Helge Lofstedt:

 

Det ryska flyget börjar träna

 

”Om en brutalare maktpolitik med militära inslag skulle bli aktuell i Sveriges närområde utgör hot med flygstridskrafter ett mycket troligt inslag.”

 

I olika sammanhang förekommer uppgifter som tyder på att det ryska flyget utvecklas mot en mera operabel styrka. Det är främst tyngre bombplan man under de senaste sex åren i ökande omfattning sett uppträda och öva stridsmässigt över Arktis, Atlanten och Stilla havet. Rim­ligen sker motsvarande utveckling inom övriga delar av de ryska flygstridskrafterna. Vidare ser man främst i USA en kraftig utveckling mot nya styrda vapen som utgår från GPS-teknik. Lik­nande utveckling är mycket trolig även i Ryssland. Detta även om den öppna redo­vis­ningen därifrån inte är lika tydlig. Det blir då av intresse att belysa vad detta kan innebära för Sveriges luft­försvar. Jag arbetade för några år sedan med denna frågeställning och fann då intressanta resultat som redovisas i det följande.

     Sammanfattningsvis hävdar jag att flygstridskrafter i Sveriges närområde, trots det minskade antalet flygplan, har eller kan få en förstöringskapacitet som överträffar den kapacitet som fanns under slutet av kalla kriget. Detta genom den pågående tekniska utveck­lingen där informa­tions­tek­nologins förbättring av navigeringshjälpmedel spelar en avgörande roll.

 

Riskgardering

Först dock en motivering: varför är det av intresse studera Ryssland som ju inte betraktas som ett hot i dagsläget? Ett svar är att det generellt är klokt av stater att ha någon form av risk­gar­dering mot militära styrkor som finns i närområdet. Möjligheten finns, trots allt, att stor­mak­ten och förutvarande supermakten Ryssland inte i framtiden kommer att avstå från makt­politik med militära inslag.

     Ovanstående innebär inte att peka ut Ryssland som en potentiell skurkstat. Det skandibaltiska området är geopolitiskt utsatt mellan det kontinentala Europa, Ryssland och den atlantiska världen som domineras av USA. Det som idag verkar fridfullt kan snabbt förändras. Om Ryssland skulle utöva maktpolitik i området kan det mer än väl bero på maktspel med konflikter och provokationer i andra och tredje led där motiv och skuldfrågor kan vara mycket komplexa. Det innebär att ett ryskt militärt agerande i ett sådant fall kan te sig försvarligt för många även utanför Ryssland. Detta hindrar inte å andra sidan att Sverige kan ha skäl att vilja stå emot. Då utgör egen militär förmåga ett väsentligt bidrag, även om det rimligen är politiskt och diplo­ma­tiska agerande som primärt blir avgörande.

     Statsmakterna har i andra och tredje strecksatsen i försvarsbeslutspropositionen 2004/05:5 sidan 34 gett försvaret två uppgifter som är relevanta i sammanhanget. Den ena är att vid försämrad utveckling kunna möta olika hot. Den andra är att efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring kunna utveckla förmåga möta olika former av mera omfattande militära operationer. Båda formuleringarna kan ses som anspråk på riskgardering för att kunna möta främmande maktpolitik i framtiden.

     De säker­hetspolitiska händelser som man syftar på i uppgiftsformuleringarna kan lämpligen jämföras med olyckor av olika slag. Från bl.a. flygolyckor vet man att olyckor ofta orsakas av en kombination av omständigheter, som var för sig är osannolika och tillsamman kan bli mycket osannolika. Det är således inte alls givet att man skall avstå från riskgardering vid små sannolikheter för en olycklig hän­delse. Alltför ofta hörs formuleringar som att försvaret skall inriktas mot att hantera san­nolik utveck­ling på det säkerhetspolitiska området. Den som fäller sådana uttalanden har då missuppfattat vad riskgardering innebär. Riskgardering görs mot olyckliga till­dra­gelser som kan vara mått­ligt frekventa eller sannolika, men likväl möjliga. Väsentligast är att de negativa konsekvenserna bedöms så om­fatt­ande att man vill ha någon form av riskgardering. Däremot kan man aktualisera gränsdrag­ning mellan fall där man vill ha riskgardering och fall där man avstår. Denna gränsdragning utgör ett svårt pro­blem som män­niskor ofta inte orkar bearbeta. Ett bra exempel utgörs av försäkring mot stormskador och or­kanen Gudrun. Några skogsägare hade stormskade­för­säkring, andra hade inte. Långt ifrån alla som avstod från stormförsäkring hade grundat detta på en genom­tänkt analys. Det vanli­gaste var nog en reaktion av typen ”det händer inte” och att en stormför­säkring således var en onödig och betungande utgift. I försvarspolitiken borde man tyd­ligare diskutera gränsdragning mellan olika typer av säkerhetspolitiska olyckor och hur balansera mellan olika former av riskgardering mot dessa.

