga än armén, och kritiker anser att deras huvuduppgift borde vara skyddet av USA (Homeland Security). Vad som framför allt krävs för insatser är fler aktiva stridande förband.

 

Försenad omdaning

Ändå utgör kanske inte kostnaderna för den återtagning som Rumsfeld ansåg onödig något oöverstigligt problem. Före Vietnamkriget utgjorde försvarskostnaderna drygt 9 procent av BNP, fem år efter USA: s uttåg (och med en yrkesarmé) var siffran 4,7 procent. Med Reagans upprustning nådde försvaret 6 procent av BNP, och före Irakkriget låg försvarsbudgeten på 3 procent. Idag ligger den på 4 procent, d.v.s. Irak och Afghanistan kostar tillsammans 1 procent. Man har att även vid en förstärkning av markförbanden att tappa av en fortsatt växande nationalinkomst.

     Svårast är att skapa nya förband. Enheterna i det Future Combat System var ursprungligen tänkta att inledningsvis tas i bruk 2006-2008. Nu bedöms en första högteknologisk och snabbrörlig brigad stå färdig 2014, och hela arméns omdaning blir inte genomförd förrän 2035.

 

Klarar Sverige den ökade ambitionen?

Supermaktens doktriner är förvisso världsledande, och Sverige lär även fortsättningsvis hämta det mesta i utvecklingsväg från USA, och delar från Storbritannien. Vi skall ju vara interoperabla. Men så som politikerna inte minst har ökat våra ambitioner när det gäller internationella insatser, behöver vi även höja medvetandet om kristecknen. Även en stormakt kan gå ned sig i ”fel konflikt” och ha svårt att komma ur, lyder det illvarslande beskedet.

     Det svenska territorialförsvaret har förvandlats till o­igenkännlighet under satsningen på internationella insatser. Ute tar vi mycket väl steg i det okända. Insatser i krisområden sliter hårt på förbanden. Samtidigt riskerar Försvarsmakten och det nya samhällsförsvaret att få svårt att leva upp till rimligt ställda krav. Också i vår lilla skala nalkas spänningar mellan avsikter och förmåga.

 

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

 

1    Oja, Ingvar: ”Liv till salu”, Ordfront magasin nr 4-5 2007.

 

 

 

 

 

Ytterligare förband ur 82.luftburna divisionen har nyligen skickats till Irak. De lär få stanna tills den nedre bilden är mer normalt förekommande än den övre.

Foton: 82nd AirborneDivision Photo Gallery