Bo Hugemark:

Befälhavaren för Norrland

Om jag vore statsminister skulle jag göra något åt befälsförhållandena i norra Sverige. Historisk erfarenhet visar att det är överstar som gör statskupper, och den högste chefen ur armén i Norrland är överste, och han för befälet över halva Sverige. Förr satt det en generallöjtnant i Boden. Nu har överste Jan Mörtberg – Chef för Norrbottens regemente (I 19) och garnisonschef i Boden och Arvidsjaur sedan 06-09-01 – förstås inte så många förband till förfogande. Fast det har ju regeringen inte heller.

Skämt åsido, militären gör inte statskupper i Sverige, och Jan Mörtberg skulle inte göra det i något annat land heller; han är en lugn, klok och eftertänksam officer. Som dessutom lojalt tjänat det politiska systemet som sakkunnig vid sekretariatet för analys och långsiktig försvarsplanering (SALP) i Försvarsdepartementet 2000-2003.

Det innebär inte att Jan Mörtberg är en jasägare Han tillhör den krets av generalstabsofficerare (som det hette förr) som på senare år haft ett och annat att säga om tillståndet i Försvarsmakten, nota bene armén. Synpunkter som de inte aktat för rov att framföra i offentliga media.

Kritikerna avfärdas ofta – av irriterade överordnade i Högkvarteret eller självutnämnda försvarsexperter – som kvarlevande i det kalla kriget, anhängare av invasionsförsvar eller måna om karriären i en stor armé.

Sådana skamgrepp ligger, när det gäller Jan Mörtberg och hans likasinnade, så långt från sanningen som tänkas kan. Under sin mångåriga tjänstgöring vid Försvarshögskolan har han upplevt förändringarna i omvärlden och förstått deras konsekvenser för svensk säkerhetspolitik och insett vikten av förnyelse av det svenska försvaret. Han har också haft en ledande roll i de djupgående analyser om den framtida armén som genomförts i Kungl Krigsvetenskapsakademiens avdelning I (lantkrigsvetenskap) under senare år.

Kritiken handlar om metoderna för omställningen och konsekvenserna för vår förmåga att lösa de av statsmakterna ålagda uppgifterna:

– Viktigaste kritiken var den totala missen att inte identifiera dagsaktuella krav på Försvarsmakten, utan lansera idén om en 10-15-årig strategisk ”time-out”. Det är ingen underdrift att påstå att detta fått förödande konsekvenser så här några år senare. Svårigheterna att utrusta den nordiska stridsgruppen bär syn för sägen. Försvarsgrencheferna som företeelse hamnade dessutom i oförtjänt vanrykte under 90-talets omställning efter kalla kriget. Avsaknaden av ett tydligt huvudmannaskap för armén gjorde att en god modern syn på utveckling av striden på marken inte tillräckligt väl kunde påverka processen i FB 00 och 04. Sedan underskattades (nedvärderades?) grundorganisationens betydelse för kompetensen och förmågan att leverera insatser på marken. Slutligen är det förvånansvärt hur en managementinspirerad teknikoptimism med drömmen om det nätverksbaserade försvaret tilläts få en så osannolikt stor påverkan. Resultatet har sammantaget kort sagt blivit att arméns insatsorganisation blivit för liten (för få manöverförband och för liten uthållighet) och borde dessutom finnas på fler platser (Göteborg, Gotland och Mellannorrland har blivit ”geografiska luckor”).

När det gäller miljön för internationella insatser vet Jan Mörtberg vad han talar om. Han har tjänstgjort i fem FN-missioner, Sinaiöknen, Cypern, Libanon, Afghanistan och Irak-Kuwait. Och under hans chefskap gjorde strategiavdelningen vid FHS flera resor till potentiella krishärdar och samlade kunskap som kanske kan komma den nordiska stridsgruppen till godo vid en insats.

Händelsevis kommer Jan Mörtberg med de andra förbandscheferna i Norrbotten i höst att vara värd för en stor övning med Nordic Battlegroup.

– Kan Du berätta lite om övningen och hur det kommer sig att man övar stridsgruppen här uppe i norr. Den är väl främst avsedd att sättas in i betydligt hetare klimat?

– Vi har utmärkta övningsbetingelser i norr med strategiska tilltransportmöjligheter genom hamnen och flygfältet i Luleå, en taktisk flygplats i Jokkmokk och flera övnings- och skjutfält kring Boden samt en väl utbyggd militär infrastruktur. Det är lätt att i vårt område applicera de EU-konfliktscenarier som ligger till grund för tänkbara insatser av Nordiska stridsgruppen (NBG). Förbanden kommer att samlas till uttransportflygplats i Örebro och utskeppningshamn i Norrköping för tilltransport till övningsområdet. Väl på plats vidtar en krishanteringsövning från Jokkmokk mot och i anslutning till Boden. Övningen är viktig, inte minst för att testa logistikfunktionen. I ett konfliktområde finns inga understödjande ”försvarsområdesbefälhavare” eller ett civilt samhälle att luta sig emot, allt måste tilltransporteras och det kräver ett helt nytt tänkande, ”Expeditionary mindset” är modeordet för dagen. Det är spännande och en ära att detta för första gången kommer att övas hos oss!

Det är en viss skillnad mot de stora fälttjänstövningar armén ägnade sig åt vid den tiden för 34 år sedan, då stadens son, Jan Mörtberg som befälselev först trädde in genom I 19:s kaserngrind, för att 1977 följa i fader Thomas (fortfarande i livet) fotspår och bli officer vid regementet. Och stora är de organisatoriska förändringar som skett framför allt under de 13 år Jan Mörtberg var borta från regementet innan han blev dess chef (förverkligande varje subalternofficers hemliga dröm). En serie av mer eller mindre genomtänkta omorganisationer.

– Är det slut med dem nu, så att personalen får arbetsro, tror Du?

– Det vore dumt att tala om att det inte även framgent kommer att bli förändringar. Inte minst händelserna sedan i somras visar det. Sedan är det vår uppgift som chefer att bidra till att våra möjligheter att lösa våra uppgifter blir så välplanerade och goda som någonsin är möjligt. Att hantera vakansläget för officerare och brygga över till det nya officersutbildningssystemet börjar utexaminera officerare är kanske den enskilt viktigaste frågan just nu.

Det I 19 (som regementet nu åter heter efter ett mellanspel som MekB 19 i slutet av 1990-talet) som Jan Mörtberg tagit befälet över har en helt annan organisation än 70-talets utbildare av norrlandsinfanteri. Det består av en pansarbataljon med ett ingående ingenjörkompani samt en jägarbataljon. Sistnämnda utbildas till följd av regionalpolitiskt riksdagsbeslut i Arvidsjaur. ”I ett slag hade vår kaserngård blivit 14 mil bred”, som regementschefen konstaterat i en skrift till regementets firande av 100 år i Boden i år.

Artilleriregementet (rikets enda) i Boden är fristående men lyder i garnisonsfrågor under chefen för I 19 som också innehar den ärevördiga titeln Kommendant i Boden. Garnisonssamordningen är långt gången i Boden och ett arbete pågår med att under titeln Garnison nord öka samordningen mellan regementena i Boden och F 21 i Luleå (och med Skyddscentrum i Umeå). Bättre på kärnverksamheten på marken och i luften och inga onödiga dubbleringar är två bärande principer för detta egenpåtagna samarbete.

– Mycket har som sagt ändrats. Är något sig likt från Din befälselev- och subalterntid?

– Uppgiften är densamma, förmåga till väpnad strid på marken och ändå så förändrad. (Den svåra frågan för en femtioåring som snart får sin NOR är att veta vad som mina femtioåriga regementskamrater tyckte om tillvaron när jag var löjtnant i jämförelse med vad jag tycker idag och vad som idag är en grund i helt förändrade uppgifter.) Det goda ledarskapets kännetecken har inte förändrats, trots idag andra etiketter. Insikten att uppgifter löses med personalens engagemang och att delaktighet är viktig är andra eviga faktorer. Det var definitivt inte bättre förr, men väl annorlunda. Den sunda kaderorganisering som genomfördes av armén på 90-talet ”förlorades” i ominriktningen och håller nu på att återerövras. Lärdomar från operationerna i Irak och Afghanistan, ”more boots on the ground” och ”every soldier is a rifleman” börjar sakta påverka även oss, men det går sakta. Kanadensarna avskaffade stridsvagnssystemet och är nu på väg att återanskaffa 100 Leoparder. Bör vara ett memento även för oss.

