Carl Johan Ljungberg:

Ärans fält

”Likheterna mellan dagens värld och Europas gryning är förbluffande många.”

Vad får individer och nationer att tillgripa våld? Handlar det om konflikter kring resurser, jord eller rikedomar? Det hävdas ibland att vi i dag kan förebygga krig och dämpa utrikes konflikter genom att förstå vad revirinstinkter, känslor av avund och förnedring betyder. Lika viktiga är frågor om de stridandes ära och självrespekt inför den egna gruppen och gentemot deras familj och folk.

Den brittiske militärhistorikern Paul Robinson arbetar bl.a. med att bringa reda i dessa frågor. I en föredömligt samlad och synpunktsrik bok Military honour and the conduct of war. From ancient Greece to Iraq (Cass Military Studies, Routledge, 218 s) söker han visa vad individens behov av att handla ärofullt vid väpnad konflikt betytt i tidigare epoker såväl som i vår tid.

Ett begrepp med inbyggda spänningar

Ära präglas ofta av tids- och samhällsandan. Ofta tolkas den därtill som synonym med moral och manlighet i karaktär och agerande. Robinson inbegriper i sin studie även truppers djupare motivation, liksom ärans roll i diplomatins, stridens och förhandlingsspelets psykologi. Han betonar att kvinnornas roll hittills varit nedtonad, men att, allt eftersom de involveras, strävan efter ära i dess negativa betydelse möjligen kommer att ändras.

Klart är att termen ”ära” har inbyggda spänningar. Ära kan i vissa lägen verka återhållande och skonsamt, i andra lägen utlösa krav på hämnd eller ”upprättelse”. Att summera vad strävan efter ära, positivt eller negativt, totalt sett har betytt går knappast. Att värna den är en del av vår mänskliga natur. Samtidigt är den delvis kulturbetingad och kan, som boken visar, fostras och formas enligt samhällets vardagsideal. Klart spelar litteraturen och konsten roll, inte bara i den klassiska epoken med dess hjältedikt. Vi känner t ex Xenofons Anabasis (Kyrosexpeditionen) med dess återkommande tonvikt på ära och motivation. Ännu i 1800-talets amerikanska sydstater omvittnade man dock vad skönlitteraturen, i form av Sir Walter Scotts romaner, betydde för att konkretisera moralen och strävan efter ära.

Grekisk anarki – romersk disciplin

Medan antikens Grekland allmänt brukar tillskrivas humanitet och vidsynthet, ger det på krigets område bilden av att stadsstaternas ledare och strateger (inte bara Spartas) handlade märkligt avundsamt, omoget och lättstött varför tröskeln för krig sänktes. Inte bara det peloponnesiska krig som Thukydides väl skildrat var en utdragen affär. Att de stridande ofta på gränsen till anarki hyllade den personliga äran och tapperheten tenderade att öka våldet. Jämfört med Grekland tycks då Rom ha fört krig långt mer ordnat och disciplinerat. Man krävde visserligen ”villkorslös kapitulation” av de slagna men erbjöd dem i gengäld generösa fredsvillkor, varför krigets sår också rätt snabbt läkte. Vi skulle idag kalla Roms arméer professionella. Äran blev här en sak för kollektivet, reglerna formades av staten som också repade frukterna.

Älska sina fiender?

Jämte tekniken inverkade nog enligt Robinson inget så starkt och långvarigt på krigföringen som kristendomen. Budet att älska sina fiender blev inte utan verkan, även om det fick kompromissa med ärans djupa instinkt. Den kristna ridderligheten bröt, fast också den kunde vara brutal och subjektiv, dock med seden att främst söka egen vinning. Nu blev andra än de stridande berörda – den höga dam, i första hand, för vilken riddaren enligt sin hederskod slogs. Häri ligger även ett frö såväl till krigsvanornas senare humanisering som till moderna krigslagar och internationella avtal.

”Trovärdighet” ett annat ord för ”ära”

Med förväntan läser man förstås Robinsons kapitel om hur nutida människor ser på äran. Kanske var 1914 den sista gång då trupperna tågade ut under jubel. Sällan har några folk upplevt sin ära så krossad som förlorarna 1918. I dag används också andra uttryck för en nations och för individers ära. Man säger sig ofta tvingad att ta till vapen för sin ”trovärdighets” skull, en politiker som förklarar krig kallas ”modig”, men bakom orden lurar enligt Robinson gängse ärelystnad. Fast ära som anfört motiv har svalnat, färgar den ändå spelet. Många militärakademier lär ut moderniserade, psykologiskt präglade ”hederskoder” och den etiska undervisningen vid dem har på visst sätt förfinats. Äran ger samtidigt militära chefer operativa problem då de ena sidan antas utföra sina uppdrag effektivt, å den andra väntas skydda sin trupp.

Heroisering av kriget

Det sena 2000-talets stora testfall är här Irakkriget. I Irak ser Robinson ett fall då stormakten USA valt krig, primärt för att avlägsna en tyrann men inte utan prestigeskäl. Man ville rentvå sig från en förolämpning som USA och FN ansågs ha tillfogats av Saddam Hussein. I bakgrunden spelade det slags vårdande av äran in som kvarlevt främst i USA:s sydstater, för övrigt tydligen överrepresenterade i dagens amerikanska armé. Fast denna armé nu är mer psykologiskt beredd, och även satsat mer på gruppsamverkan än under Vietnamtiden, saknas enligt Robinson ändå inlevelse och respekt för fienden. Att USA:s försvar bytt ut termen soldat mot ”warrior” (kämpe, krigare) ser han som ytterligare ett tecken på att krig i dag heroiseras. En intervjuad irakier säger i boken: ”För oss i Fallujah är det en skam när någon bryter sig in i deras hem. Det är en skam när främlingar visiterar deras kvinnor… en skam när någon tvingar en att ligga ned på marken med en sko i nacken… Ens plikt är att angripa [främlingarna], att tvätta bort skammen.” De amerikaner som för att motivera soldaterna för strid utmålat sina fiender som onda och omänskliga, ses alltså själva som onda och provokatörer, snarare än som fredsstiftare och demokratibyggare.

Färre fredsavtal

Likheterna mellan dagens värld och Europas gryning är förbluffande många. Människans natur är sig lik. Äran och berömmelsen tycks menar Robinson då som nu lätt bli självändamål, kriget medlet till dem. Att förstå den ”andres” behov av ära och självrespekt tycks alltid svårt, särskilt som en för Väst svårsmältbar religion nu spelar in. Fred är likaså svår att sluta, färre krig nu slutar med fredsavtal. Samtidigt som dagens soldater på det hela taget behandlar sina fiender mer humant än förr, och fler kvinnor i styrkorna möjligen kan bidra till större hänsyn.

Paul Robinsons bok är med sin kräsna beläsenhet, sina breda och mänskliga perspektiv värdefull och bör passa såväl för utrikespolitiskt intresserade som i undervisningen.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare och frilansskribent

Där Krigsentusiasmen krossades:
Västfronten under första världskriget.