Helge Lofstedt:

Luftrörligheten bidde en tumme

Helikoptrar utgör en viktig funktion i Sveriges försvar med användning både vid internationella insatser och nationellt. Sverige har dock sedan mer än tio år halkat efter grannländer när det gäller militär helikopterkapacitet.

När antalet förband och enheter i försvaret kraftigt begränsas anser man i många länder att det är rimligt att öka rörlighet och räckvidd genom ökad helikopterkapacitet. Vid millennieskiftet beslutades också en luftrörig helikopterburen styrka skulle sättas upp och ingå i det svenska försvaret. En utredning hade år 1998 föreslagit en nyanskaffning av 30 lätta och 30 medeltunga helikoptrar. Detta bantades sedan ner till 48 varav endast 18 av den medeltunga typen.

I kläm mellan försvarsgrenarna

Huvuddelen av helikopterkapaciteten används för transporter, men även helikopter för direkt deltagande i markstrid har diskuterats. I Sverige fanns också under några år helikoptrar beväpnade för pansarvärnsinsatser. Ett mindre antal kan användas för ubåtsjakt i samverkan med marina fartyg.

Den svenska ambitionen till nysatsning kan förefalla tydligt med nyanskaffning av 48 helikoptrar, men resultatet framstår ändå som måttligt jämfört med vad man åstadkommer i grannländerna. Tittar man på försvarets helikopterorganisation totalt i förhållande till försvarsutgifterna kommer om några år den svenska militära helikopterorganisationen att inta jumboplats tillsammans med den norska. Detta illustreras i nedanstående stolpdiagram.

Utvecklingen utgör en tydlig försämring, vilket också illustreras i stolpdiagrammet. Resultatet stämmer inte med den ofta uttalade ambition att ställa om Sveriges försvar och ge det en modernare utformning.

Varför har det blivit så? Ett svar kan vara att helikopterfunktionen kommer i kläm mellan snäva försvarsgrenstänkanden. Helikopterfunktionen produceras inom flygstridskrafterna men används primärt som stöd till armé- och marinstridskrafter. På hög nivå inom försvarsmakten vill ingen ge helikopterförbanden hög prioritet eftersom man hellre prioriterar sina egna välkända armé-, marin- respektive flygförband. Det finns heller inte någon egen helikoptertillverkning i Sverige som kan fungera som magnet för anslagstilldelning.

Sverige minskar – grannländerna ökar

Sverige byggde tidigt upp helikopterkapacitet och hade från 1960-talet en tätposition bland de nordiska grannarna fram till slutet av 1990-talet. År 1995 hade Sverige väsentligt större helikopterkapacitet än de övriga tre nordiska grannländerna och nära jämbördig med Nederländerna. Den svenska helikopterkapaciteten minskade sedan snabbt kring millennieskiftet vilket framgår av tabellen. Våra grannländer har däremot hela tiden byggt upp och utvecklat sin helikopterkapacitet

I sammanhanget är det praktiskt att använda helikoptertonnage som ett samlat mått. Med detta menar jag summan av alla helikoptrars maximala startvikt. Att använda antalet ger en mindre rättvisande bild eftersom helikoptrarna är så olika i storlek – maximal startvikt varierar från ca 2 ton till 23 ton. Den största helikoptern i sammanhanget utgörs av den amerikanska CH 47 Chinook och som finns i Nederländerna.

Nederländerna är intressant som jämförelse eftersom man där har gjort en radikal omställning efter kalla kriget genom att kraftigt skära ner sin mekaniserade armé och införa en stor luftrörlig styrka – en hel brigad, d.v.s. en styrka tre till fem gånger så stor som den svenska luftrörliga bataljonen.

Finsk storsatsning

Finland hade länge och har än så länge avsevärt mindre helikoptertonnage än de tre övriga nordiska länderna. Finland har dock på börjat en omfattande anskaffning av helikoptrar av den europeiska typen NH 90. När den anskaffningen om några år är slutförd kommer den finska militära helikopterflottan att vara jämförbar med de tre övriga. Finland genomför således med avseende på helikoptrar en förnyelse av försvarsstrukturen som överträffar vad som görs i de tre övriga nordiska länderna. Detta trots att man behåller en stor arméorganisation. Den finska framryckningen vad avser helikoptrar utgör en motsägelse av det i Sverige vanliga påståendet att Finland inte ställer om sitt försvar till moderna förhållanden. Skillnaden är inte vilja till omställning utan att man prioriterar nationellt försvar högre. Denna högre prioritering leder till att man behåller en större organisation samtidigt som man moderniserar vissa delar. I sammanhanget kan också nämnas att mitt bestämda intryck är att den finska ”försvarsproduktionen” är effektivare än den svenska.

