Hans
Rehnvall:
Amfibietrupp i öknen!
Strax efter nyår 2008 skall ett kompani svenska kustjägare och amfibiesoldater vara på plats i Tchad. Uppgiften är att skapa stabilitet och ge stöd och skydd åt personal från FN och EU som försöker arbeta för de mer än 400 000 människor från Sudan som flytt över gränsen. Det blir en svår uppgift, långt borta i ett land mitt i Afrika, där nöden är mycket stor. Chef på plats för de 200 svenskarna blir överstelöjtnant Peder Ohlsson, som är säker på sin sak: Soldaterna är väl förberedda och utrustade.
I pressen har det redan skämtats om att amfibiesoldater, som utbildats för strid i den svenska skärgården och som vant sig vid att färdas med stridsbåtar, nu skall hamna mitt i det väldiga Sahara. Just detta lär dock vara ett av de mindre problemen i sammanhanget – det handlar om ett elitförband, och för soldaterna att hoppa in och ut ur ett pansarfordon är inte märkvärdigare än att göra det från en stridsbåt. Det mesta av fordonsutbildningen är snart genomförd.
Utfattigt land
Av de olika länder där svenska soldater någonsin varit verksamma är Tchad antagligen det minst allmänt kända. De flesta tvingas nog slå upp det i boken eller leta i skolatlasen. Möjligen kan ”Tchadsjön” verka bekant – för en generation sedan en av Afrikas största sjöar, som åtminstone syntes på en inte alltför liten jordglob. Idag har den krympt till en tiondel av sin forna yta.
Tchad ligger mitt i det gamla franska afrikanska imperiet, klämt mellan Centralafrikanska republiken (ökänt som ”kejsardöme” för ett halvsekel sedan) i söder och det historiskt fientliga Libyen i norr. I öster ligger Sudan, i väster Niger och Kamerun. Området erövrades i slutet av 1800-talet av Frankrike, och avkoloniserades 1960. Tchad är ett utfattigt land, som mest består av öken i norr, stäpp och savann i mitten och små områden av någorlunda odlingsbar mark i söder.
De flesta av de ca tio miljonerna invånare bor i söder. Ett fåtal försörjer sig fortfarande på den en gång så fiskrika Tchadsjön, andra i trakterna av floden Chari, som flyter in i Tchadsjön från söder. Vid floden ligger Tchads huvudstad N´Djamena, ursprungligen en fransk befästning kallad Fort Lamy.
Efter självständigheten blev Tchad rent tekniskt en demokrati, med fria val och president. Praktiskt har demokratin hindrats av inbördes stridigheter, av en oerhörd korruption och av yttre strider med Libyen, som hävdat att ett jättelikt vulkanområde i centrala Sahara, kallat Tibesti, rätteligen borde lyda under Tripoli och inte N´Djamena. Franska styrkor har i flera omgångar sänts till området för att hävda de gamla kolonialgränserna. Bl.a. var Främlingslegionen där 1969 och 1984. Även idag finns franska styrkor på flera platser i landet.
Flyktingström från Sudan
Grannlandet Sudan har varit sönderslitet av strider i flera generationer. Ursprungligen var det norr mot söder – den arabiskdominerade islamiska norra delen mot den afrikanska delvis kristnade södern. Nu är det rebellorganisationer mitt i det väldiga landet (som man omsider upptäckt kan ha ekonomisk betydelse) mot ett slags milis, som stöds av regeringen i Khartoum. Rebellerna har på senare tid splittrats i ett par dussin falanger, som strider mot regeringsmilisen, mot varandra och mot flyktingarna.
En vanlig uppgift är att striderna kostat 200 000 människor livet under de senaste fem åren, och tvingat 2,5 miljoner människor på flykt i provinsen Darfur i västra Sudan. Ungefär 400 000 av dessa har flytt över gränsen till Tchad, där de nu lever i ytterligt enkla flyktingläger – mest i tält eller provisoriska hyddor – och är helt beroende av hjälp utifrån. Landet omkring är en del av Sahel, det väldiga band av stäpp, buskvegetation och glest växande träd, som sträcker sig 600 mil tvärsöver Afrika söder om Sahara.
