14 år av förändring
Signerade ledare förekommer normalt inte i vårt försvar. Vanliga ledare är resultatet av ett lagarbete redaktör – redaktionskommitté. De uttrycker ”tidskriftens åsikt”. Inte så att tidskriften tar ställning för den ena eller andra säkerhetspolitiska eller försvarlösningen etc. Det handlar i stället om att peka på problem och frågor som glömts eller gömts, att kritiskt granska hållbarheten i olika argument i debatten.
Dock tar jag mig nu friheten att i mitt sista nummer som redaktör ge några personliga synpunkter på utvecklingen under de 14 år jag haft äran att redigera vårt försvar – och några funderingar om framtiden.
1993 hade Sovjetsystemet fallit. Ryssland hade fått ett demokratiskt styrelseskick, men dess framtida utveckling var osäker. De baltiska staterna hade gripit tillfället att frigöra sig vid sovjetimperiets sönderfall. De blickade ängsligt västerut för att få sin frihet säkerställd. Personligen var jag övertygad om att detta endast kunde ske genom en NATO-utvidgning. Den uppfattningen delades av många baltiska vänner, men officiellt hade baltstaterna inte, som framgår av intervjuerna med Estlands och Lettlands försvarsministrar i VF 5/1993, vågat tänka den tanken högt.
De baltiska staternas försvar var också bara embryon, och uppbyggnaden försvårades av västländernas tvivelaktiga motvilja mot att leverera vapen. Sverige skrotade vid den tiden bl.a. fullt moderna artilleripjäser till miljonkostnader i stället för att skänka bort dem.
Västs motvilja mot att upprusta Baltikum berodde väl främst på rädslan att provocera ryssarna och störa en möjlig demokratisk utveckling; om det ryska hotet förut byggt på styrka, hotade Ryssland nu i stället med sin svaghet. De argument som framfördes öppet vittnade om en skrämmande brist på strategiskt tänkande: om ett ryskt militärt hot skulle återkomma var de baltiska försvarsmakterna meningslösa, om inte var de onödiga. Det kalla krigets världsbild fanns kvar i sinnena och skapade ett slags digitalt tänkande.
Sveriges försvar hade vid den tiden börjat reduceras kvantitativt. Men samtidigt skedde en kvalitativ upprustning, bl.a. med det stora stridsvagnsköpet. Därmed var vår försvarspolitik som så många gånger förut i otakt med den aktuella hotbilden (som ju nu helt fallit ihop). Men de raljanta kommentarerna till detta missar ett par väsentliga förhållanden. För det första att försvarsuppbyggnad tar tid och därmed måste ske mot framtida utmaningar. För det andra att försvaret inte bara är till för att möta hot utan också har en uppgift att skapa stabilitet. Kanske det svenska försvaret gav oss råg i ryggen när vi gjorde en historisk insats i förhandlingarna som ledde till att de ryska trupperna lämnade Baltikum.
Men den avgörande insatsen för
baltstaternas säkerhet gjordes förstås av en annan aktör: Förenta Staterna.
Bill Clinton övervann motståndet mot NATO-utvidgningen hos både europeiska
bundsförvanter och Ryssland och genomförde första omgången av
NATO-utvidgningen. George W Bush bestämde efter 11 september 2001 att nu fick det
vara slut med långrotandet om den fortsatta utvidgningen, ”Finish the job”, han behövde få arbetsro för andra uppgifter (vilka
vet vi nu)
Under 1990-talet började internationella insatser spela en allt större roll för Försvarsmakten, till en början med inriktning Balkan. VF 6/93 hade detta till tema. Som en slags inträdesbiljett till EU hade Sverige skickat en bataljon till Bosnien, Ba 02 under befäl av Ulf Henricsson. Dess insatser väckte stor respekt och skiljde sig markant från tidigare FN-trupps passivitet inför hoten mot den civilbefolkning som man var där för att skydda.
Bosnienoperationen innebar också en förändring i de internationella insatsernas karaktär. Nu var det inte längre fråga om rent fredsbevarande insatser sedan supermakterna skiljt sina stridande skyddslingar åt. I stället gällde det insatser som snabbt kunde förändras från fredsbevarande till fredsframtvingande eller vice versa. Av insatsförbanden krävdes därför hög flexibilitet och förmåga till olika slags aktiviteter, från rent humanitära till väpnad strid.
Den ökade satsningen på internationella insatser – helt i linje
med Sveriges ofta uttalade solidaritet med förtryckta och nödlidande –
åstadkom, i kombination med upplevelsen av att hotet mot vår existens
försvunnit, en total ominriktning av försvarsmakten.
Den har skett i en omtumlande fart, och de flesta försvarsintresserade
medborgare har lämnats i okunskap och förvirring om motiven, målen och medlen.
Det mesta av kritiken, i dessa spalter eller i inlägg från läsekretsen, utgår
inte från att våra internationella insatser ifrågasätts utan handlar dels om
tvivel på att omställningen skett på ett rationellt sätt – har man inte kastat
ut väldigt många barn med badvattnet – dels om den till synes fullständiga
frånvaron av tankar på ett existensförsvar. Sådana har börjat tänkas i den
militära ledningen, men har inget stöd från politiskt håll.
Det euforiska hopp jag erfor när det som jag väntat på sedan 1950-talet, Sovjetunionens fall, inträffade – på ett mycket mer fredligt sätt än jag vågat tro – grumlades snart av den ökande anarkin och oredan under Jeltsin. Det positiva som kan sägas om den tiden för vår del är att det gavs tillfälle att utvidga de västliga säkerhetsstrukturerna, främst NATO, till de befriade nationerna i öst. Själv hade jag trott att de baltiska staternas medlemskap förutsatte ett svensk-finskt. Så blev det inte. Nu är det i stället Sverige som kommer att stå utanför viktiga säkerhetspolitiska avgöranden i vårt närområde, om och när kriser inträffar.
Och risken för sådana torde öka. Jeltsin-tidens oreda har efterträtts av Putins hårdnande grepp. KGB:s efterträdare FSB är inte en stat i staten, den är staten. Putin har betecknat Sovjetunionens upplösning som 1900-talets största geopolitiska katastrof. Regimstyrda media piskar upp föreställningar om västlig missaktning mot Ryssland och farhågor för västliga hot. Rysk återupprättad militär makt visas demonstrativt upp.
Men medias rapporter och Rysslandsexperters analyser lämnar försvarspolitiker oberörda. Och ve den som antyder ett framtida ryskt hot som motiv för ett existensförsvar med mer än en handfull bataljoner. Han har rysskräck, är regementskramare och ägnar sig åt kallakriget-nostalgi, vill ha tillbaka det gamla invasionsförsvaret. Men i själva verket är det dessa politiker som sitter kvar i det kalla krigets föreställningar. Samma sorts digitala tänkande som när balternas behov av försvar avfärdades. Alternativet till inget hot alls är faktiskt inte den stora landstigningen på Vikbolandet. Vad det handlar om är att bl.a. vara beredda på att ta det ansvar som kommer att läggas på oss om och när våra unionsbröder på andra sidan Östersjön hotas av sin store granne. Vad sådana och andra tänkbara kriser i vår närhet kommer att kräva av försvarskrafter – och kanske alliansmedlemskap – borde vara en huvudfråga att debattera. Inte bara i vårt försvar.