Brigad i Nederländerna – bataljon i Sverige

Den finska satsningen på helikoptrar är jämförbar med den som Nederländerna gjorde på 1990-talet. Man fördubblade då helikoptertonnaget och den fortsatta utvecklingen leder till att detta i förhållande till försvarsutgifterna i dagsläget är 60 % större än i Sverige. Samtidigt har man minskat i stort sett alla andra funktioner inom försvaret. Så sent som 1985 hade man något färre helikoptrar med totalt mindre maximal startvikt än vad Sverige hade. Det stora steget togs när man började sätta upp en luftrörlig brigad med helikopterresurser för transport där 11 stycken stora amerikanska helikoptrar typ CH 47 Chinook ingår. Denna styrka stöds vidare av 30 avancerade attackhelikoptrar av den likaledes amerikanska typen AH 64. Det kan tyckas naturligt att den nederländska helikopterflottan är större än den svenska eftersom det nederländska försvaret är större. Men även med avseende på helikoptertonnage i förhållande till försvarsutgifter har Nederländerna gått förbi Sverige. Den svenska satsningen på luftrörlig bataljon med luftrörighet ger således långt i från samma intryck av målmedvetenhet som i Nederländerna. Sedan länge etablerade funktioner har tillåtits ta så mycket resurser att förnyelsen vad avser helikoptrar har urholkats.

Utvecklingen för helikopterfunktionen i fem länder i förhållande till försvarsutgifterna är att Finland och Nederländerna intar tätposition med fördubbling eller mera av helikopterorganisationen medan Sverige och Norge intar köposition med kraftiga minskningar.

I sammanhanget bör också nämnas att under år 2007 och 2008 ”sparas” ett antal exemplar av HKP 4C för att möjliggöra helikoptertransportstöd åt NBG. HKP 4 är särskilt lämplig för trupptransport genom sitt stora lastutrymme. Om man skulle ändra tidigare inriktning och behålla denna helikoptertyp skulle Sverige år 2010 i det inledande stolpdiagrammet komma i klass med Danmark med avseende på helikoptertonnage i förhållande till försvarsutgifter. Att bibehålla HKP 4 längre tid är inte helt unikt. De sista exemplaren av den amerikanska motsvarigheten CH 46 finns kvar i Marinkåren till 2014 enligt nuvarande planering.

Helge Lofstedt har varit överingenjör vid FOI

Militär helikopterutveckling i fem länder
	1975	1985	1995	2005	2010 (prognos)
Sverige	100 hkp 332 ton	129 hkp 372 ton	144 hkp 522 ton	50 hkp 282 ton	48 hkp 350 ton
Danmark	8 hkp 18 ton	20 hkp 72 ton	16 hkp 122 ton	41 hkp 272 ton	22 hkp 280 ton
Finland	11 hkp 47 ton	8 hkp 35 ton	7 hkp 35 ton	7 hkp 35 ton	20 hkp 250 ton
Norge	42 hkp 238 ton	44 hkp 252 ton	36 hkp 249 ton	36 hkp 249 ton	32 hkp 250 ton
Nederländerna	102 hkp 248 ton	119 hkp 339 ton	95 hkp 639 ton	93 hkp 895 ton	80 hkp 950 ton

Källor: The Military Balance relevanta årgångar. (Danska) Forsvarsministeriet: Aftale om forsvarets ordning 2005-2009. (Finska) Statsrådets kansli: Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2004 – Statsrådets redogörelse, SRR6/2004. Försvarsdepartementet: Regleringsbrev 2006-06-2, Ministerie van Defensie: The Strategic Accord (2002) och Policy Agenda 2003, (Norska) Forsvarsdepartementet: Den videre moderniseringen av Forsvaret 2005-2008, Widefeldt, Bo och Hall, Åke: Svenska militära flygplan och helikoptrar, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 1999.

Maximal startvikt för helikoptrar som inte finns eller funnits i Sverige har hämtats från nätet.

Den medeltunga helikoptern NH 90, i Sverige Helikopter 14. Den svenska anskaffningen bantades från 30 till 18.

Foto: Försvarets Bildbyrå/ Ulf Hugo

HKP 4 är särskilt lämplig för trupptransport och skulle kunna livstidsförlängas.

Foto: Försvarets Bildbyrå