Stefan Hedlund:

Ryssland som Europas herre

Den här gången har Ryssland trumf på hand.

Rysslands president Vladimir Putin har nu, sent omsider, börjat röna just den typ av uppmärksamhet i väst han så länge har gjort sig väl förtjänt av. Borta är de glada skildringarna av garanten för stabilitet, demokrati och en rättsligt baserad marknadsekonomi. Fram tonar i stället oro över allvarliga ryska brott mot mänskliga rättigheter, över stora brister i respekten för privat ägande, över ett allt bryskare uppträdande emot grannar inom det Kreml uppfattar som sitt ”nära utland”, och över en hållning gentemot väst som alltmer har börjat påminna om det kalla kriget.

Det är förvisso glädjande att denna tillnyktring nu börjar inträda, och att våra relationer till Ryssland därmed måhända kan diskuteras på mer seriösa grunder. Samtidigt finns det anledning att beklaga den skada som redan skett, och som inte kommer att vara lätt att återställa, om det ens längre är möjligt.

Ansvar för ouppklarade mord

På det moraliska kontot kan skrivas att en mera principfast hållning från demokratierna i väst kanske kunde ha räddat livet på modiga ryska demokratiförkämpar, och därmed bevarat visst hopp om att de goda krafterna kanske trots allt skulle kunna segra. Främst går tankarna här till journalisten Anna Politkovskaja, som var en av de sista fria rösterna att rapportera från barbariet i Tjetjenien. Efter ett misslyckat förgiftningsförsök blev hon nedskjuten i trappuppgången till sitt hem. Mordet förblir ouppklarat.

Det kommer sannolikt aldrig att gå att avgöra om och i så fall hur Vladimir Putin var inblandad i detta mord, inte bara på Politkovskaja utan de facto också på det fria ordet i Ryssland. Vad Putin aldrig kan sväras fri från är dock ett övergripande ansvar för att inget enda av alla de beställningsmord som kommit att bli en del av det politiska landskapet i Ryssland har klarats upp.

Även om Kreml inte på något vis skulle ha varit direkt inblandad i något enda av dessa ofta mycket brutala mord, kvarstår att man genom att inte bedriva en kraftfull jakt på förövarna sänder ett tydligt budskap om att mord är ett acceptabelt sätt att hantera politiska och andra motståndare. Det rör sig här om ett uppenbart och medvetet val. Att Putins polisstat skulle stå handfallen inför mordvågen, och helt enkelt inte ha förmåga eller resurser att ta reda på de skyldiga, måste vara ställt bortom varje form av trovärdighet.

På samma vis måste Putin hållas ansvarig både för de riggade auktioner som beledsagat styckningen av det tidigare så framgångsrika privata oljebolaget Yukos, och för de renodlade skådeprocesser som förpassat företagets ägare och grundare, Michail Chodorkovskij, till ett sibiriskt fångläger. Det totala förakt som här har visats för det egna landets lagar är mycket illavarslande. De långsiktiga konsekvenserna för tilltron både till det ryska rättsväsendet och till den privata äganderätten kan svårligen uppfattas som annat än mycket omfattande.

Det energipolitiska strypgreppet kopplat

För den som inte ser någon större anledning till bekymmer över dessa interna ryska förhållanden tillkommer mera realpolitiska överväganden, som ger vid handen att Kreml i praktiken redan har vunnit det många har kallat kriget om Europas energiförsörjning. Långt innan man inom Europeiska Unionen ens var medveten om att det fanns ett problem, förbereddes en rysk offensiv i två steg. Det gällde först att säkra kontroll över exporten till EU, och därefter att ta kontroll även över distributionen inom EU.

Steg ett är nu i praktiken fullbordat. När Bryssel förra året äntligen började prata om energisäkerhet, vilket i klarspråk innebar att finna andra leverantörer än Ryssland, hade Kreml redan sina planer klara. Via avtal med Turkmenistan och Kazakstan har man försäkrat sig om att gasleveranser därifrån kommer att ske via det ryska ledningsnätet, och via den planerade gasledningen genom Östersjön kommer man att kunna leverera gas direkt till Tyskland, utan att passera länder i Rysslands ”nära utland”.

