Jörgen Elfving:

Sovjetiska marina specialförband, marin spetsnaz

Motiven för insats mot Sverige kan ha varit starka eller tröskeln låg.

Förekomsten av sovjetiska marina specialförband och miniubåtar blev 1982 känd för en bredare publik genom Viktor Suvorovs bok Inside the Soviet Army. Liknande uppgifter har förekommit sedan dess, icke minst i samband med ubåtsjakterna i svenska vatten under 80-talet och deras efterbörd, men i avsaknad av fakta mest som spekulationer. Efter Sovjetunionens fall närdes på flera håll en förhoppning att mer kunskap skulle komma i dagen, men först under senare år har det på olika sätt lyfts på förlåten. Detta bl.a. i form böcker, t.ex. Dum Spiro Spero1), Rysslands undervattensspetsnaz2) och Rysslands spetsnaz, en encyklopedi.3) Dessutom förekommer även uppgifter på Internet och i form av artiklar i olika tidskrifter. Sammantaget gör detta att kunskapen om sovjetiska marina specialförband, vilkas existens förnekades under den sovjetiska eran, ökat och blivit allmänt tillgänglig. Emellertid bedöms inte tillgänglig information vara heltäckande, och uppgifter med ryskt ursprung bör betraktas som en partsinlaga. Samtidigt finns det även anledning att fundera över författarnas motiv; skapa sensation, tjäna pengar, glorifiera en unik organisation etc.

Ursprunget

De sovjetiska marina specialförbanden har sina rötter i Det stora fosterländska kriget då olika marina underrättelseförband av liknande art organiserades. Vissa av dessa har haft legendariska chefer och som fått stor uppmärksamhet, t.ex. Viktor Leonov vars minnen från andra världskriget också getts ut i bokform4). I Östersjömarinen organiserades i augusti 1941 ett s.k. ”Kompani med särskild benämning”, Rota Osobovo Naznatjenija5) (RON), vilket från början av september samma år var operativt och då genomförde sin första insats. Totalt genomförde detta förband mer än 200 operationer under kriget.

I slutet av 1945 avvecklades befintliga marina specialförband, och från den sovjetiska marinledningens sida var intresset ljumt för att ta del av de tyska erfarenheterna från kriget. Motiven till avvecklingen var bl.a. förbandens tillfälliga karaktär och ringa verkan. Ironiskt nog var det samme person som både fattade beslut om organiserandet av RON och avvecklingen av de marina specialförbanden, amiral Isakov. Det är något förvånande att, som det uppges, man visade ett ringa intresse för de tyska erfarenheterna. Inom andra områden, jetflyg och ballistiska robotar, togs dessa och den tyska tekniken tillvara under de första åren efter krigsslutet. Dock finns det efter kriget uppgifter om tyska miniubåtar i sovjetiska marinbaser varför ointresset kanske skall tas med en nypa salt.

Började om från ruta noll

1950 organiserades det första sovjetiska spetsnazförbandet, men tillkomsten av marina sådana dröjde ytterligare några år. Även om dess föregångare avvecklats efter kriget hade de inte fullständigt fallit i glömska, och icke-sovjetiska erfarenheter från andra världskriget studerades. Impulsen till ett återskapande inom detta område kan till stor del hänföras till en artikel från 1952 av kommendör B M Margolinin, ”Utnyttjande av ubåt för landsättning av spaningsgrupper under vattnet.” Artikeln mottogs positivt av den sovjetiska marinledningen och kom att leda till praktisk tillämpning när i juni 1953 det första marina specialförbandet sattes upp, 6:e självständiga marina underrättelsecentret (6:e OMRP)/6-j Otdelnij Morskoj Razvedivatelnij Punkt6)7), vid Svartahavsmarinen. Hösten 1953 genomfördes även en försöksövning med landsättning av grodmän vilken visade på nödvändigheten av specialförband.

Ytterligare marina underrättelsecentra organiserades under 1950-talet och vid samtliga mariner, däribland Östersjömarinen, 561:a OMRP. Detta förband sattes upp 30 december 1954 i Parusnoje/Gaffken och dess förste chef var överstelöjtnant Georgij Vladimirovitj Potechin, en legend inom förbandet. Inom Norra marinen sattes också ett specialförband upp, 420:e OMRP, vilket sedermera skall ha upplösts, men som nyuppsattes 1985. I sammanhanget är det av intresse att nämna att 420:e OMRP uppgifter vid dess upplösning övertogs av 561:a OMRP.

