Hodder Stjernsward:

Dilemmat i Irak

”USA ut ur Irak”, är en slogan som hörs vida ikring runt om i världen, inte minst i Sverige. Hur det än går med en urdragning av den amerikanska armén i Irak är det en tidsfråga; hemmafronten trycker på, det är ej längre politiskt gångbart att yrka på kvarblivande i landet.

Men det är en komplicerad fråga, betydligt mer komplicerad än den stora, ofta högröstade massan inser. För någon tid sedan gick två demokratiska senatorer, Reed och Levin, ut med det bombastiska förslaget att huvuddelen av den amerikanska styrkan skulle lämna Irak inom 120 dagar. Kvar skulle finnas detachement för insatser mot terrorister och bevakning av ambassaden i Bagdad. Bortsett från den ringa hänsyn ett sådant förslag tar till det stora flertalet av landets befolkning och den hämningslösa blodsutgjutelse ett plötsligt vakuum förmodligen skulle medföra, tillkommer det faktum, av rent teknisk art, att denna enorma uppladdning som skett under fyra år, tar lång, lång tid att avveckla.

Innan man yttrar sig i frågan bör man ha någon kännedom om vad det kvantitativt rör sig om. Sådan kunskap verkar föga spridd. Några siffror, publicerade i dagarna av USA:s försvarsdepartement, kan ge mer realism åt debatten om urdragningens genomförande. Huvuddelen av truppen är grupperad i 15 större baser, förutom hundratals mindre utposter. För underhållet har man 38 huvudförråd, 18 drivmedelsupplag och 10 ammunitionsdepåer. Flygvapnet har 16 egna baser. Av tyngre materiel kan nämnas 24000 större jeepar, s.k. Humvees, 679 pansarbandvagnar, 366 tunga stridsvagnar, 192 bärningsfordon på band, 3282 tyngre lastfordon, 912 trailers samt mellan 500 och 600 helikoptrar av olika storlek. Detta är utrustningen för 160000 man, organiserade i 20 brigader. Vad man kanske inte tänker på är det stora apparat som står bakom armén. 50000 civilanställda amerikaner lär serva densamma förutom tusentals irakier i amerikansk tjänst.

Urdragning av en sådan koloss är naturligtvis en synnerligen omfattande affär och blir tidskrävande. De exponerade landkommunikationerna ned mot havet och Kuwait bäddar för svåra problem: Man räknar med 10 månader för en styrka om 30000 man med utrustning. De politiska effekterna finns inte anledning att närmare gå in på här. Vare nog sagt att inbördeskriget troligen utvecklas till en blodig kamp mellan sunnis och shiiter och Al-Qaida får en ostörd operationsbas.

En ny president väljs i USA i november 2008. Han eller hon har att som första uppgift ge besked om hur slutförandet av det amerikanske engagemanget i Irak och hemtagningen av soldaterna skall gå till. Den kan, hur angelägen den än känns, ej ske annat än etappvis och på lång sikt. Innan presidentskiftet torde en begränsad reducering äga rum redan 2008. För huvuddelen kommer med säkerhet 2009 och 2010 att behövas. Någon abrupt avveckling skall man ej förvänta sig. Mot det talar de påtalade rent tekniska svårigheterna och, kanske framför allt, humanitära skäl.

Hodder Stjernsward är överste 1. gr

Förband ur amerikanska marinkåren under anti-terrorist-operation vid Rawah i Irak, juli 2007.

Foto: US Marine Corps/Cpl. Ryan Heiser