Gustaf Welin:

Befälsbrist?

Inte i Högkvarteret!

Några synpunkter på hur vårt krympta försvar bemannas med högre officerare.

Carl August Ehrensvärd, som var arméchef på 1950-talet, framförde några uppfattningar som jag fortfarande tycker står sig.

Han ansåg att stora staber inte var något hälsotecken för en försvarsmakt, vilket däremot ett sjudande arbete inom fulltaliga regementen och kårer var. Staber borde alltså vara relativt små, men väl rekryterade.

Man avser nu att bemanna Högkvarteret i Stockholm med:

• 21 generaler/amiraler

• 60 överstar/kommendörer

• 570 överstelöjtnanter/kommendörkaptener/majorer/örlogskaptener och lägre

Till detta kommer den militära underrättelsetjänsten, som inte är medräknad här.

Jag är medveten om och har respekt för de stora uppgifter som Högkvarteret har att lösa när det gäller omdaningen av vårt försvar.

Men ändå ... Det är ju utanför Stockholm vid förbanden som försvarets kärnverksamhet bedrivs

Flera hundra pojkar och flickor, som förberett sig för att göra sin värnplikt, har nu i ett sent skede fått reda på att de inte kommer att kallas in. Det sägs att man inte kan ge dem en bra utbildning, vilket främst torde bero på brist på befäl.

Detta exemplifierar att det finns betydande befälsvakanser vid våra få kvarvarande förband.

Frågan är då om man lösgöra några av de många officerare vid Högkvarteret med åldern 40+ till förbanden och om de kan göra någon nytta där. Detta har ifrågasatts av representanter från Högkvarteret.

Man skall ju inte tala i egen sak, men det gör jag nog nu ändå. Som 40+ åring tjänstgjorde åren 1974 och 1975 som bataljonschef vid Hälsinge regemente.

Från 1972 fram till december 1973 hade jag varit placerad på Sekretariatet för säkerhetspolitik och långsiktsplanering – SSLP – vid Försvarsdepartementet. Jag sysslade med framtidsfrågor bl.a. om tänkbara angreppsfall mot Sverige 10-20 år fram i tiden.

I januari 1974 stod jag som bataljonschef på Marma skjutfält och ledde personligen stridsskjutning i plutons anfall med regementets skytteplutoner.

Viktigare än vad jag själv tyckte om min förmåga som bataljonschef var ändå att subalternerna vid regementet uppenbarligen uppskattade mitt och min ställföreträdares arbete.

Svaret på frågan om 40+ officerare från det nuvarande Högkvarteret kan göra nytta på trupp är för min del ett obetingat JA! Det borde vara möjligt att överföra ett antal officerare från Stockholm för att fylla vakanserna vid förbanden där försvarets kärnverksamhet som sagts bedrivs,

Det är också anmärkningsvärt att det utanför Stockholmsområdet inte finns en enda general/amiral. Det ger en felaktig signal till organisationen om förbandsverksamhetens betydelse.

Bara två exempel på vad som uträttas vid förbanden.

Chefen I 19 i Boden stora uppgifter har väl beskrivits i förra numret av vårt försvar. Jag upprepar några fakta här. Han leder Sveriges största garnison där förband från flera truppslag ingår. Han ansvarar för slutövningen av en stor del av den svenska internationella insatsstyrkan ”The Nordic Battlegroup. Han svarar också för samverkan vid krishantering för våra fyra nordligaste län och 44 kommuner d.v.s. ca hälften av Sveriges yta.

Chefen för Livgardet i Kungsängen har ansvaret för utbildningen mer än 1.000 värnpliktiga och uppsättande av mekaniserade bataljoner, säkerhetsbataljoner och militärpolisförband. Även hemvärnsförbanden i flera län ingår i hans ansvarsområde. Han svarar också för den allt mer omfattande utbildningen av personal och förband för internationella insatser. Skyddet av Stockholmsområdet är också en viktig uppgift för honom.

Sammanfattningsvis anser jag att vakanserna så långt möjligt bör fyllas genom att överföra stabspersonal från Högkvarteret i Stockholm till förbanden. Vad beträffar förbandscheferna bör i varje fall de som har ansvaret för de större garnisonerna vara generaler/amiraler.

Det skulle vara positiva signaler för dem som arbetar på fältet när det gäller betydelsen av deras arbete.

Gustaf Welin är generallöjtnant och f.d. militärbefälhavare i Södra militärområdet.