Ett dödfött imperiums långvariga sönderfall
”Knappast någon förutsåg Sovjetunionens upplösning – låt vara att många i efterhand kommit med anspråk på att ha gjort just det”. Så skriver Gudrun Persson, doktor i historia vid London School of Economics i första kapitlet i sin skrift Varför föll Sovjetunionen? Det har sagts förr och är väl sant om man menar förutsåg att det skedde på det sätt det gjorde. Men jag erinrar mig hur en aktad statsvetenskapsprofessor på 1970-talet sade litet spydigt att ekonomerna bevisat att Sovjetunionen inte kunde existera. Och den begynnande datarevolutionen fick många, bl.a. Kristian Gerner, att undra hur den totalitära staten skulle kunna lösa dilemmat att hänga med i den utvecklingen utan att invaderas av fri information.
Olika framtidsscenarier
Några bedömare var framsynta. Gudrun Persson citerar ledarskribenten Bernard Levin vid The Times, som 1977 förutsåg en upplösning genom politiska beslut i Kreml den 14 juli 1989. Och Norman Macrae, deputy editor vid The Economist beskrev 1984 i sin fantasieggande framtidsvision The 2024 Report hur politbyråmedlemmen Andrej Borovskij, ”en spänd och nervös alkoholist” 1989 skrev ett hemligt brev till president Bush, vilket ledde till att Sovjetunionen ersattes av Demokratiska Folkrepublikernas Förbund, som slöt ett vänskapsfördrag med Förenta Staterna.
Själv var jag sedan de traumatiska händelserna i Ungern 1956 övertygad om att jag skulle få uppleva Sovjetunionens fall. Det var givetvis en önskedröm; motsatsen var outhärdlig att tänka sig. Men det gjorde mig i alla fall mer mottaglig för information om imperiets inneboende sönderfallsfaktorer än dem som var fångna i vanföreställningar om tänkbar konvergens mellan kapitalism och socialism – eller rent av föredrog sistnämnda system. För en militär som sysslade med analyser av tänkbara krigsfall var det dock naturligt att tänka i termer av våldsamt sönderfall som kunde urarta till krig. Mot bakgrunden av att imperiet tidigare tillgripit våld för att hindra upplösningstendenser, att den härskande ideologin talade om att imperialismen var beredd att gå till krig för att krossa kommunismen, att ledarna i Kreml på 1980-talet greps av paranoia inför den amerikanska upprustningen och att de militära strategier som behärskade stormaktsblocken betonade vikten av och risken för överraskning var sådana scenarier inte osannolika. Och visst fanns det situationer i den verkliga sönderfallsprocessen där resultatet kunnat bli ett helt annat och mer förfärande.
Den absurda ekonomin
Gudrun Persson pekar på att det har framförts mängder av förklaringar till unionens sammanbrott. En är paradoxalt nog den som enligt min scenariobeskrivning ovan skulle ha kunnat få mycket mer sinistra följder, Ronald Reagans uttryckliga avsikt att rusta skjortan av ryssen. Ekonomen Anders Åslund hävdade under det kalla krigets sista år att de sovjetiska försvarsutgifterna tog bortemot 30 % av BNP. Vilket dels gjorde det omöjligt att hänga med i kapprustningen på kärnvapenområdet (”Stjärnornas krig”) dels gjorde det tvingande att demontera de militära hotbilderna för att få resurser till att reformera ekonomin. Och utan hotbilder inga motiv för att hålla massarméer i satellitsfären och alltmer lossnande hållhakar på ”paktmedlemmarna” – eller snarare lydstaterna.
Men Gudrun Persson avfärdar tanken på en enda förklaringsmodell; det handlade om en mängd olika processer. Men ekonomin – eller snarare bristen på sådan – spelade givetvis en fundamental roll. ”Socialism är avskaffande av rationell ekonomi” uttalade den österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises 1920. Gudrun Persson skildrar målande konsekvenserna i samhället av att normala marknadsmekanismer ersatts av politisk styrning. Det är historier som förefaller som roande skrönor men faktiskt var skrämmande verklighet, beskriven redan under det kalla kriget bl.a. av framlidne Sovjetkännaren Alf Edéen på 1970-talet och i avhopparen Victor Suvorov i Inside the Soviet Army. Historier om spikfabriker, vilkas måluppfyllnad angavs i ton (vinst var ju förbjuden) och därför tillverkade enbart mycket stor spik, om lastbilsförare vid kolchozer som hade sina planmål i ton-kilometer och därför körde längsta möjliga väg till marknaden utan hänsyn till att tomaterna ruttnade på vägen.
Krig och krigshot konserverade
Det säger sig självt att ett sådant system inte har en chans att bestå under normala förhållanden (Fast ekonomernas analyser var uppenbarligen inte självklara för statsvetare under det kalla kriget.) ”Till den sovjetiska planekonomins besynnerligheter, har det sagts, hör inte att den till slut upphörde att fungera utan att de bestod så länge som den gjorde”, skriver Gudrun Persson. Jag tror det finns en enkel förklaring till detta: förhållandena i Sovjetunionen och omvärlden var sällan normala; imperiet upplevde utan längre avbrott inbördeskriget, uppbyggnaden efter detta, upprustning inför ett troligt krig, andra världskriget, återuppbyggnaden efter kriget, rustning inför ett möjligt tredje världskrig. I sådana extrema situationer brukar även marknadsekonomier införa ett stort mått av planhushållning. Och mål och måluppfyllnad kan mätas i för situationen relevanta termer: stridsvagnar, flygplan, fartyg, återuppbyggd tung basindustri etc. Men under det kalla krigets långa fredsperiod blev systemets oförmåga att tillgodose normal efterfrågan och mänskliga behov alltmer uppenbar och konsekvenserna av den politiska styrningen alltmer absurda. ”Skrattet fastnar i halsen”, säger Gudrun Persson apropå de politiska anekdoter som var sovjetmedborgarnas säkerhetsventil för att uthärda tristessen, bristerna de offentliga lögnerna, angiveriet.
Tristess och avtagande rädsla
”Skillnaden mellan propagandans proklamerade värld och den verklighet människor levde i gjorde att Sovjetunionen blev fången i sin egen retorik – och när glappet mellan retoriken propagandan och verkligheten blev för stort höll inte sovjetsystemet ihop längre. När rädslan gradvis försvann var upplösningen ett faktum Om någon orsak var väsentlig för upplösningen var det just enda process; förljugenheten tristessen i vardagen och en gradvis avtagande rädsla öppnade upp för ett nytt, ett annat liv.”
Så skriver Gudrun Persson i ett centralt avsnitt i boken. Den avtagande rädslan kan framför allt förknippas med en sovjetledare, den siste, Michail Gorbatjov. Avspänningspolitiken och den försvunne yttre fienden har redan här nämnts ovan. På hemmaplan innebar demokratisering, Glasnost och Perestrojka att det totalitära systemet försvann. Och historien visar att revolutioner uppstår, inte i tider av hårdaste repression utan då trycket lättar
Gudrun Persson tror inte att Gorbatjov hade några planer på verkliga reformer med inslag av marknadsekonomi och av politiska reformer; det var snarare försök att ”rundsmörja systemet föra att få det att fungera bättre; de begränsade reformerna skulle integrera västerländsk teknik och produktivitet i den enpartistat som Stalin lämnat i arv.”
Historiska insatser
Gudrun Persson nämner den stora tvistefrågan bland historiker om personligheten roll kontra systemfaktorer. Tyngdpunkten i hennes skildring ligger väl snarast på sistnämnda men som sagt på ett mycket konkret och mänskligt plan. Men hennes beskrivning av Gorbatjovs ger också bilden av att mycket kunnat gå annorlunda honom förutan. Inte minst på det utrikespolitiska planet, där han genom att skrota Brezjnev-doktrinen kanske hindrade ett blodbad i DDR.
Hon tar också upp Jeltsins roll. Maktkampen mellan honom och Gorbatjov var det som ledde till upplösningen på det statliga planet av en Sovjetunion som redan var uppfrätt invärtes.
Gudrun Perssons bok omfattar endast 85 sidor. På detta utrymme har hon lyckats ge otroligt mycket information, idéer och tankar och resonemang utan att det för ett ögonblick blir tungt eller svårläst. Vi får en grundlig lektion om Sovjetunionens politiska system, partiets uppbyggnad och roll, planekonomins ledning, nationalitetspolitiken och nationalitetskonflikterna och, som sagt, drastiska skildringar av livet i Sovjetstaten och de fåfänga reformförsöken. Och om de olika faktorernas inbördes sammanhang.
Föll Sovjetunionen?
Gudrun Persson avstår från framtidsspekulationer om Rysslands framtid. Men på det seminarium där boken presenterades ställde hon ovan rubricerad fråga. Det finns det goda skäl att göra. Vladimir Putin har ju kallat Sovjetunionens fall 1900-talets största geopolitiska katastrof, vilket torde ha noterats av grannstater som tidigare ingått i imperiet och som nu utsätts för maktspråk från Kreml.
Det Gudrun Persson menade med sin fråga var närmast att fästa uppmärksamheten på de många strukturer av sovjetiskt snitt som fortfarande finns i Ryssland. Sovjetstaten föll inte genom revolution, statskupp, militärkupp eller nederlag i ett stort världskrig. Den bara rasade ihop. Men många strukturer har kommit tillbaka. Säkerhetstjänsten har t.o.m. sin man på högsta posten. Militärindustrin blomstrar. De väpnade styrkorna rustas upp. Och i motsats till Sovjetunionen har det alltmer auktoritära Ryssland en stark kapitalistisk ekonomi.
Gudrun Persson: Varför Föll Sovjetunionen? Nr 23. Pocketbiblioteket. SNS Förlag, Stockholm 2006.
När rädslan släppt: På denna sockel framför KGB:s högkvarter Lubjanka stod statyn av Feliks Dzerzjinskij, grundare av Tjekan, KGB:s föregångare. Statyn avlägsnades vid Sovjetunionens sammanbrott.
Moskvas tunnelbanestationer byggdes under Stalin-tiden som praktsalar. En kontrast till brister, tristess och misär.
Foton: