Marie-Louise Hallstrom:

Fransk säkerhetspolitik:

Militären söker sin roll

Den franska synen på dagens säkerhetspolitiska utmaningar för EU och NATO var ämnet för ett seminarium på Utrikespolitiska institutet för en tid sedan med general Christian-Charles Falzone som inbjuden gäst.

General Falzone som är chef för internationella sekretariatet på det franska Högkvarteret, valde att ge sin syn på militärens roll av idag utan att gå in på några politiska exempel på agerande. Han betonade att Frankrike är en del av EU och således inte för en egen säkerhetspolitik.

– Militära styrkor arbetar i dag ofta för att ”tysta vapnen”. Detta för att kunna ge utrymme för förhandlingar och sedan kunna använda sig av andra instrument för att minska orsaken till instabilitet.

Inga renodlade militära hot

Efter det kalla kriget har uppdelningen i inre och yttre säkerhet upphört. Det i sin tur har skapat en farlig grogrund för kriminella nätverk och terrorism. Behovet av effektiv samverkan mellan EU, NATO och FN ställs på sin spets. Globaliseringen innebär delat ansvar mellan länderna och ett starkt behov av bättre internationellt försvarssamarbete.

– I motsats till situationen under det kalla kriget är inget av de nya hoten renodlat militärt eller kan tacklas med bara militära medel. Utmaningen ligger i att vi måste förse politikerna med strategiska militära val, så att ett civil-militärt samarbete kan påbörjas så tidigt som möjligt, menade general Falzone. Någon uppdelning i civila och militära frågor finns inte längre.

Hur långvariga operationer?

Han ställde frågan vilken roll de militära styrkorna ska spela i framtiden. Dagens intrastatliga konflikter frodas ofta i traditionella samhällen med dynamisk demografi. Fienden i dag är mångfacetterade nätverk, droger, maffia och religiös fanatism. Att ”tysta vapnen” för att ge utrymme för förhandlingar är målet, men den verkliga utmaningen är att få slut på krisen och återupprätta freden.

Enligt Falzone är en militär handling inte längre bara en fortsättning av politiken med andra medel, för att citera Clausewitz, utan snarare att skapa villkor för andra medel i enlighet med de politiska riktlinjerna. Den politisk-militära och civil-militära dimensionen, ”comprehensive” i NATO och ”inter-pillar” i EU, måste tillämpas i en både vertikal och horisontell beslutsprocess och på varje nivå från planering till genomförande av en operation.

Styrkorna ska kunna klara av operationer som också kännetecknas av en förmåga att trötta ut och övertyga motståndaren om att inget är att vinna på en konfrontation. Målet är alltså dels att stabilisera situationen, dels en återgång till ett normalt liv, avväpning, demobilisering och bekämpande av illegal verksamhet. Detta är lättare sagt än gjort.

Frågor som politiker måste ta ställning till är förmågan att leda långvariga stabiliserande civil-militära operationer och hur kostnadskrävande dessa operationer får bli. Ska de väpnade styrkorna nöja sig med att kväva lokala krishärdar i väntan på en politisk lösning eller ska de aktivt ”vinna freden” genom våldsanvändning?

General Falzone uttryckte förhoppningen att samverkan mellan EU-länderna och länder utanför EU, speciellt i Afrika, ska kunna utveckla nödvändiga redskap för att verka för stabilitet.

Den transatlantiska relationen

Synen på ett Frankrike som utmanar USA och talar för alla européer är förlegad i dag, med de erfarenheter som nu finns från arbete i internationella staber och högkvarter, både i EU och NATO, ansåg general Falzone. De tankar om krishantering som utvecklades 1995 i samband med Bosnienkonflikten utgör en bra utgångspunkt för förnyelsen av Alliansen och utvecklingen av ESDP. Strategiskt sett är det också ett faktum att den transatlantiska relationen inte längre står i centrum för USA:s säkerhetspolitik när Washington söker sig västerut mot Asien. NATO:s framtid beror på USA:s engagemang i NATO framöver. Falzone ansåg dock att det engagemanget kommer att kvarstå från USA:s sida. Ett transatlantiskt partnerskap som ett gemensamt projekt reser frågan om EU:s roll som åskådare eller politisk aktör. Ett sådant projekt mellan NATO och EU med sammanfallande intressen innebär inte ett ”transatlantiskt Europa”, detta av politiska, ekonomiska och sociala skäl samt geografiska och historiska förhållanden.

– Libanon är ett bra exempel på detta, där både Europa och USA färdas på samma hav, seglar mot samma hamn men inte på samma fartyg, avslutade general Falzone.

Marie-Louise Hallstrom är frilansskribent

Frankrikes enda hangarfartyg Charles De Gaulle. Förmågan att projicera militär makt är en väsentlig beståndsdel i fransk utrikes- och säkerhetspolitik.

Foto: Frankrikes försvarsministeriums hemsida