Olof Santesson:

Hur Sovjetunionen vann över Tyskland

Nya forskarrön avslöjar tricket: en väl förberedd krigsekonomi.

Andra världskriget avgjordes på östfronten. Utvecklingen där borde historikersamfundet kanske ha ägnat tre fjärdedelar av hela sin uppmärksamhet åt. Som läget nu är har människor klart för sig att Tyskland besegrades i grunden. Men de flesta vet mindre om hur det gick till och framför allt om hur Sovjetunionen kunde återhämta sig och även ekonomiskt vinna initiativet efter inledande nederlag utan motstycke i krigshistorien. Med sin bok om en rysk industristads framväxt åren mellan revolutionen och Stalins död har Lennart Samuelson här med besked fyllt i en lucka.

Sovjetunionen föddes ur krig, och dess ledning var från början inställd på att nya krig kunde komma. Tricket för att överleva var en i fredstid väl förberedd krigsekonomi, av allt att döma mer storvulet genomplanerad än vad som fanns i något annat land i världen. Samtidigt drevs kommunistiska makthavare av vidunderliga visioner om en kommande tid präglad av en modern och effektiv ekonomisk expansion.

Avgörande expansion i Ural

Allt annat fick stå tillbaka för elitens beslutsamhet att hämta in västvärldens försprång. Författaren citerar här den brittiske Sovjetkännaren E H Carrs ord om ”en monumental bedrift till ett monstruöst pris”.

Det hela kom inte igång på enbart centrala direktiv. Regionalt tog partiets energiska näringsföreträdare fasta på omvälvningens nya möjligheter. I Ural med dess slumrande naturtillgångar startade sålunda under 1930-talet en expansion av företag och bosättningar som, skulle det visa sig, kom att spela en avgörande roll för statens överlevande när kriget väl kom.

Ett decennium efter det att inbördeskriget mellan röda och vita hade gått härjande fram och år av svält drabbat befolkningen lades grundstenarna till en ny industriell struktur. En nyckelort blev staden Tjeljabinsk, skådeplatsen för ett slag sommaren 1919 med 40 000 stupade på vardera sidan. Där tar Lennart Samuelsons nästan episka berättelse Tankograd sin början.

Författaren, numera docent vid Handelshögskolan i Stockholm, är vår störste kännare av sovjetisk militärindustriell utveckling, vilket han första gången visade för en större publik med boken Röd koloss på larvfötter från 1999. Utifrån djupa arkivstudier på platsen tar han nu itu med berättelsen om hur en sömnig landsortstad i en avkrok av det ryska jättelandet fick en central roll för först den sovjetiska krigsproduktionen och senare utvecklingen av en supermakts kärnvapensatsning. Han är en beslutsam ciceron in i den sovjetiska värld som på senare år har blivit tillgänglig för engagerade och energiska forskare.

Reviderade dödssiffror

Den nya boken erbjuder inte enbart en socioekonomisk granskning av sovjetiskt näringsliv.

Från sin närstudie av vad som växte fram runt den stora traktorfabriken i Tjeljabinsk, Tankograd, gör Samuelson raider ut i en terräng om vilken många av oss tror sig veta mer än vad vi verkligen vet. Krigföringens villkor analyseras liksom livet i sovjetstaten under fred och beredskap, ständig beredskap.

Författaren har rett ut hur den brutala kollektiviseringen av jordbruket, liksom i övrigt systemets förtryck och dess mordiska impulser drabbade Tjeljabinskregionen, särskilt under den stora terrorn 1937–1938. Med nytt material belägger han hur överlevande deporterade kulaker (”storbönder”) slet ont i specialbyar, dit de hade deporterats.

Samuelson tar ställning och vill bringa reda i ett virrvarr av förgrovning och felslut kring förhållandena särskilt under Stalintidens grymmaste år. Där några exempelvis talar om 80 000 mördade i ett avgränsat område, eller kanske rent av en miljon, finner han av dokumenten att det rör sig om några hundra offer. Det är inget att förringa. I staden Tjeljabinsk avrättades närmare 12 000 människor, dömda för ”politiska brott”, mer än 7 000 mördades av icke-judiciella organ. Totalt för sovjetriket räknar Samuelson med 700 000 avrättade åren 1937–1938, i Gulag förvarades ett par procent av befolkningen.

Inte bara umbäranden och skräck

Hur stora fabrikskomplex kunde fungera under år av terror och utdragen försörjnings- och bostadsmisär har nog de flesta av oss svårt att förstå. Men författaren visar att livet i Tjeljabinsk trots allt inte enbart präglades av umbäranden – eller skräck när det var som värst.

Myndigheterna arbetade för att förbättra gatubeläggning och kommunikationer, idrotts- och kulturutbudet växte tämligen stadigt, särskilt under andra världskriget när befolkningen på kort tid fördubblades.

Ett sovjetiskt toppskikt kalhöggs, men skräcken lamslog inte heller en hel rysk befolkning. Flertalet medborgare synes inte ha känt sig drabbade eller hotade. I en länge minst sagt torftig miljö tog de väl vara på möjligheterna till förströelse och fest. Anmärkningsvärt är också hur stor personalomsättningen var på Tankograd. Vissa år försvann halva styrkan, många i trots av stränga bestämmelser och förordningar. Arbetare och tjänstemän kunde olagligt söka sig till bättre arbeten och bostäder utan efterräkningar.

Detta är den bild som Samuelson vaskar fram ur dokumenten. Är den tillförlitlig? Ja, författaren anser att man inte får överdriva mängden förskönade och falska rapporter som färdades upp längs förvaltningen och tjänstemannaskikten, nomenklaturan. Missförhållanden redovisades ibland i form av omskrivningar, men byråkrater på längre nivå övervakades i sin tur av kommissioner, inspektioner och kontrollorgan.

Många av hemliga polisens mötesreferat är oredigerade och ger därmed en bild av vad som faktiskt kan ha sagts. Under krigsåren förefaller sålunda invånarna varit påfallande väl medvetna om läget; rapporter från fronten kunde heller inte göras alltför friserade och förljugna när kriget kom närmare det annars skyddade Ural. Då var människorna engagerade i det mekaniserade krigets främsta produktionslinje. Deras tid hade kommit.

Kvantitativt världsledande stridsvagnsnation

Satsningen på strids- och kanonvagnar var för den skull inget nytt för Sovjetunionen midsommaren 1941. När världsbranden nådde landet, låg det tekniskt-operativt väl framme. Det här är sedan tidigare ett av Samuelsons specialområden, något som han bekräftar i sin nya bok. Den teknik- och militärhistoriske läsaren får verkligen sitt.

Erfarenheterna från inbördeskriget och bakslaget 1920 i kriget mot Polen hade utlöst en intensiv militärstrategisk tankeprocess, som under ledning av begåvade/brutala ledare som Tuchatjevskij ledde fram till satsning på strid på djupet. Men de viktigaste resurserna, stridsvagnsproduktionen, fanns fram till kriget i västra Sovjet, i främst Leningrad och Charkov. Det industriella Sovjetunionen var i dubbel mening västorienterat.

Felaktiga slutsatser av utvecklingen i spanska inbördeskriget fick visserligen militärledningen att vackla i tron på värdet av självständiga pansarförband. Kvantitativt förblev Sovjetunionen ändå en världsledande stridsvagnsnation. En avgörande tillgång hade landet tidigt i form av effektiva dieselmotorer. Under tio år från 1931 tillverkades 11 000 vagnar av typen T-26 till stöd för infanteriet. Men de avsedda genombrotten skulle göras av tyngre vagnar med starkare pansarskydd som kunde stå emot motståndarens granater. Vikten fick dock inte överskrida 50 ton.

Esset T-34

Här hade Sovjetunionen länge problem. Man fick fram rörliga eldkraftiga system, men observationsförmågan var begränsad. KV-vagnarna som bl.a. användes vid överfallet på Finland 1939 (vinterkriget) led av konstruktionsbrister. Först under slutstriderna disponerade man en förbättrad Josef Stalin-vagn (IS-3) med lång siluett, som därefter fram till 1955 användes av Sovjetarmén.

Sitt verkliga ess hade Sovjetledningen på det medeltunga området. Före krigsutbrottet 1941 hade man börjat serietillverka T-34, snart världsberömd och bäst i sin klass, med konstruktionsidéer från amerikanen Walter Christies snabbgående vagn, som från 1931 byggdes på licens i Sovjetunionen. (Själva kunde amerikanerna under kriget endast åstadkomma medelmåttiga stridsvagnar med Sherman-typen som arbetshästen.)

T-34 blev också en av Tankograds paradprodukter, men det skedde först från hösten 1942, när vändpunktsslaget vid Stalingrad tog sin början. Dessförinnan hade fabriken i stor skala tillverkat KV-vagnar sedan order hade kommit från Moskva ödessommaren 1941.

Noga förberedd omställning

Hur kunde en fabrik påbörjad 1930 och öppnad för tillverkning tre år senare, med uppgift att förse kollektivjordbruken med traktorer, nästan över en natt börja producera för den tiden avancerad krigsmateriel? Här går Samuelson mer på djupet än någon svensk forskare före honom.

