Stefan Hedlund:

Aldrig mera krig?

Svenska politiker kommer aldrig att våga peka ut ett hot som föranleder återupprustning av det väpnade försvaret.

Det fanns en tid då svensk säkerhetspolitik var inriktad på att trygga rikets säkerhet, och då säkerhetspolitiska bedömningar låg till grund för det militära försvarets utformning och dimensionering. Det var också en tid som präglades av strävan efter bred politisk enighet. Säkerhetspolitikens trovärdighet ansågs vila på att försvarsbeslut kunde fattas gemensamt av alla de demokratiska partierna. Rikets säkerhet fick inte bli en lekboll i dagspolitiska trätor mellan de politiska blocken.

Ovärdig kohandel

Denna tid börjar idag kännas allt mer avlägsen. Det militära försvarets dimensionering reduceras nu allt tydligare till ett slags fotnot i uppgörelser om statsbudgeten. Dess inriktning bestäms av utrikespolitiska önskemål om deltagande i internationella operationer, och den traditionella ambitionen om bred politisk enighet har ersatts av en ovärdig kohandel, där små partier med tydliga ambitioner om en total avveckling av allt väpnat försvar ges ett allt större spelrum. Även själva begreppet ”säkerhetspolitik” börjar i allt vidare kretsar uppfattas som allt mer suspekt.

Bakom denna djupt oroväckande utveckling ligger självfallet många samverkande orsaker. Inte minst torde väl det parlamentariska läget, där socialdemokratin blivit allt mer beroende av uppgörelser med kommunister och miljöpartister, ha spelat in. Den allmänna avspänning och nedrustning som följt i spåren av Berlinmurens fall har säkert också varit bidragande till att många känner ett allt mindre engagemang för frågor som rör Rikets säkerhet.

Inrikespolitiskt motiverade lögner

I det följande skulle jag dock vilja peka på tre mera grundläggande faktorer, som på ett mera långsiktigt och kanske även obönhörligt vis har drivit svensk säkerhetspolitik i en riktning där den idag står inför total upplösning. Samtliga dessa förenas av att de har karaktär av mytbildning, och därmed inte låter sig angripas med logiska och faktabaserade argument. Den första och kanske mest olycksaliga är myten om den svenska neutraliteten.

Det torde vara svårt att finna någon annan komponent av svensk utrikes- och säkerhetspolitik som varit kringgärdad av så mycken politisk korrekthet. Deklarationen om att Sverige skulle stå alliansfritt i fred och neutralt i krig har legat till grund inte bara för utrikespolitiska ställningstaganden och för personliga politiska karriärer. Än värre är att självbilden för två generationer av svenska medborgare har kommit att präglas av denna grava vanföreställning. Samtidigt som både Sovjetunionen och NATO var väl medvetna om att det här rörde sig om inrikespolitiskt motiverade lögner, kunde hemliga förberedelser göras för att i händelse av krig snabbt kunna ta emot hjälp från NATO.

Vad får vi för pengarna?

De långsiktigt negativa konsekvenserna av detta ovärdiga och medvetna hyckleri ligger inte bara i att främmande makt gavs anledning att se med skepsis på svenska utrikespolitiska utspel, och i att den svenska allmänheten gavs anledning att hysa än starkare känslor av motvilja emot sina folkvalda representanter. Neutralitetspolitiken har också fått till resultat att Sverige tvingats bygga upp en avancerad militärindustri med vilken Försvarsmakten tvingats sluta kontrakt vars konsekvenser idag blir allt tydligare.

Till avsevärt mindre kostnad kan Finland idag vad gäller markstridskrafter mobilisera ett försvar som är c:a tio gånger större än det svenska. Det är inte underligt att allt större delar av den svenska allmänheten ställer sig allt mer tvekande inför denna utveckling. Vad är det egentligen vi får ut av årliga försvarsanslag på kring 40 miljarder kronor? Var det egentliga syftet med anslagen till Försvarsmakten, att trygga Rikets säkerhet, eller att hålla vid liv en utrikes- och säkerhetspolitisk myt om neutralitet?

Önsketänkanden om Ryssland

Den andra av mina tre långsiktiga faktorer bakom säkerhetspolitikens förfall är en direkt konsekvens av neutralitetspolitiken, och hänför sig mera specifikt till tiden efter det kalla
krigets slut. Så länge Europa dominerades av kraftmätningen mellan de två blocken fanns det gott utrymme för lilla ”neutrala” Sverige att spela ut hela sitt register som ett slags ”moralisk stormakt”. När så denna tid plötsligt tog slut, och säkerhetspolitiken inte längre kunde byggas på falska premisser om oberoende mellan blocken, blev det i stället nödvändigt att göra sakliga säkerhetspolitiska bedömningar.

Här inträdde mytbildning nummer två, vars konsekvenser skulle komma att bli minst lika skadliga som i fallet med neutraliteten. I en värld utan supermaktskonfrontation fanns inte längre något utrymme för det traditionella kålsuperiet om att hotet från öst varken var större eller mindre än hotet från väst. Att hotet om ett massivt väpnat angrepp från Norge nu kunde avföras från agendan innebar i klartext att svenska försvarspolitiker skulle tvingas avgöra i vilken grad Ryssland kunde tänkas utgöra ett hot emot vår säkerhet.

Då denna uppgift snart nog skulle visa sig vara övermäktig, kom rationell och faktabaserad analys av utvecklingen i Ryska federationen att ersättas av politiskt önsketänkande och av tidvis aggressiva utfall om ”russofobi”. Grundbulten i en politik vars strävan var att Ryssland inte fick framställas som hotfullt kom att utgöras av två oförenliga ambitioner. Å ena sidan blev det nödvändigt att hävda att Rysslands ekonomiska utveckling var tillräckligt stark för att undvika ett Weimarsyndrom, där en djup ekonomisk kris kunde leda till önskan om en stark ledare och ett återtagande av nationell stolthet. Å den andra blev det samtidigt nödvändigt att hävda att Rysslands ekonomiska utveckling var alltför svag för att kunna ligga till grund för en militär återupprustning.

Inga reaktioner på larmsignalerna

Så länge Boris Jeltsin satt vid makten präglades svensk säkerhetspolitik av ett ständigt krumbuktande mellan dessa oförenliga ståndpunkter. Ryssland var samtidigt starkt och svagt, dock i grunden demokratiskt och utan vare sig önskan eller förmåga att utgöra ett väpnat hot emot någon. I takt med att den ryska verkligheten avlägsnades allt längre från denna mytbildning kom också de aggressiva utfallen emot dem som sökte hävda att kejsaren var naken att bli allt mer känslosamma.

Under Vladimir Putins tid har fasaden rämnat. Weimarsyndromet har blivit verklighet. Ryssland har fått en stark ledare, med uttalade nationalchauvinistiska ambitioner, och den ryska ekonomin är tillräckligt stark för att medge ett massivt militärt återupprustningsprogram. Svensk säkerhetspolitik vilar dock fortfarande i slagskuggan av den gamla mytbildningen om ett snällt och ofarligt Ryssland. De allt mer oroväckande rapporter som exempelvis produceras av forskare vid FOI leder inte till några reaktioner. Myten ligger fast.

Alltid tio års nådatid

Min tredje och avslutande faktor bakom säkerhetspolitikens förfall måste även den i sin tur ses mot bakgrund av den föregående. Då det inte uppfattades som politiskt möjligt att öppet hävda att det aldrig mer skulle bli krig, åtminstone inte mellan Ryssland och Sverige, blev det nödvändigt att klä den säkerhetspolitiska diskussionen i en tredje skrud av mytbildning, denna gång i form av en myt om ”återtagning”.

Mantrat för den allt raskare nedmonteringen av försvarsindustrin och av invasionsförsvaret kom att formuleras i en myt om att vi i händelse av oväntade hot emot Rikets säkerhet skulle komma att ges tillräcklig förvarning för att hinna återuppbygga en tillräcklig försvarsförmåga. I klartext kom denna myt att formuleras som att Ryssland idag inte kunde uppfattas som något hot på tio års sikt. Det försåtliga i mytbildningen har legat i att idag fortlöpande har flyttas fram, så att vi oavsett utvecklingen i Ryska federationen har tillskrivit svensk säkerhetspolitik en nådatid på tio år.