Från och med januari 2006 övertog chefen för Norrbottens regemente även ansvaret för utbildningen av hemvärnet samt stödet till frivilligorganisationerna i Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.

– Din roll är därmed närmast att likna vid det sena 1900-talets militärbefälhavare. Har Du ett regelrätt territoriellt ansvar, och i så fall vad är Dina uppgifter? Hur gestaltar sig samverkan med civila myndigheter etc. Hinner Du med?

– Jag hesiterar lite inför jämförelsen. Nej, jag har inget territoriellt ansvar, det ligger centraliserat till den operativa enheten i Högkvarteret. Däremot har jag ett samordningsansvar i de fyra nordligaste länen, genom mitt ansvar för hemvärns- och frivilligverksamheten, genom ansvar för övnings- och skjutfält och genom ansvar för fysisk planering. I 19 genomför på uppdrag av Armétaktisk stab (ATS) insatser inom eget område, i dagens läge handlar det främst om stöd till samhället och insatta resurser utgör ofta trupp ur någon av våra tolv hemvärnsbataljoner. Skogsbränderna i Norrbotten och Ångermanland sommaren 2006 är goda exempel på större insatser. Överbefälhavaren nämnde dessutom vid mitt tillträde önskan om att jag med regementet skulle delta i utvecklingen av den nationella dimensionen av försvaret, något han själv utvecklade tankar om i skriften Både och – en liten bok om dubbla uppgifter och framtidens krav. Vi deltar i länsstyrelsernas arbete med sin krisledningsfunktion och målet för mig är ett tydligt och känt militärt befäl i varje av de 44 Norrlandskommunerna samt möjlighet att, inom mitt uppdrag, lämna det stöd till kommuner och länsstyrelser som efterfrågas. Hinner jag med, svår fråga. (Den ”militära lucka” som finns i Mellannorrland gör uppgiften utmanande.) Vi genomför just en organisationsöversyn vid I 19 och en av uppgifterna är att säkerställa en bra ledningsstruktur för denna uppgift.

Jan Mörtberg undviker frågan om sammanhanget mellan militär grad och omfånget av uppgifterna. För honom är det stimulerande arbetet huvudsaken. Men som betraktare kan man inte bortse från förhållandet att i det hierarkiska svenska samhället spelar grad en viss roll när det gäller samverkan t.ex. i krissituationer. Jan Mörtberg har kanske inte så stora problem därmed, i kraft av sin kompetens och sin hemtamhet i bygden. Men att det finns 21 generaler i central nivå och ingen i ute i landet sänder märkliga signaler om hur den högsta politiska och militära ledningen värderar förbandsutbildning och annan verksamhet på fältet.

Bo Hugemark är vårt försvars redaktör

Jan Frans Thomasson Mörtberg

Född: 8 november 1954 i Boden (Överluleå församling).

Gift med Ewa, född Johansson, leg psykolog, medicine doktor.

Bor: I Stockholm och Boden.

Uppväxt i Boden, gymnasieexamen 1973, naturvetenskaplig linje.

Karriär: Löjtnant -77, kapten -80, major -85, major Gst -90, överstelöjtnant -94, överstelöjtnant med särskild tjänsteställning -97, överste -00.

Ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademien -98, medlem av International Institute of Strategic Studies (London) -03.

Fritidsintressen: Föreningsliv, golf, historia, kultur.

Foto: Kent Norberg

Ceremoni i Notviken 7 september 2007 vid 100-årsjubileet av att Norrbottens Regemente flyttade till Boden. Regementschef och fanvakt i tidstrogna uniformer.

Foto: Mats Engfors, Info Bodens garnison