Vad avser benämningar av de marina specialförbanden är den OMRP och det har endast funnits ett förband med benämningen brigad. Från mitten på 1960-talet till 1990 existerade, Svartahavsmarinens 17.brigad med särskild benämning, vilken uppstod ur 6:e OMRP och sedermera överfördes till ukrainska marinen.

Till att börja med var man tvungen att börja från ”ruta noll” vad avser organisation, utrustning, utbildning, taktik och stridsteknik m.m., men efterhand skedde en omfattande utveckling. 1950-talet kan i detta sammanhang betraktas som en pionjärtid för de marina specialförbanden.

Organisation och utrustning

Inledningsvis var varje OMRP i fred organiserad i tre plutoner: två grodmansplutoner och en sambands-/signalspaningspluton. I händelse av krig omorganiserades förbandet till två plutoner: en spanings-/diversionspluton om två grupper och en spaningspluton om tio grupper. Förbanden kom efterhand att växa och omfattade cirka 300 man i början av 1960-talet då nedskärningarna av den sovjetiska krigsmakten även kom att påverka samtliga OMRP i form av personalminskningar. Över tiden har organisation och personalstyrka varierat beroende på en strävan efter överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation, tillförsel av ny materiel etc. En källa anger att de marina specialförbanden idag är att jämföra med kompani, men med en personalstyrka som en mindre bataljon. 561:a OMRP skall exempelvis ha en personalstyrka av cirka 250 man. Dessa uppgifter bedöms dock avse fredsorganisationen.

Från 1960-talet kom materiel speciellt avsedd för de marina specialförbanden att tillföras, både som personlig utrustning och förbandsutrustning. Bland den förstnämnda bl.a. dykutrustning i form undervattensdräkter och andningsaggregat m.m.

I den personliga utrustningen ingår också beväpning i form av knivar och andra vapen, bl.a. pistol och automatkarbin för undervattensbruk, SPP-1 respektive APS, pistol med ljud- och flamdämpare samt handgranater.

I förbandsutrustningen ingår bl.a. sambandsmateriel för såväl samband under vatten, t.ex. Ugor, som för konventionellt samband, t.ex. Proton. Dessutom är förbanden utrustade med minor, sprängmedel m.m.

Transportmedlen

De marina specialförbanden utnyttjar olika sätt att ta sig till och från ett insatsområde: fallskärm, helikopter, övervattensfartyg och olika undervattensfarkoster. De sistnämnda utgörs av hjälp-/bogseraggregat, Protej och Proton i olika versioner, tvåmans farkost, Sirena, torpedliknande behållare för bogsering av utrustning och miniubåtar.

De miniubåtar som är aktuella är Triton-1 och -2 samt Piranja. Triton-1 är en 1960-tals konstruktion vilken kan ta två man, Triton-2 togs i bruk under 1970-talet och kan ta sex man. I samband med särskilt känsliga operationer kunde de vara utrustade för autodestruktion. Båda dessa farkoster användes i samtliga mariner och inte enbart av OMRP utan också för att möta västliga marina specialförband. I detta syfte beväpnades också Triton. En källa anger att 13 Triton-2 byggdes för den sovjetiska marinens räkning, vilket förefaller vara väl få m.h.t. andra beskrivningar av farkostens användning. Under slutet av 1970-talet projekterades Piranja speciellt för de marina specialförbanden och i slutet av 1980-talet byggdes två exemplar i S:t Petersburg, varvid från 1986 utprovning av ubåten skedde i Östersjön.

Utbildningen

Urvalet av personal för tjänstgöring vid OMRP var synnerligen noggrant. De viktigaste urvalsfaktorerna uppfattas ha varit att inte ha ”några fläckar i pälsen”, vilket kontrollerades av KGB, fysisk förmåga och att ha ägnat sig åt idrott samt medlemskap i kommunistpartiets ungdomsorganisation. Dessutom skedde också en mycket hård urvalsprocess innan slutlig uttagning till tjänstgöring i OMRP, som exempel kan nämnas att i slutet av 1960-talet valdes årligen bland 5000 matroser ut 150. För den värnpliktiga personalen var den grundläggande utbildningen genomförd först efter 18 månader vilket också skall ses i sammanhang med längden på värnpliktstjänstgöringen i marinen, tre år.

