Chefen för krishanteringen
En myndighetschef som – bildligt talat – vaknade tidigt den där annandagsmorgonen 2004 var generaldirektören för Räddningsverket, Christina Salomonson. Trots oklara rapporter höjdes beredskapen för en eventuell räddningsinsats. Tämligen snart förstod hon genom kontakter med oroliga anhöriga att en insats borde göras. Men besked om insats dröjde. Först den 27 december på kvällen fick Räddningsverket klartecken att skicka en insatsstyrka. Eftersom verket fortsatt med förberedelserna kunde styrkan snabbt komma iväg.
Det torde alltså ha varit ett gott val att den nya regeringen i våras utsåg Christina Salomonson, då generaldirektör för Kustbevakningen, att utreda och lämna ett förslag till en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet. Dess huvuduppgift skulle vara ”vara att i en krissituation tillgodose behovet av samordning avseende regeringens åtgärder och de centrala myndigheternas åtgärder.”
Hennes utredning förelades statsministern den 4 oktober. Där föreslogs bl.a. inrättande av en chefstjänsteman och ett kansli i Statsrådsberedningen ”med ansvar för att utveckla, samordna och följa upp Regeringskansliets krishanteringsarbete”. Det föreslogs ”verka inom tre områden, omvärldsbevakning och lägesbild, krishantering samt analys.” --- ”Vid kriser ska kansliet larma, kunna initiera arbetet, stödja beslutsfattare i Regeringskansliet samt samordna underlag.”
Tämligen självklart är Christina Salomonson designerad som denna chefstjänsteman när organisationen träder i kraft under första kvartalet 2008. Med ett förflutet i skolvärlden, folkrörelser och statsförvaltning har hon insikt såväl i hur människor känner och reagerar som hur myndigheter fungerar (eller inte fungerar).
– Vilka upplevelser tidigare – utöver Tsunamin – har gett Dig särskilda erfarenheter för krishantering?
– Den första var kanske när jag som 24-årig vikarierande studierektor fick ta en oväntad ledarroll för att hantera ett läge med en influensaepidemi som sammanföll med ”Luciastöket”. Jag lärde mig då att man måste anpassa sitt ledarskap till personerna som behöver stöd. Till en del kunde man säga ”Vad tycker Du själv?”, och de löste sin uppgift, andra var man tvungen att ge precisa svar och överta ansvaret.
– En senare upplevelse var när jag var generalsekreterare i Folk och Försvar. Det var ett jobb där man fick växla mellan att tömma papperskorgar och engagera framstående personer till konferenser. Det var en nyttig träning i flexibilitet.
– Det där låter ganska likt mycket av officersyrket med dess växling mellan teori och den mest handfasta praktik. Hur ligger det till med den förmågan i statsförvaltningen i övrigt?
– Det är nog nyttigt att också få in personer med annan bakgrund än förvaltningskarriären.
– Ett tredje exempel är från Peter Örns Estoniautredning. Jag hade uppgiften att granska hur frågan om bärgning och övertäckning hade hanterats. Jag träffade anhöriga och fick insikt i hur de kände. Och om vikten att inte från politisk och myndighetsnivå lova vad man inte skulle kunna hålla.
– Det sista exemplet är när jag deltog vid statsministerns besök i Göteborg efter diskoteksbranden 1998. Där såg man också hur viktigt det är att ledande politiker besöker en katastrofplats, både av psykologiska skäl och för att inse vad det handlar om, men också att man undviker förhastade löften.
– Militärer anklagas ofta för att planlägga för det förra kriget. Detsamma gäller väl dem som skall hantera kriser. Det är ju i och för sig inget fel att titta bakåt; i själva verket är ju erfarenhet det enda man kan lära av. Men risken finns ju att man ändå står handfallen i en ny kris, som med säkerhet inte liknar de tidigare.
– Javisst det är ett givet problem som jag naturligtvis brottats med. Lösningen är förstås att utarbeta system som är tillräckligt flexibla. Planera allt du kan. Se till att ha ordning och fasta rutiner, så du inte behöver uppfinna hjulet igen. Men var beredd på att du blir överraskad och se till att du kan anpassa ditt agerande till det.
– Uppenbarligen behövs ett visst mått av så att säga sjuklig fantasi för att försöka föreställa sig vidden av tänkbara överraskningar. Har Du i utredningsarbetet haft några mentala bilder av framtida kriser?
– I viss mån har vi funderat i sådana banor. Men vi har inte arbetat med
scenarier, utan i stället kritiskt granskar hur Regeringskansliet fungerar. Var
finns flaskhalsar och friktioner?
– Ett fundamentalt problem därvidlag är ju det som Kungen pekade på i sin tidningsintervju: vikten av att hellre dra igång för mycket och ”kalla tillbaka brandkåren” om det inte behövs än att göra för litet för sent. Ger den nya organisationen Dig befogenheter till en sådan rivstart innan politikerna kunnat fatta beslut?
– Steg ett är givetvis att larma den politiska ledningen. Men jag kan om situationen kräver starta upp arbetet i kansliet och börja ta kontakter. Men jag har ingen befogenhet att beordra myndigheter att vidta åtgärder.
– Ditt uppdrag berörde ju bara den övergripande strategiska ledningen, regeringens ansvar. Hur ser Du på den operativa ledningen, den som skall utövas av myndigheter på olika nivåer?
– Nästa steg är att se hur mitt förslag passar in i resten av krishanteringskedjan. Regeringskansliet måste bättre kunna samverka med myndigheter, kommuner och övriga aktörer som ansvarar för att självständigt besluta och genomföra insatser. Därför föreslår jag att ett krishanteringsråd bestående av myndighetschefer ska ledas av chefstjänstemannen.
– En motsvarighet till den gamla chefsnämnden inom totalförsvaret?
– Ja det kan man säga. Det är naturligtvis av vital betydelse att myndighetschefer vet vilka samverkanskontakter som skall tas i en kris.
– Din
förra befattning var generaldirektör för Kustbevakningen. Havet är ju en möjlig
skådeplats för framtida kriser. Hur är den operativa och taktiska beredskapen
där?
– Rätt god kan man nog säga. Vi har fått tre nya fartyg för oljebekämpning. Vi har ett väl fungerande samarbete med tull och polis. Kustbevakningens verksamhet belyser tydligt behovet av samverkan; den berör sex politikområden.
– En sak som inte fungerade vid Tsunamin var kommunikationen till allmänheten. Din erfarenhet har ju visat hur viktigt det är att få ut information och att kunna svara på anrop från oroliga anhöriga. Jag antar att detta nu prioriteras?
– Självklart. Det finns nu en skiss till system som skall kunna förverkligas tidigt nästa år.
– Om en kris inträffar innan Din funktion träder i kraft, vilken är Din roll?
– Ingen alls. Då är det nuvarande struktur, enheten för beredskap och analys i Statsrådsberedningen som får svara för uppstarten. Det får inte bli någon hopblandning av nuvarande och kommande organisation. Förvirring och osäkerhet om ansvar har vi sett för mycket av tidigare.
Christina Salomonson
Foto: