En regerings ansvar

Det talades om ett stålbad. Allt borde väl då ske snabbt och brutalt. Den renade försvarsmakt som skulle stiga upp ur baljan kunde, trodde den lättlurade, räkna med en ytterligare avmagrad fast någorlunda säker framtid. Man kände i alla fall de nya förutsättningarna: övergången från en beredskapsställd organisation till ett insatsförsvar – eller, ännu finare, ett insatt insatsförsvar. Men under 2000-talet har verksamheten hela tiden naggats ytterligare, och de närmaste åren försvinner nära en miljard. Sedan raska tag. Bort med en tre-fyra miljarder!

I ett opinionsmässigt trängt läge måste den regerande Alliansen hitta pengar för sina reformer. Man förstår blott alltför väl hur finansministern Anders Borg har resonerat. Försvarskostnaderna är ingen stor fråga ute bland folket. I en nation utan fiender och påtagliga hot väcker några nya raska hugg i militärbudgeten ingen folkstorm. Det måste av ekonomiska skäl helt enkelt gå att pressa ned försvaret litet mer, och därför går det också politiskt.

Mikael Odenberg fick i alla fall nog och avgick. Han ville inte rasera ”bottenplattan för hela förmågor” i det militära.

Att försvaret vägs mot andra av nationens behov och kommer till korta, är inget nytt för en demokrati i fredstid. Det moderna samhällets insatser för medborgarna känner snart sagt inga gränser, i varje fall när det gäller välfärdssamhällen av västeuropeisk karaktär. Endast auktoritära regimer kan göra andra prioriteringar. Finansministern och flertalet av hans alliansbröder finner det säkert alldeles äkta konstigt, om de alls ägnar saken en tanke, att försvaret fortfarande inte är mycket billigare än på värnpliktens och det territoriella skyddets tid och att en större andel av budgeten går till investeringar i nya vapen och system än i de flesta andra länder. Ännu mer förbryllade skulle de bli om de gitte sätta sig in i hur utomordentligt tomt Sverige är på gripbara förband, om ett behov började uppenbara sig.

Frågor om avvägningen mellan investeringar och allt det andra som krävs för att hålla igång en militär apparat är synnerligen rimliga att ställa. Inte minst bland vårt försvars engagerade läsare finns det många som tycker att alltför mycket försvarspengar används för att hålla igång en rejält dimensionerad vapenindustri. Men finansministern och regeringen gör det litet lätt för sig när de säger att de tre-fyra miljarderna bara tas ur satsningarna på nya vapen.

Rycker man raskt bort några miljarder får det återverkningar inom hela det militära systemet, det visar all erfarenhet av tidigare försvarsbudgetar, och det finns tyvärr inget som tyder på att dagens försvarsmakt skulle kunna svälja en miljardbantning så där i förbifarten utan ”förödande konsekvenser”, för att citera ÖB Håkan Syrén. Här kunde man begära att högkvarterets informationsavdelning gjorde en klargörande insats.

Om överbefälhavaren och hans generallöjtnanter dessutom någon gång kunde samla sig till osminkad redogörelse av hur det står till inom Försvarsmakten, så borde det vara efter en sommar som faktiskt har bjudit på något numera så osvenskt som konturen av en försvarsdebatt. Debattartiklar har belyst en viss oro för rikets försvar, och ÖB själv har möjligen gått i bräschen för något som kunde kallas ”både och”.

Alltjämt är det nog satsningen på den nordiska stridsgruppen, förhoppningsvis klar för insatser vid nyår, som dominerar och styr svensk militär utvecklingsförmåga. Men man tycks ha insett att det låter bättre om man säger att vårt försvar skall klara både internationella och nationella uppgifter.

Vad det sedan i praktiken innebär av svensk territoriell försvarsförmåga har hittills inte redovisats på ett sätt som nationen kan begripa. Sålunda skriver författare av ledare och kulturartiklar ofta om nationellt försvar som något självklart och innebärande att vi fortfarande har en armé som kan hantera ett mer konkret militärt hot. De har inte förstått att den förmågan är avskaffad.

Samtidigt kan, för att ta ett exempel utifrån, en ansedd israelisk forskare, Azar Gat, varna för att framväxten av auktoritära kapitalistiska stormakter kan skapa en potential för misstankar, osäkerhet och konflikter i en värld som mycket väl kan bli antagonistisk. En dessa stormakter är grannen, Ryssland.

Den i Sverige av många vedertagna sanningen att det inte existerar något hot på tio år sikt (eller aldrig?) i kombination med uteblivet militärt klarspråk gör det frestande för en finansminister att ta några miljarder från militären. Vi har vuxit bort från nattväktarstaten och han har många hål att stoppa i.

Samhället skall bestyra mycket, snart sagt allt. Men fortfarande finns det tre områden som enbart staten kan sköta: rättsväsendet, säkerhetspolitiken och försvaret (om vi inte skall leja ut uppdrag som sker i USA). Minst av allt självklart i ett nationellt perspektiv är det att just militären skulle bistå finansministern med hans extra tre-fyra miljarder. Det handlar om en regerings ansvar.