     Riskgardering som inslag i försvarspolitiken är ett svårt område. De tankar som här återgivits finns utvecklade i Verksamhetslogik inom det militära förvaret FOI Memo 1546, utgivet 2005.

     Om en brutalare maktpolitik med militära inslag skulle bli aktuell i Sveriges närområde utgör hot med flygstrids­krafter ett mycket troligt inslag.

     Förutom de två strecksatser som analyserats här har i en tredje strecksats pekas på att försvaret skall verka i dagsläget d.v.s. i första hand genom­föra internationella insatser. Denna uppgift är naturligtvis viktig för försvaret, men utgör inte föremål för det som avhandlas här.

     Efter denna förklaring bör många läsare finna det motiverat att närmare betrakta de ryska flyg­styrkorna i närområdet. Med närområdet menas här Leningrads Milo.

 

Attackflyget

Attackflygstyrkor i närområdet består främst av flygplan av typen Su-24. Rimligen kommer denna typ dominera under något decennium om inte tillförsel av nya flygplan förändras radi­kalt. Su -24 konstruerades Sovjetunionen under kalla kriget för att anfalla NATO:s flygbaser belägna så långt västerut som Belgien och Nederländerna. Efter mellanlandning för att tanka fullt i dåvarande Östtyskland kunde sådana anfall utföras från ordinarie basering som var mera tillbaka­dragen i Polen och Vitryssland. Den operativa räckvidden för Su-24 är 60 -125 mil beroende på aktuell kom­bination av vapen- och bränslelast samt möjligheter att flyga bränsle­ekonomiskt (d.v.s på hög höjd) under an- och återflygning. Med ett lämpligt luftförsvar blir det svårt för Su-24 att nå mål på större djup i Sverige. Detta på grund av att de då på långa sträckor tvingas till lågflyg­ning, vilket drar mycket bränsle. Om luftförsvaret är svagt kan Su-24 nå mål i stora delar av Sverige.

     Nyare attackflygplan får rimligen större räckvidder, men förblir dock under lång tid betydligt färre till antal än Su-24.

 

Vapenutveckling

Utgångspunkten är att införande av navigeringsstyrda vapen medför en mycket kraftig höjning av möjlig verkan av anfall både från attack- och bombflyg. De amerikanska navigerings­styrda vapnen av första generationen har spridning som innebär att 50 % av fällda vapen ham­nar inom en radie på 10 m från riktpunkten. Ett riktvärde för konventionella icke styrda bomber är att 50 % hamnar inom en radie av 50 meter. Det innebär att verkan av en given mängd vapen allt annat oförändrat blir 25 gånger högre med navigerings­styrda vapen än med konventionella bomber. Den amerikanska ambitionen var, för några år sedan, att mot år 2010 år uppnå en precision som innebär att 50 % av fällda vapen hamnar inom en radie på 3 meter. Mina beräkningar utgår från antagandet att detta steg i precisionsökningen inte uppnås i någon väsen­tlig grad av de ryska vapnen förrän betydligt senare.

     Till detta kommer att moderna navigeringshjälpmedel typ GPS avsevärt minskar risken att flygplanen fäller bomber och missiler mot fel plats. Det innebär ökad verkan av insatser även när attackflygplan använder konventionella bomber.

     I dagsläget är det rimligt att de ryska flygstyrkorna kan uppträda med någon andel styrda vapen. Dessa vapen har dock utgjorts av laserstyrda bomber som är omständliga att sätta in och därmed långtifrån gör rättvisa åt attackflygplan med stor lastförmåga. Vidare är möjlig­heter till använd­ning i molnigt väder kraftigt reducerad. Navigeringsstyrda bomber lider i väsentlig mindre grad av dessa begränsningar och är därför redan i dagsläget det som väst satsar mest på. USA utnyttjade till 30 % styrda vapen vid flygbekämpningen i Kosovo år 1999. Vid invasionen i Irak år 2003 utgjordes huvuddelen av beväpningen av styrda vapen med en stor andel navigeringsstyrda bom­ber. I framtiden kom­mer säkerligen andelen styrda vapen att öka avsevärt även i Ryss­land.

