Inför ett nytt försvarsbeslut i Finland
En viktig skillnad mellan de finländska och svenska samhällena handlar om synen på säkerhet. I vårt samhälle tenderar denna att vara en icke-fråga. I vårt östra grannland däremot, med en gemensam gräns till ett Ryssland som för en allt mera medveten och tydlig maktpolitik, är frågorna om landets säkerhet ständigt aktuella, och situationen hos stormaktsgrannen oroar många finländare.
I Finland existerar en mycket tydlig uppfattning om betydelsen av att kunna möta militära hot riktade mot det egna territoriet. Något den kommande vitboken med största sannolikhet kommer att hålla fast vid.
Det förs en seriös diskussion om det är dags att öka anslagen till försvaret, medan det i vårt land diskuteras fortsatta minskningar. Man skall då komma ihåg att den finländska budgeten är på 20,6 miljarder medan vår egen är på 39,3 miljarder. Förutsatt bibehållen substantiell territoriell försvarsförmåga, och det finns åtskilligt som talar för att så blir fallet, kommer den finländska försvarsmakten att stå inför stora investeringsbehov. Dessa beror framförallt på höga materielkostnader men också kostnader för att hålla utbildningsnivån på en acceptabel nivå i en krigsorganisation som i dag omfattar mer än 300 000 personer.
Inget kollektivt försvar i EU
Man kan förutse att EU:s roll som säkerhetsskapare kommer att betonas än mer, samtidigt som det känns som om NATO-frågan måste upp på bordet igen. Den finländska retoriken om EU:s betydelse till trots, så kvarstår NATO som enda substantiella alternativet då det gäller frågor kopplade till hård säkerhet.
Det existerar en mycket tydlig medvetenhet i Finland om att det för överskådlig framtid endast är NATO som kan erbjuda tillräcklig kollektiv försvarsförmåga och att samma förmåga högst sannolikt kommer att vara frånvarande i EU. Detta talar för att NATO-frågan kommer upp på bordet i samband med förberedelsearbetet inför den försvarspolitiska redogörelsen. Samtidigt infinner sig frågeställningen i vilken utsträckning NATO i dag har en trovärdig territoriell/existentiell försvarsförmåga samt vilken tid som åtgår för att återskapa denna, därest den är otillräcklig, vilket bedöms vara fallet. Medvetenheten är också stor då det gäller de säkerhetsutmaningar som den europeiska unionen står inför. Finlands säkerhets- och försvarspolitik kommer att beröras då det gäller förmågan att svara upp emot dessa hot, och Finland måste ta hänsyn till solidaritetsklausulens skrivning då det gäller att ge stöd till medlemsländer, respektive få stöd från dessa i samband med utvecklandet av såväl militära som civila kapaciteter.
Försvaret och samhället
Försvaret finns påtagligt med på agendan i finländsk politik liksom i landets samhällsliv. Kontrasten till Sverige är stor. Eftersom försvaret tenderar att bli allt ointressantare för de svenska medborgarna återspeglas ointresset också i politiken. Frågan om att minska de svenska försvarskostnaderna borde mot den bakgrunden inte ha kommit som någon nyhetsbomb, trots att förslaget fötts i och utspelet gjorts med stark påverkan av ett parti som traditionellt varit det mest försvarsvänliga.
I Finland inkallas och genomför mer än 80 procent av den manliga ungdomen värnplikt. Denna är populär hos såväl politiker som hos medborgarna och bidrar därmed verksamt till försvarets förankring i befolkningen. I vårt land gör 10 procent av de unga männen värnplikt, och detta bedöms, tillsammans med den upplevda frånvaron av hot mot vårt samhälle, bidra till trenden att försvarsfrågorna upplevs som alltmera perifera.
I likhet med övriga länder i väst ökar Finlands beroende av omvärlden inom flertalet samhällssektorer. En allt mera internationaliserad arbetsmarknad påverkar exempelvis mobiliseringssäkerheten i en Försvarsmakt som bygger sin personalförsörjning på allmän värnplikt. Minskande födelsetal vars konsekvens är att befolkningen åldras är ett annat fenomen som Finland delar med övriga EU länder och som påverkar värnplikstankens förutsättningar i riktning mot en minskad volym på Försvarsmakten. Precis som i flertalet västländer känner Finland av effekterna av en ansträngd försvarsekonomi. Också detta påverkar substansen i värnpliktssystemet, eftersom bland annat repetitionsövningarna påverkas negativt, vilket tillsammans med svårigheterna att omsätta huvuddelen av en åldrande materielstock eroderar systemets kvalité.
Totalförsvaret i framtiden
Således kan en fortsatt numerär minskning av det militära försvarets personalstyrka förutses som ett resultat av ekonomin. I dag omfattar krigsorganisationen ungefär 342 000. Redan i dag satsas 90% av försvarsbudgeten på arméns tre reaktionsbrigader, flygvapnet och marinen, vilket indikerar en samstämmighet med övriga europeiska länder vad gäller satsning på kvalité, medan man samtidigt bör komma ihåg att detta totalt sett innebär en successivt reducerad territoriell försvarsförmåga.
En bredare palett av hot kommer sannolikt också i Finland att leda till ett mera jämställt rollspel mellan totalförsvarets civila och militära delar men kan också leda till en ändrad avvägning där det militära försvarets traditionellt helt centrala roll reduceras något. De asymmetriska hoten talar för intensifierad samverkan mellan internationella liksom nationella organisationer, vilkas uppgift är skapandet av säkerhet liksom att de militära maktmedlens roll breddas. Uppfattningar som speglar tankarna i det finländska försvarsministeriets strategi för 2025. Intressant är också att notera uppfattningen att finländska militära maktmedel i framtiden kan komma att insättas i fler- (mång-) nationella preventiva militära aktioner. Här skall tilläggas att Finland ej demonterat sitt totalförsvar, utan detta har bibehållits, utvecklats och anpassats till en förändrad hotbild.
Territoriet centralt
Mycket talar för att det nationella existensförsvaret kommer att ges fortsatt prioritet. Därnäst kommer Försvarsmaktens stöd till det civila samhället, och först som prioritet tre kommer internationella insatser. Således är begreppet trovärdig försvarsförmåga i högsta grad något reellt också i dagens Finland och kommer sannolikt att så förbli under nu överblickbar tid. Med andra ord handlar det fortsatt om att utveckla en militär avskräckningströskel som avhåller från angrepp.
Vikten av att den territoriella försvarsförmågan upprätthålls betonas också ständigt av såväl finländska politiska som militära företrädare. Detta trots att det militära hotet mot landet för närvarande bedöms som litet. Samtidigt uppfattas de ryska militära satsningarna ge en ökad operativ förmåga som kommer att växa snabbt, om den ryska statsledningen beslutar sig för detta mot bakgrund av ett frostigare internationellt politiskt klimat. Givetvis kan detta påverka Finland, varför den politiska viljan att fortsatt satsa på försvaret är hög.
Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland påverkar idag, liksom tidigare i historien, Finlands säkerhet. Moskva visar allt tydligare ambitioner om att återta platsen bland världens mäktigaste nationer. Samtidigt är för närvarande de militära prioriteringarna i huvudsak defensiva, vilket satsningarna på försvaret av regionerna runt Moskva och S: t Petersburg liksom Kolahalvön visar. Östersjöns strategiska värde för Ryssland kommer att bli större i framtiden, beroende på detta havsområdes ökade betydelse som transportled för olja och gas, vilket gör Kaliningrad till ett centralt basområde.
Kvalitet och värnplikt
Försiktighet är mestadels att rekommendera då det gäller att förutsäga resultat. Detta gäller inte minst försök att förutspå parlamentariska kommittéers arbete. En ansats till översiktlig bedömning av det finländska försvarskonceptets utformning ger dock ett relativt förutsägbart resultat avseende operativ idé, utvecklingen av de militära kapaciteterna och värnpliktssystemets utformning.
Avseende det förstnämnda kommer Finland också fortsatt att konceptuellt utveckla sin försvarsmakt för ett territoriellt försvar som syftar till att med primärt egna resurser försvara republikens kärnområden, med prioritet till landets sydöstra delar med huvudstadsregionen. Utvecklingen av de militära maktmedlen kommer att prioritera förmågan till så kallade ”joint operations”, där hög beredskap, nätverkslösningar, underrättelsetjänst och ledningssystem kommer att vara centrala. Förbandsstorlekarna minskar, liksom antalet enheter, medan eldkraft, räckvidd och mobilitet ökar. Således en satsning på kvalitet framför kvantitet.
Uppfattningen i Finland är att de värnpliktigas generellt höga utbildningsnivå talar för att de också kan utbildas för mycket krävande militära uppgifter. Sannolikt är det långt kvar till yrkessoldater i Finland, och tankarna om synergiskapande effekter mellan civilt – militärt sitter djupt i det finländska samhället.
Överstelöjtnant
Värnplikten är grunden för det finländska territoriella försvarskonceptet. Här soldater i pansarterrängbil Sisu.
Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Sjödén