Att det redan från början rörde sig om medveten mytbildning, syftande till att kamouflera en avsiktlig nedmontering av det militära försvaret, visades tydligt av att det aldrig gjordes något försök att definiera kriterier för när klockan skulle börja ticka, alltså när de tio åren skulle börja räknas ned och när ”återtagningen” därmed skulle inledas. Redan från början av denna mytbildning var det ju så uppenbart att denna stund aldrig skulle komma, att det helt enkelt skulle vara omöjligt för en svensk politiker att öppet peka ut Ryssland som så hotande att Sverige nu måste inleda en återupprustning av det väpnade försvaret.

Snart ingen återvändo

Mytbildningens konsekvenser börjar nu närma sig en punkt där det inte längre finns någon återvändo. Även om svenska försvarspolitiker faktiskt skulle lyckas förvåna både sig själva och omvärlden, genom att konstatera att ”återtagning” måste inledas, är det osäkert i vilken grad detta längre är möjligt. Det rör sig här inte bara om att återuppbygga hårdvaran i det väpnade försvaret. Betydligt viktigare är mjukvaran, i form av officerare som kan utbilda och leda trupp i strid. Man kan idag på goda grunder fråga hur länge till det kommer att dröja innan vi inte längre har kapacitet att utbilda och sätta upp förband som är större än kompani, om ens det, och som bara kan fungera i samverkan med förband från NATO – som vi dessutom framhärdar i att inte vara medlem av.

Den stora fråga som nu kvarstår är om något av allt detta egentligen spelar någon roll. Ponera att det faktiskt aldrig mera blir krig, då var det väl både klokt och framsynt av Sverige att i tid skrota invasionsförsvaret?

Problemet med denna inställning ligger inte bara i att europeisk historia uppvisar tidigare exempel på stolta deklarationer om att det aldrig mer skulle bli krig, vilka avlöstes av fasansfullt barbari. Det är inte bara den totala historielösheten som gör att tron på att det aldrig mera skall bli krig är så farlig.

Ett nytt München?

Om vårt närområde än en gång skall tvingas in i krigets fasor kommer det inte att börja med rysk luftlandsättning i Mälardalen. Det kommer att börja med växande rysk press mot våra baltiska grannar, i form av att man exempelvis hänvisar till att den helt dominerande ryska befolkningen i området kring estniska Narva måste erbjudas skydd av Moderlandet Ryssland. Den skamliga uppgörelsen i München, som beredde vägen till andra världskriget, ligger här nära till hands. Skall vi i en oviss framtid få se en svensk statsminister återvända från ett toppmöte i S:t Peterburg, där Estland har tvingats överlämna Narva till Ryssland, viftande med ett papper som garanterar ”fred i vår tid”?

Den som öppet deklarerar att man varken kan eller har för avsikt att använda militärt våld kommer lätt att hamna i utpressningssituationer av detta slag, och man kommer då att hamna i ett mycket tydligt underläge. I Finland gör man en helt annan bedömning än i Sverige. Dimensioneringen av det finländska försvaret ger vid handen att man där ser helt andra risker för att ett allt mer aggressivt och ett militärt allt starkare Ryssland skall tvinga fram skymningssituationer där militär försvarsförmåga kommer att vara av nöden, både för regionens och för det egna landets säkerhet.

Som vanligt är det väl dock så, att Sverige vet bäst. Det kommer aldrig mer att bli krig. Visst känns det skönt!

Stefan Hedlund är professor vid institutionen för eurasiatiska studier vid Uppsala Universitet

Den 30 september 1938 återvände den brittiske premiärministern Neville Chamberlain efter ett möte med Hitler i München där Tjeckoslovakien tvingades avträda Sudetlandet till Tyskland. Här viftar han med avtalet som skulle garantera ”Peace in our time”.

Foto: Scanpix

Narvafloden, gränsen mellan Estland och Ryssland. Till vänster Hermansborg i Narva, till höger ryska Ivangorod. Kommer Estland i en oviss framtid tvingas överlämna Narva till Ryssland – med medgivande av en statsminister i ett avrustat Sverige?

Foto: Bo Hugemark