De övningar som bedrevs var både omfattande och avancerade. Vid en övning 1988 ”sprängdes” en kärnkraftanläggning i Leningradsområdet där man trängde in i anläggningen via vattensystemet. Förutom att öva de marina specialförbanden gav övningarna andra delar av den sovjetiska krigsmakten, gräns- och inrikestrupper m.fl. värdefulla erfarenheter avseende skyddet av marin- och robotbaser samt andra anläggningar. Samövning skedde också med andra marina specialförband inom Warszawa-pakten, för 561:a OMRP vidkommande polska och östtyska sådana.

Uppgifterna

De marina specialförbanden anges att territoriellt vara underställda stabschefen för respektive marin och operativt under chefen för den militära underrättelsetjänsten, GRU. Uppgifterna för de marina specialförbanden kan översiktligt beskrivas som;

• Spaning mot baser, hamnar och andra objekt,

• Bekämpning, eller försättande ur stridbart skick, av örlogsfartyg, kommunikationer, hydrotekniska anläggningar och sambandsmedel eller andra objekt i kustområdet,

• Målinvisning av robotar och marinflyg,

• Genomförande av spaning för marinstridskrafternas räkning i samband med landstigningar och säkerställande av deras verksamhet i markstridskrafternas marina flank,

• Anskaffning av dokument och tagande av fångar.

Ovanstående uppgifter skulle av 561:a OMRP lösas inom den västliga krigsskådeplatsen, TVD Väst, och bedömt i första hand utanför Östersjön vilket rimmar med Warszawapaktens krigsplanläggning och utnyttjande av polska förband.

Avslutningsvis kanske frågan skall ställas om det var de ovan beskrivna förbanden, och i första hand 561:a OMPR, som stod bakom ubåtsincidenterna i svenska vatten. Den frågan har ännu inte fått sitt svar och det finns också uppfattningar om att det var väst som låg bakom incidenterna, jämför t.ex. den officiella historien om Danmark under det kalla kriget.8) Otvivelaktigt hade Sovjetunionen förmåga att bedriva operationer i svenska vatten, men om så var fallet eller ej är inte entydigt bevisat. Emellertid hade Sovjetunionen motiv och benägenhet att utnyttja specialförband, förhållanden som antyder vilken nation som skulle kunna ha legat bakom incidenterna.

Misstankar mot Sverige

Den svenska neutralitetspolitiken, som bl.a. syftade till att Sovjetunionen, och dess allierade i Warszawapakten, vid en storkonflikt mellan öst och väst i Europa, skulle vara övertygade om att de inte skulle angripas av Sverige och att angrepp från NATO-sidan inte skulle utgå från svenskt territorium, torde från sovjetisk sida ha tett
sig mindre trovärdig. Icke minst m.h.t. de officiella, och inofficiella, kontakterna mellan Sverige och olika NATO-länder jämte deras innehåll. Förhållanden som Sovjetunionen bedöms ha haft god insikt i. Ubåtsincidenterna inföll i allt väsentligt under 1980-talet vilket är av intresse sett till NATO: s ökade närvaro i Östersjön.
Den östtyska militära underrättelsetjänstens uppfattning om NATO:s flygplans- respektive fartygsrörelser i Östersjön under perioden 1974-1987 var (se tabell nedan):9)

	1974	1980	1981	1982	1983	1984	1985	1987
Flyg	1059	1404	2681	2721	3007	2775	3273	3126
Fartyg	560	793	1073	1116	1064	1019	944	115

Som synes var från 1974 ökningen markant, och från sovjetisk sida torde man inte haft en annan uppfattning samtidigt som frågan sannolikt ställdes om vilken roll Sverige spelade i sammanhanget. Till detta skall också föras uppgifter som anger att KGB i början av 1980-talet hade fått information om närvaro av amerikansk marin personal i Sverige, vilka skulle förbereda amerikanska ubåtars uppträdande i svenska vatten. Ställs detta i relation till den sovjetiska operationen Rjan,10) vilken initierades 1981, så förelåg både motiv och ett psykologiskt klimat för att iscensätta underrättelseinhämtning m.m. med bl.a. de marina specialförbanden mot Sverige.

De sovjetiska marina specialförbanden, och inte bara de marina, har utnyttjats för olika ”skarpa” operationer. t.ex. fanns de i beredskap för att kunna användas i samband med grundstötningen av U-137
1981, och de uppges ha genomfört operationer i Medelhavet. Detta gör att beslutströskeln för deras användning torde ha varit låg vilket också bör ställas i relation till vad som nämnts ovan. I fallet Sverige kan den tröskeln ha varit lägre m.h.t. vår ubåtsjaktförmåga vid aktuell tidpunkt. Dessutom skulle ett uppträdande här möjligen vara mindre provokativt än mot något NATO-land, samtidigt som erfarenhet skulle vinnas av uppträdande i skärgårdsmiljö, en företeelse som den sovjetiska Östersjökusten saknade. Härigenom skulle ett antal fördelar kunna vinnas; underrättelseinhämtning, utbildning och operativa förberedelser, t.ex. i form av utplacering av navigationshjälpmedel etc.

I sammanhang med ubåtsincidenterna finns några frågetecken, bl.a. om dessa var av sovjetiskt ursprung uppträdde 561: a OMRP även norr Åland? Detta förband bedöms i första hand ha varit avsett för TVD Väst, vars norra gräns antas ha gått i höjd med Finska viken – Åland och vidare i västlig riktning, och ansvaret för den marina arean norr därom åvilade Norra marinen. Incidenterna norr Åland skulle kunna förklaras av att;

• Del av 420:e OMRP var efter nyuppsättning 1985 ombaserad

• 561:a OMRP hade ansvar för alla operationer i Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön även efter 1985. Jämför dess övertagande av 420:e OMRP uppgifter då detta var nedlagt

• Det var fråga om en annan aktör

I det sistnämnda fallet kan det ha varit fråga om KGB som i sina specialförband, Vimpel och Alfa, hade grodmän med samma förmåga som i OMRP. Dessa utbildades vid och av bl.a. 561:a OMRP.

Frågan om vem som låg bakom ubåtsincidenterna är fortfarande inte klarlagd, och lär inte bli det innan arkiv såväl i väst som öst öppnats. Oavsett detta finns det dock indicier som pekar i östlig riktning.

Hur är det då med OMRP idag? För att citera Dum spiro, spero: ”För närvarande, oaktat de inre svårigheterna i samhället, utgör flottans särskilda underrättelsecentra de allra bäst utbildade förbanden i den ryska krigsmaktens underrättelsesystem.” Ett erkännande av att arv och traditioner har förvaltats väl.

Jörgen Elfving är överstelöjtnant och har bl.a. tjänstgjort i Baltikum som biträdande försvarsattaché

1) Dum Spiro Spero Сверхсекретный спецназ ГРУ, водолазы-разведчики Специальной разведки ВМФ, Александер Ржавин, Holda, Riga, 2004, (Dum Spiro Spero Sverchsekretnij spetsnaz GRU, vodolazi-razvedtjiki Spetsialnoj razvedki VMF, Aleksander Rzjavin), ISBN 9984-19-674-7

Även tillgänglig på Internet i förkortad form på ryska och engelska, http://dss.army.lv/annotacii.htm

2) Подводный спецназ России, Виталий Пашиц, Яуза, Москва, 2006, (Podvodnij spetsnaz Rossii, Vitalij Pasjits, Jauza, Moskva), ISBN 5-699-16220-8

3) Спецназ России, энциклопедия, В Степаков, Яуза, Москва, 2007, (Spetsnaz Rossii entsiklopedija, V Stepakov, Jauza, Moskva), ISBN 978-5-699-19251-9

4) Blood on the Shores, Ivy Books, New York, 1993, ISBN 0-8041-0732-7

5) Рота Оособого Назначения (РОН)

6) 6-й Отделный Морской Разведывателный Пункт (ОМРП)

7) I viss underlag är benämningen MPR, МПР, d.v.s. självständig har utelämnats

8) Danmark under den kolde krig: Den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991, DIIS, Köpenhamn, 2005, ISBN 87-7605-091-2, Band 3, sida 448 – 452 och 487 - 492

9) Danmark under den kolde krig: Den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991, DIIS, Köpenhamn, 2005, ISBN 87-7605-091-2, Band 3, sida 483

10)En underrättelseoperation grundad på uppfattningen om en västlig kärnvapenattack mot Sovjetunionen

Miniubåten Piranja som i slutet av 1970-talet projekterades speciellt för Spetsnaz.

Foto: Ur Emil Svensson: Under den fridfulla ytan. Marinlitteraturföreningen nr 90.

75 mm kustartilleripjäs m/57. Ett tänkbart mål för Spetsnaz.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Jan Schönberg

Rysk minibubåt ”Triton-2”. Började serietillverkas i början av 1980-talet. Avsedd för marina specialförband.

Foto: Okänd