     Noteras kan då (se tabell nedan) att vid millennieskiftet hade de ryska flygstridskrafterna i närområdet samma materiella kapacitet som under det kalla krigets slutskede och detta trots en kraftig nedgång i antal. Förklaringen är bättre flygplan; bl.a. har Su-24 ersatt Mig-27 som antalsmässigt domi­nerande attack­flygplan. Observera att här beaktas att Su-24 med nuvarande basering inte kan ta full last utan måste begränsa lasten för att nå in på djupet av skandinaviska halvön.

     Den intressantaste slutsatsen av tabellen är dock att redan när styrda vapen tillförs i måttlig omfattning (25 %) kommer materiella kapaciteten att bli dubbelt så stor som i dagsläget och att vara betydligt större än vid kalla krigets slutskede. Och detta även om antalet attack­flyg­plan minskar något. Vid en andel på 50 %, som bör vara möjligt att nå inom mindre än tio år, kommer materiella förmågan att bli ännu högre.

     I en artikel i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar o Tidskrift, 1. häftet 2001 ”Rysslands förmåga att genomföra begränsade operationer med fjärrstridskrafter” redovisas de antaganden, begränsningar och känslighetsanalyser som jag gjort, liksom litteraturhänvisning till bl.a. FOI-rapporter där det finns ännu utförligare redovisning.

 

Tabell: Attackflygplan i Sveriges närområde och deras materiella

förstöringskapacitet

                                                          1985                2000                2005                          Framtid

Attackflygplan i närområdet                                                                                      Alt 1                 Alt 2

–     antal                                           430                  125                  100                   90                    75

–     andel styrda vapen                  0%                   0%                  10%                 25%                 50%

–     materiell kapacitet                   1,0                    1,0                   1,5                     3                       6

 

Organisatorisk förmåga

Observera också att i nuläget har bara en mindre del av de ryska flygstyrkorna förmåga att leva upp till full materiell kapacitet. Den personella och organisatoriska kapaciteten är sämre främst beroende på brist på träning. Det är dock här som de uppgifter som nämndes i in­ledningen blir av intresse. De visar nämligen att de ryska flygstyrkorna börjar öka tränings­nivån till ”normal” nivå.

     Det faktum att genomsnittsvärden för träning är låga innebär dock inte att alla enheter har låg träningsnivå. Mindre grupper och enheter har högre eller väsentligt högre träningsnivå och därmed för­måga. Detta innebär att förmågan till militär stridsmässig flygning ”övervintrat” under de år då den genomsnittliga träningsnivån varit låg. Vidare har enheter med Su-24 i olika omgån­gar deltagit i striderna i Tjetjenien och tidigare i Afghanistan. De uppgifterna som nämndes i inledningen tyder då på ökad omfattning av enheter som behärskar stridsmässig flygning.

 

Jaktflyg

Slutsatsen av ovanstående är naturligtvis att Sverige behöver ett luftförsvar med jaktflyg som garde­ring mot en olycklig vändning av det internationella säkerhetspolitiska klimatet. Det blir då av intresse att titta på det jaktstöd som Ryssland säker­ligen kommer att utnyttja för att stödja eventuella operationer med attack- och bombflygplan i närområdet. Den dominerande typen av jaktflyg i närområdet i dagsläget är Su-27. Bytet till denna flygplantyp från den äldre Mig-23 medförde att den materiella kapaciteten med jaktflygplan i närområdet i det närmaste förblev oförändrat efter det kalla krigets slut. Su-27 bedöms komma att förnyas först när attackflygplanet Su-24 i till väsentlig del är ersatt och därmed kommer typen att dominera i jaktflyget i närområdet i flera decennier. Su-27 har en räckvidd på 130 mil vid lågflygning och avsevärt mera då den flyger på bränsle­ekonomisk höjd. Även för jaktflygplan genomförs en gradvis förnyelse av jaktrobotar. Kapacitets­ök­ningen är dock inte lika framträdande. Detta främst beroende på att det stora steget, införandet av styrda jaktrobotar, tagits väsentligt tidigare.

     I underlagsrapporten Fjärrstridskrafter – Rysslands framtida kapacitet utgiven vid FOI Mars 2002 behandlas också detta och resultatet sammanfattas i tabellen nedan:

 

Tabell: Jaktflygplan i Sveriges närområde och deras materiella

förstöringskapacitet

                                                          1985                2000                2005          Framtid

Jaktflygplan i närområdet

–     antal                                           400                  260                  225               200

–     materiell kapacitet                   1,0                    0,9                   1,1             1,3-1,5

 

     Utan att gå in på enskildheter är resultatet att materiell kapa­citet även hos jaktflyget i när­området redan överstiger vad Sovjetunionen hade vid kalla krigets slut och kommer att öka, om än i måttligare takt än den ökning som sker vad avser attackkapaciteten.

     Även för jaktflyget gäller dock att de personella och organisatoriska förutsättningarna, än så länge, inte är i paritet med den materi­ella kapaciteten. Men organisationens status kan förbätt­ras på samma sätt som man observerat vid attack- och bombflyget.

 

Kan vi stå emot påtryckningar?

Av ovanstående redovisning framgår att balansen på mellan attackförmåga och jaktförmåga för­skjuts till med kraftig ökning av attackförmågan. Detta på grund av den pågående tekniska utveck­lingen, där informationsteknologins förbättring av navigeringshjälpmedel spelar en avgörande roll. Det medför att det minskade antalet flygstridskrafter i Sveriges närområde har stora möjligheter att inom i sammanhanget kort tid få en konventionell förstöringskapacitet som överträffar den kapacitet som fanns under slutet av kalla kriget. Detta resultat skiljer sig väsentligt från min motsvarande bedömning av mark- och sjöstridskrafter. Re­sul­tatet blir där att inom dessa områden har det skett en väsentlig ned­dragning av den materiella kapa­ci­teten i närområdet.

     Mot denna bakgrund framstår nuvarande inriktning på 100 JAS-flygplan som i minsta laget. Tidigare har från källor i högkvarteret framförts att ”behovet” kan inskränkas till 80 st. Denna bedöm­ning grundas på analys av situationer som innebär avvärjning av ett anfall från avlägsen skurk­stat med kryssnings­mis­siler utan operativt understöd. Styrande var då i grunden ett antagande att stormaktspolitiken under de­cen­nier i framtiden inte tar sig sådana former att maktpoli­tiskt agerande i Sveriges närområde med utnyttjande av militära medel blir en verklighet. Man anser att den militära organisationen under lång tid inte besitter förmåga att genomföra operationer. Man anser vidare att den politiska utvecklingen är så säker att stormakter inte kommer att använda maktmedel i vårt närområde. Ett sådant antag­ande visar ingen förståelse för behovet av riskgardering med avseende på möjliga trendbrott i framtiden i den säkerhets­politiska utvecklingen. Jag anser att mera säkerhetsbetonat tänkande är angeläget. Då framstår 100 JAS som ett svagt luftförsvar även om detta antal naturligt­vis ger ett värde­fullt bidrag. Ett större antal jaktflyg­plan skulle öka möjligheterna att stå mot eventu­ella fram­tida militära påtryck­ningar. Frå­gan blir då inte att ange ett visst siffermässigt behov utan snarare hur många Sverige kan anses ha råd med. Vidare är det väsentligt att följa utvecklingen vad avser beväpning. Kraft­fulla jaktrobotar med lång räckvidd och god kapacitet i övrigt, också i rimligt antal, är väl så viktiga som en ökning av de enskilda flygplanens förmåga.

     Till bilden hör ock­så att luftvärnet bör utvecklas med hänsyn till attack­flygplanens möj­ligheterna att fälla den nya attack­beväp­ningen på långt avstånd från de till­tänkta målen.

 

Helge Lofstedt har varit överingenjör vid FOI

 

 

 

 

Su-24 Fencer är fortfarande det dominerande ryska attackflyglanet.

Foto: Försvarets Bildbyrå

 

Su-27 Flanker dominerar det ryska jaktflyget i närområdet.

Foto: Försvarets bildbyrå/Lennart Berns