Om vi till detta lägger ett utvidgat ryskt samarbete med Algeriet, får vi en bild där Ryssland har kopplat ett veritabelt strypgrepp, som kommer att kunna användas inte bara emot grannar inom den f.d. Sovjetunionen utan även mot länder inom EU. Betydelsen av det senare skall ses främst mot bakgrund av steg två i den ryska planeringen, som syftar till att ta kontroll över distributionsnäten inom EU.

Kremls hand på kranarna

Medan EU pratar vitt och brett om en ny energipolitik, vars syfte sägs vara avreglering och konkurrens, kastar sig enskilda medlemsstater glatt i armarna på Ryssland. Via samarbeten med och uppköp av nationella gashandelsbolag håller det ryska gasbolaget Gazprom sakta men säkert på att fullborda Kremls ambitioner om att ha full kontroll över hela kedjan från ryska gasfält till västeuropeiska industrier och hushåll. Brittiska försök att blockera ett aggressivt övertagande av det engelska gasbolaget Centrica har mötts av direkta hotelser om inställda leveranser av gas.

Det som nu står på spel är inte bara trovärdigheten i en europeisk energipolitik som påstås eftersträva konkurrens och avreglering. Betydligt allvarligare är att Kreml kommer att ha handen både på de kranar som reglerar tillflödet av gas till EU, och på de kranar som reglerar distributionen av gas inom enskilda medlemsländer. Och Kreml kontrolleras av Putin och hans vänner från det gamla KGB.

Det brittiska undantaget

Inget av detta hade behövt ske. Ett mera resolut uppträdande från EU:s sida hade kunnat säkra avtal med länder i Kaukasus och Centralasien, om leveranser via rörledningar som inte går via Ryssland, och ett mera resolut uppträdande emot Gazprom hade kunnat blockera framväxten av ett ryskt strypgrepp även över distributionen inom EU.

Samtidigt som man kan förfäras över konsekvenserna, är det bara att beundra hur skickligt Kreml har manövrerat för att spela ut enskilda EU-medlemsstater mot varandra, och för att knyta upp tongivande europeiska politiker för sin sak. Även om media nu börjar tala ett allt tydligare språk om ryska maktambitioner, är det mycket osäkert om detta kommer att få några politiska konsekvenser.

Storbritannien framträder här, som så ofta annars, som ett undantag som bekräftar regeln. Anledningen till att relationerna mellan Moskva och London nu är sämre än på mycket länge hänger samman med mordet på den tidigare KGB-mannen Litvinenko som hade sökt en fristad i England och där blivit en skarp kritiker av Putin. Brittiska myndigheter anser sig ha bevis för att mordet har utförts av en namngiven rysk agent, som man begärt att ryska myndigheter skall lämna ut till den brittiska rättvisan. Inför Kremls
vägran att villfara denna begäran valde den brittiska regeringen att utvisa fyra ryska diplomater, vilket ledde till en prompt motutvisning från Moskva av fyra brittiska diplomater.

Samtidigt som mönstret känns väl igen från det kalla krigets dagar är det idag mycket svårt att tänka sig att något annat EU-land för en principfråga om utlämning av en misstänkt lönnmördare med så berått mod skulle ha varit redo att ta till utvisning av ryska diplomater. Sverige i synnerhet kan på mycket goda grunder antas ha föredragit att sopa det hela under mattan. Undfallenhet och ”tyst diplomati” är ju så mycket enklare att ta till, i synnerhet om en diplomatisk kris med stor sannolikhet även kommer att leda till konsekvenser för det egna landets affärsintressen i Ryssland.

Vapnet har redan testats

Det kalla kriget må vara över, men bara i sitt gamla format. Relationerna mellan Ryssland och väst kommer av allt att döma att fortsätta att försämras, och den här gången har Ryssland en trumf på hand som man inte ens kunde drömma om tidigare. Den makt som tidigare förknippades med kärnvapen och med en överväldigande arsenal av konventionella vapen, har idag ersatts av en mera subtil men långt mera verkningsfull makt som utgår ur kontroll över Europas energiförsörjning.

Länderna inom det som tidigare utgjorde Sovjetunionen har redan vid upprepade tillfällen har fått erfara hur det ryska energivapnet används. Samtidigt som politiska konflikter beledsagas av selektiva störningar i energileveranser, möts motstånd mot utökad rysk kontroll över nationella distributionsnät av förtäckta hotelser om fortsatta störningar. De parallella och ömsesidigt förstärkande ambitionerna är att samtidigt som man tar kontroll över energiförsörjningen också främja mot Kreml vänligt sinnade regeringar. På detta vis uppnås en grad av både ekonomiskt och politiskt inflytande som man aldrig hade kunnat vinna med enbart hot om vapenmakt.

I förlängningen ser vi hur denna strategi nu även kommer att tillämpas mot Europeiska Unionen. Det är mycket talande att Vladimir Putin utomordentligt sällan om ens någonsin väljer att ens nämna denna skapelse vid namn. Den ryska strategin är att medvetet arbeta via sina ”vänner” i Europa. Varje försök från Bryssels sida att skapa en enad europeisk front, inom exempelvis energipolitiken, möts av selektiva ryska utspel som steg för steg binder upp enskilda medlemsstater för den ryska saken.

Söndra och härska

Det i särklass mest flagranta exemplet är självfallet när man lyckades rekrytera den dåvarande tyske förbundskanslern Gerhard Schröder till att stödja det tysk-ryska gasledningsprojekt som har vållat sådan oro även i vårt eget land. Ett mindre uppmärksammat men minst lika symptomatiskt exempel gavs när man nyligen lyckades vinna Ungerns stöd för gasleveranser via ryska ledningsnät, detta trots att Ungern som medlem av EU borde vara förpliktad att stödja EU: s planer på en gasledning som skulle dras från Centralasien till Europa utan att passera ryskt territorium.

Det har brukat kallas att söndra och härska och det är en mycket effektiv strategi, som Putin och hans män nu mycket målmedvetet spelar ut, detta samtidigt som man med stöd av oräkneliga oljemiljarder även är i full färd med att återupprusta den egna krigsmakten.

Fram till kanalkusten till sist?

Det vi nu har att se fram emot är en pånyttfödd rysk supermakt, vars allt överskuggande ambition är att skaffa ett sådant inflytande över Europa att man effektivt och sannolikt en gång för alla kan torpedera den transatlantiska länken mellan USA och Europa. Putins energivapen kommer därmed att ha lyckats uppnå det Sovjetunionens pansararméer aldrig lyckades med – att ta kontroll över Europa från Ural till Atlanten. Om detta dessutom beledsagas av att Storbritannien förblir vid USA: s sida, kommer Engelska kanalen än en gång att tjäna som den fria världens gränslinje mot kontinenten.

Det ser på det hela taget ganska dystert ut. Kanske detta också är den grundläggande anledningen till att vårt land utmärks av en i det närmaste total avsaknad av säkerhetspolitisk debatt. Varför reta den ryska björnen – om vi ändå inte varken kan eller vill göra något för att försvara oss?

Stefan Hedlund är professor vid institutionen för euroasiatiska studier vid Uppsala Universitet

I Kremls hand. Kranar och mätare på Gazproms huvudgasledning till Tyskland.

Foto: Scanpix/Sergej Supinskij

Vem skall hon lyssna på nu? Förbundskansler Angela Merkel mellan presidenterna Vladimir Putin och George W. Bush under G8-mötet i juni 2007.

Foto: Tyska Förbundsregeringens press- och informationstjänst

Energivapnet effektivare än pansararméerna?