Alla platser fyllda
Det är här den nya EU-styrkan skall göra sin insats. Projektet leds av Frankrike, och det svenska kompaniet ingår i en fransk bataljon. Frankrike har förklarat att man skulle behöva åtminstone 3000, kanske 4000 man under tolv månader för att lösa uppgifterna – hittills har EU ställt upp med 2500, under sex månader. De franska styrkor som redan finns i Tchad har andra uppgifter än att lindra nöden i flyktinglägren.
Det svenska bidraget består av 200 man. Det är ett skyttekompani med eget underhåll och fordonsreparationer, ledning och sjukvård. Fem kvinnor ingår, dock inte i skytteplutonerna. Några utbildade kvinnliga kustjägare existerar ännu inte.
– Alla platser är i stort sett fyllda redan, bl.a. med undantag för några tolkar, berättar Peder Ohlsson. Det handlar om franskspråkiga tolkar. Det svenska kompaniet skall ingå i en fransk bataljon, så arbetsspråket blir franska. I Tchad talas ett tjog språk, bland annat olika dialekter av arabiska. För sådant finns knappast några tolkar. Än mer komplicerat blir det eftersom det är sudanesiska språk som talas i de stora flyktinglägren.
Patrullering på stora avstånd
Stridsbåtarna är utbytta mot huvudsakligen två fordonstyper: Tretton stycken sexhjuliga pansarterrängbilar 203 (Sisu-vagnen) och ett trettiotal fyrhjulsdrivna terrängbilar, GW 270 (”Geländewagen”). Bilarna håller just nu på att målas om och färdigutrustas. Till det kommer lastbilar och hjullastare, som kan hantera containrar med utrustning och förråd. Meningen är att man skall klara patrullering på stora avstånd, något som behövs – operationsområdet är tiotals mil tvärsöver.
Den tyngre
beväpningen är
Många slags motståndare
EU-styrkans uppgift är att medverka till att skapa stabilitet i lägren (t.ex. genom att visa upp sig, visa sin styrka), bidra med eskort av hjälparbetare eller transporter, skydda civila mot rebellgrupper eller mot kriminella och överhuvudtaget ge stöd åt de hjälpinsatser EU och FN försöker göra. Det är uppgifter som svenska styrkor i främmande land hanterat tidigare – i Bosnien eller Kosovo, i Afghanistan och på andra platser.
Problemen i lägren är inte bara fattigdom och sjukdomar. Det är också inbrytningar av diverse rebellgrupper från Sudan, som bl.a. vill stjäla från hjälpsändningar, och konflikter mellan grupper inne i lägren. Den svenska styrkans motståndare är därför av flera olika slag, mer eller mindre primitivt beväpnade, och det blir – som så ofta i internationella operationer – svårt att skilja mellan vän och fiende.
Alla nödvändiga medel
Peder Ohlsson berättar att man lagt ner mycket arbete just på hur man skall agera i olika situationer – när man skall använda våld, hur mycket våld man skall använda, när man skall dra sig tillbaka. Soldaterna har övat olika situationer, bl.a. tillsammans med förbandets jurist.
– EU-styrkan får ta till alla nödvändiga medel för att fullfölja sin uppgift, utöver självförsvar. Vi får alltså öppna eld för att lösa vår uppgift. Här tänker man i termer av en våldstrappa – man går in lågt, och går upp stegvis. Det är det man menar med proportionerligt våld, säger Peder Ohlsson. – Men det ju inte alls så att det bästa är att skjuta först i alla lägen – allt beror på situationen, vilken hotbild man är utsatt för, vad som har hänt i motsvarande situationer tidigare osv.
I högkvarteret i Paris arbetar man fram insatsregler (ROE, Rules Of Engagement) för EU-bataljonen. Meningen är att de skall vara klara i god tid före avfärden till Tchad. Verkligheten är ändå lite mer komplicerad – utöver dessa regler har varje deltagande land, som Sverige, det avgörande befälet över sin stridande styrka.
Hans Rehnvall är
frilansjournalist
Istället för stridsbåtar: Pansarterrängbil 203 (Sisu).
Foto: Amf 1/Kristina Swaan
Förbandschefen överstelöjtnant Peder Ohlsson. Foto: Amf 1/Kristina Swaan
Terrängbil GW 270 (Geländewagen).
Foto: Amf 1/Kristina Swaan