Att Sovjetunionen mitt under brinnande krig och fruktansvärda förluster på slagfälten kunde evakuera stora delar av sin produktionsapparat österut, till Ural, framhålls i snart sagt varje bok om andra världskriget. Men författaren visar i detalj hur noga förberedd omställningen var med väl inarbetade rutiner. Man kan säga att traktorfabriken sedan mitten av 1930-talet hade en skugg- eller dublettverksamhet. Dess löpande band-produktion var en tillgång som man visste sig kunna utnyttja.

Redan 1934 förekom förslag att placera landets försvarsindustri på betryggande avstånd från gränserna. Ural skulle bli förslagets ryggrad. Förutsättningarna var dock inte lysande – ännu 1937 saknade Tjeljabinsks omkring 50 000 invånare vatten och avlopp. Men trots en bedrövlig infrastruktur kring traktorfabriken var en krigsproduktion av främst ammunition planerad, och sommaren 1940 inleddes en planering för tillverkning av stridsvagnar.

Utan detta slags omfattande förberedelser inför de krav som ett totalt krig skulle kunna ställa på industrin hade Sovjetunionens omställning till krigsekonomi 1940–1941 varit otänkbar, sammanfattar författaren.

Enastående improvisation

Igångsättningen blev likafullt mer dramatisk än beräknat. I enlighet med Sovjetunionens militära doktrin hade man (trots erfarenheterna från Polen och Frankrike) planerat för att en inträngare skulle fångas upp nära gränsen, varefter den egna mobiliserade krigsmakten skulle inleda en stor offensiv.

Kriget skulle föras på angriparens mark, inte Sovjetunionens. Nu krossade den tyska stållavinen alla sådana förhoppningar, och nära katastrofen fick Moskva inrikta sig på att rädda mesta möjliga av industri och värnkraft, medan nya frontarméer byggdes upp.

Det är en enastående improvisation som Samuelson belyser med exemplet Tankograd. Till Tjeljabinsk överfördes personal, maskiner och utrustning från de stora Kirovverken i Leningrad. Sammanslagningen var ingen helt enkel operation, i Leningrad hade man tillverkat stridsvagnar styckvis, och det blev problem kring ritningar och konstruktionslösningar. Men i tecknet av vad författaren beskriver som realism, effektivitet och handlingskraft utvecklades Tjeljabinsk likafullt till att bli en av Sovjetunionens absolut ledande stridsvagnstillverkare.

Hårresande hälsoproblem

Nya fabriker uppfördes i våldsam takt av bataljoner med många dömda eller förvisade arbetare (t ex tysktalande). De för produktionen ansvariga hade att ta hand om horder av unga outbildade män och kvinnor och samtidigt försöka avhjälpa de mest hårresande försörjnings- och hälsoproblemen för människor som bodde i jordkulor eller om natten låg på fabriksgolven. Alla försökte livnära sig med egna jordlotter.

I april 1942 fanns i Tjeljabinsk län 427 700 evakuerade. Dödligheten ökade, födelsetalen var låga. Gaser och smuts präglade fabriksmiljön, sjukfrånvaron var kolossal. Att produkterna för kriget ibland blev bristfälliga, såsom från början hade varit fallet med traktorerna, är inget man undrar över.

Sovjetunionen hade att reda sig själv, den materiella hjälpen från väst fick enligt Samuelson sin största betydelse efter avgörandet vid Stalingrad (för den långa offensiven västerut spelade givetvis mängden amerikanska lastbilar en viktig roll). Med längre tillgångar av kol och stål än Nazityskland tillverkade Sovjetunionen under kriget nära 98 000 strids- och kanonvagnar; tyskarna åstadkom totalt 65 000.

Ingen vacker saga

Segern var vunnen – och någon avgörande återgång till förkrigsförhållanden blev det inte. Den värsta bostadsbristen började inte byggas bort förrän under Chrusjtjovs tid. Men Samuelson hävdar att efter kriget ingen på allvar kunde föreställa sig någon mindre omfattande militärekonomisk beredskap än som den som präglade Sovjettiden ut.

Historien om Tankograd är ingen vacker saga, och Lennart Samuelson bidrar till att vidga vårt perspektiv på livet under Stalin. Den officiella förljugenheten satte länge hinder för det ryska folket att ta itu med sitt förfärande arv. En massomfattande rehabilitering av diktaturens offer inleddes först sent.

Men idag, när vi oroar oss för vart Putins Ryssland är på väg, och populärhistoriker och nypatrioter förskönar Stalin och hans tid, möter Samuelson många ryssar, inte minst de unga, som öppet och vetgirigt ser på det förflutna. Hans bok om den stora tankfabriken är ett övertygande exempel på vad ambitiösa forskare kan vaska ut om det Sovjet som för så många av oss kanske alltför länge har setts som mest stängt och slutet. Historien är inte längre dold.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Lennart Samuelson: Tankograd. Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917–1953, SNS Förlag, Spindulys, Litauen 2007.

T-34, 1941 års modell.