Olof Santesson:

Allan Vougt på fel post som försvarsminister

Ett porträtt med nyanser av en omstridd politiker.

Få bryr sig. Den som idag blir försvarsminister i Sverige behöver knappast räkna med att stå i den publika skottgluggen, om inget elände sker under en internationell insats. För regeringsbildare har det ändå inte alltid varit lätt att övertala en dugande kraft att åta sig denna uppgift; den kräver sin särskilda kompetens. Ibland har uttagningen också misslyckats. Men ingen har blivit så illa åtgången som Allan Vougt, under åren 1945-1951 i ledningen av försvarsdepartementet.

Mer än ett halvt sekel har gått sedan Allan Vougt till eget elände utsågs att bli Sveriges försvarsminister. Andra världskriget och beredskapsåren övar över. Att kliva in i den myndige Per Edvins Skölds skor hade kanske inte varit lätt för någon. Han var ju den som politiskt stod i spetsen för den stora upprustningen av vårt land efter mellankrigstidens lågbudgetår.

Nya män till förgrunden

Likafullt kom Vougt till den nya uppgiften bättre förberedd än vi har varit eller förblivit vana vid. Med sin bildning, sina språkkunskaper och med en bakgrund i svensk utrikes- och säkerhetspolitik var han snarast väl kvalificerad. Det visar nestorn inom socialdemokratisk publicistik Kaj Björk i sin biografi En utskälld man.

Endast de äldre med tidigare uppgifter inom svenskt försvarsväsen lär komma ihåg något om Allan Vougt. För flertalet idag är han inte ens ett namn, i sig heller knappast värd någon uppmärksamhet. Men de av vårt försvars publik som har något intresse av hur svensk utrikes- och säkerhet växte fram sedan vapnen tystnade första gången, 1918, har åtskilligt att hämta i Björks bok. I ett begränsat format erbjuder han en bred problembeskrivning av hur ett nytt och snart oroligt Europa trädde fram och svensk socialdemokrati började ta sitt grepp om svensk politik. Nya män tog sig till den publika förgrunden. En av dem var Allan Vougt.

Ledande publicist

Inget i Vougts borgerliga bakgrund tydde på att han skulle beträda den journalistiska och politiska banan. Klart är att han rörde sig tidigare än de flesta av sina generationskamrater ute i Europa. 1920 befann han sig i Spanien och levererade vid denna tid artiklar för Social-
Demokraten.

Författaren skriver att Vougt på väg till Paris 1921 ger bilden av en 26-åring som ännu inte vet vad han skall göra av sitt liv. Men i oktober anställdes han på Arbetets redaktion i Malmö som utrikespolitisk medarbetare. Tre år senare blev han vid 29 års ålder tidningens huvudredaktör – en karriär som idag förefaller märkligt snabb.

Utan att ha några egentliga läroår inom arbetarrörelsen innehade Vougt sedan i två innehållsrika årtionden rollen som en av socialdemokratins ledande publicister. Med uppgiften följde efter hand politiska uppdrag, han valdes till riksdagsman och tog med tiden plats i den socialdemokratiska partistyrelsen och vald till riksdagsgruppens ordförande. Björk belägger hur Vougt aktivt, med ibland snåriga, oförsiktiga och olyckliga formuleringar, deltog i debatten kring den värld som växte fram ur första världskrigets fasor. Hans kontaktnät var imponerande, många av mellankrigssårens nyckelfigurer passerar i biografin.

Lojalitetens pris

Trots Vougts kunskaper och utlandsresor kan det dock knappast sägas att han hörde till de mer insiktsfulla bedömarna. Han hade tidigt låst sig i en uppfattning om Sovjetunionens fredliga avsikter, vilket vållade honom vissa problem inom den egna partiopinionen.

Av störst betydelse för Vougts kommande prövning som försvarsminister blev hans stöd till Per Albin Hanssons försiktiga politik före och under andra världskriget. Hans uppslutning kring samlingsregeringens eftergiftspolitik gentemot Hitler-tyskland var total. I dåtiden beryktad var hans formulering sommaren 1940 om permittenttrafiken av tyskar efter ockupationen av Norge: ”Tågen behöver nog inte många irriteras av, eftersom de skola gå på nätterna.”

Vougt blev alltmer indragen i polemiker. Björk skriver: ”Allan Vougts iver att försvara samlingsregeringens tog sig ibland utryck som var ägnade att försvaga hans ställning hos många av dem som i och för sig accepterade denna politiks huvudlinjer.” Angreppen mot Vougt blev med tiden många, även om största delen anknöt till vad han hade skrivit under 1940 och 1941. Tidvis löpte han gatlopp.

Rosenbladsaffären

Brist på villiga kandidater gjorde ändå att valet något oväntat föll på Vougt när posten som försvarsminister skulle tillsättas i den socialdemokratiska regeringen som efterträdde samlingsregeringen sommaren 1945. Alla inom regeringspartiet var inte förtjusta över Vougts utnämning, skriver Björk, som dock finner det svårt att bedöma hur många socialdemokrater som hade påverkats av kampanjen mot honom.

I alla fall var inte utgångsläget det bästa för Vougt, särskilt som han till motpart fick överbefälhavaren Helge Jung. Vougt och Jung hade kolliderat i militära frågor under åren av förspel till 1936 års försvarsbeslut. Vougts Sovjetuppfattning hade väckt militär kritik. Nästan från första stund fick Vougt problem, när Jung inledde en kampanj för att bli av med några för honom misshagliga högre officerare, främst generalen Nils Rosenblad militärbefälhavare i Övre Norrland som hade haft aktier i den nazistiska Dagsposten.

Det kan låta märkligt idag, men faktum är att i början av 1946 några hundra värnpliktiga under affärens utveckling vägrade att tjänstgöra under Rosenblads befäl. Det var en sak som krävde bestraffning, samtidigt som de värnpliktiga kunde räkna med utbredda sympatier; det blåste vänstervindar. Vougt visste inte vad han skulle göra och försökte kompromissa med de militära myndigheterna. Han fick resten av regeringen emot sig. Per Albin och flera statsråd fördömde hans brist på taktiskt handlag (något som väl knappast heller tidigare hade utmärkt Vougt).

ÖB:s fälttåg

Enligt Björk ville Jung efter att ha fått bort Rosenblad nu också krossa Vougt. Författaren har gjort noggranna arkivstudier. Han skriver att flera aktörers dagböcker visar att ett antal höga militära och civila ämbetsmän var inblandade i upprepade kampanjer mot Vougt. Tagen inom vår försvarsmakt var hårdare på den tiden.

Författaren anser att den internationella utvecklingen spelade in, då en USA-vänlig Jung såg kampen mot kommunismen som viktigare än allt annat. I överbefälhavarens ”långa fälttåg mot försvarsministern” har Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten spelat en särskilt viktig roll, skriver Björk. Tingsten och Vougt var gamla trätobröder i synen på Sovjetunionen.

Kritiken är stark mot Vougts fiender, särskilt då Jung. Björk kallar det för höjdpunkten i Jungs ”ambitioner att undergräva regeringens utrikes- och försvarspolitik” när denne i Lund i slutet av 1949 höll ett ryktbart tal i Lund. Man har svårt att tänka sig vilka former en direkt målkonflikt mellan militärledning och regeringsföreträdare skull ta sig nu för tiden. Men då fanns den.

Den hemliga promemorian till britterna

Boken tar även upp den lätt egendomliga affär när Vougt 1951 lämnade ut en promemoria om de svenska försvarskrafterna till den brittiske flygministern Arthur Henderson. Björk kallar det sannolikt att Storbritannien i samband med ett besök av statsminister Erlander hade sett en öppning till något slags militärt samarbete med Sverige. Med den vougtska promemorian skulle då Erlander ha velat avvärja en alltför påträngande brittisk iver. Det finns enligt författaren inte skymten av belägg för regeringen överlämnat promemorian ”i syfte att försäkra sig om militär hjälp vid ett eventuellt anfall från Sovjetunionen”.

Det var enligt Björk inte heller enda gången som Vougt hade blivit ombedd att leverera sammanställningar om Sveriges försvarskrafter. Författaren polemiserar hårt mot sentida kritiker som har velat använda händelsen med Henderson för ett nytt angrepp på Vougt.

Erlanders bekymmer

Man skall av detta inte dra slutsatsen att Björk velat återupprätta den skamfilade försvarsministern. Björk är kritisk mot mycket i Vougts gärning, men han finner också inslag i kritiken av denne oberättigade för att inte säga groteska. Vi får en nyanserad bild av den utskällde.

I Erlanders dagböcker finns likafullt åtskilliga suckar över försvarsministern. Statsministern insåg att Vougt med sin osäkerhet och olyckliga kärlek till politiken var fel man för posten. Han gjorde sig kvitt denne i oktober 1951, när socialdemokraterna bildade koalition med bondeförbundet. Efter en del turer slutade Vougt som landshövding i Malmö, där han dog i januari 1953.

Under socialdemokraternas skördetid och inför deras länge framgångsrika maktinnehav hade Allan Vougt blivit en alltmer udda figur i svensk politik. Med sin biografi har Kaj Björk gett liv åt en man och hans roll i det politiska Sverige och därtill en kanske något ovanlig kritisk bild av svensk militär som politisk aktör. Framför allt har vi förts tillbaka till den tid mycket stod på spel i Sveriges säkerhetspolitik Det handlar om en del av arvet till dagens svenska försvar.

Olof Santesson har varit Dagens Nyhets utrikesredaktör

Kaj Björk: En utskälld man. Allan Vougt och hans tid, Hjalmarson & Högberg, Uddevalla 2007.

Allan Vougt och flygstabschefen generalmajor Axel Ljungdahl (sedermera chef för flygvapnet) vid flygdag på Ljungbyhed 2 september 1946.

Foto: Militärhistoriska avdelningen

Allan Vougt på besök vid övning i VI. Milo mars 1947.

Foto: Militär-historiska avdelningen