Magnus Haglund:

Ett nyårsbrev

Tack för den tid som varit och ett speciellt tack för vårt försvar nr 4. Jag kanske skulle inleda med att anekdotiskt berätta, att Bosse Hugemark en gång i tiden hade den föga avundsvärda uppgiften, att undervisa i Strategi på dåvarande MHS. Tiden var ju då ännu så, att strategi ansågs vara något som MB tillämpade i sina operationer och till detta satte höga vederbörande kunniga och lärda officerare, varav Bosse var en, att försöka bibringa eleverna. Det har förhoppningsvis blivit bättre sedan dess.

Detta apropå artikeln ”Vaktombyte i vårt försvar” och redan den efterföljande artikeln finns det ytterligare anledning att kommentera. Helge Löfstedt varnar där för de, som han hävdar, för Sverige potentiellt ytterst farliga ryska flygplanstyperna Su-24 och Su-27. Den senare kallad Flanker är ju ett jaktflygplan, så det kan vi kanske lämna utanför bedömningen, men Su-24 Fencer och dess kapaciteter bör nog ytterligare kommenteras. Den konstruerades redan 1974 och är känd för sin stora drivmedelsförbrukning och har därför bara en räckvidd på ungefär 60 mil med full last. Jag har faktiskt lite svårt att ta det hotet på allvar för svensk del; särskilt som NATO fortfarande upprätthåller ett rimligt luftförsvar över de baltiska staterna – i dagarna med franskt jaktflyg, om jag uppfattat det korrekt.

Argumentationen för behovet av ett svenskt jaktförsvar bör nog baseras på annat och vi bör kanske lämna den gamla tekniken, som användes under Kalla kriget. Då var ju det svenska jaktförsvaret egentligen av strategisk betydelse för västsidans kärnvapenbärande bombflyg, som var baserat på engelska baser och således skyddades av det då överstarka svenska jaktförsvaret; något som var blott alltför tydligt för alla betraktare utom möjligen för svenska neutralitetsfundamentalister. Jag tror inte det ligger i vårt försvars intresse, att fortsätta den typen av argumentation och, får jag kanske tillägga, att under de två dygn av krigföring i Tjetjenien 1995 som jag upplevde, kunde jag inte en enda gång observera eller höra något ryskt flyg alls. Det ganska omfattande understödet skedde faktiskt enbart med artilleri.

Det är å andra sidan ganska lätt att stämma in i Stefan Hedlunds artikel ”Aldrig mera krig?”, för visst tycks många ha trott, att demokratiska – och fredliga – stater fix och färdig skulle framträda efter Sovjetunionens fall, men hur kan man tro det? Det är väl nästan självklart, att sjuttio år av kommunistisk diktatur sätter sina spår. Jag vill dock hävda, att ganska mycket av det så kallade vapenskrammel som åstadkoms i dagens Ryssland egentligen har inrikespolitiska motiv. Det är ju ganska enkelt att konstatera att det mesta, som nu kommenteras i media, egentligen är ganska gamla vapensystem, som nu möjligen börjar iståndsättas igen. Det är väl där man befinner sig? Finns det annars något, som kan skrämma dagens ryssar, så är det nämligen ett fortsatt sönderfall av det ryska väldet, där det ju finns stora minoriteter av annan etnisk härkomst och där åldersutvecklingen för den ryska delen av befolkningen är allt annat än positiv. I de här två avseendena behöver vi ju inte gå så hemskt långt bort för att försöka förstå drivkrafterna i en befolkning, som ju inte är så mycket medborgare, utan mera undersåtar.

Gustaf Welins synpunkter på Högkvarterets bemanning kan man ju också lätt stämma in i. En militär insatsorganisation, som i framtiden kanske kommer att bestå av 3 kaderbemannade armébrigader, 3 fartygsflottiljer, 1 kaderbemannad amfibiebataljon och 4 flygflottiljer, behöver den all denna ledning? Eller är det kanske redan nu läge, att ändra den militära administrationen och ersätta Högkvarteret med en ledningsstab vid Försvarsdepartementet, för visst är det alldeles orimligt att det bara fortgår som det nu gör. Inte ens om vi får ett utökat hemvärn – inledningsvis kanske som en frivillig hemvärnsplikt – kan det motivera central administration av dagens, ja, kanske egentligen gårdagens, försvarskamerala modell! Vi behöver bara en professionell, strategisk ledning!

De olika turerna kring vad aff ska göra eller inte, tycker jag besvarades väl av Lars Olsson, och de som tycker, att aff ska gå in i politiken, har nog inte riktigt förstått föreningens uppgift och kanske inte heller hur ett demokratiskt beslutsfattande går till. Vi kan ju jämföra med Ryssland igen!

Frågan om folkrättens framtida tillämpningar i militära sammanhang berörs initierat av Cecilia Hellman, som ju är huvudlärare i ämnet vid FHS. Jag skulle bara vilja tillägga i sammanhanget, att vi faktiskt behöver motsvarande handledningar även för svenska enheter vid insatser i dag och på dagens konfliktnivå. Var finns svenska ”Rules of Engagement” för insatser i andra länder och på det fria havet samt för att upprätthålla den svenska territoriella suveräniteten under fredstillstånd?

Tidskriftens nye redaktör, Tommy Jeppsson, skriver avslutningsvis om det finska försvaret och synen på Finlands säkerhetspolitik, som är intressant och egentligen ganska rimlig, efter de erfarenheter, som landet har haft av sitt utsatta läge. Jag tror dessutom, att man som utomstående betraktare, måste förstå, att landets närmaste granne i öster är den Karelska republiken och det bör kanske stämma till eftertanke bland annat hos vissa försvarsdebattörer i Sverige, för vi har ju faktiskt inget ”Östsverige” eller andra svensktalande minoriteter inom den Ryska federationen. Men det har alltså Finland. Jag vet, å andra sidan, efter flera samtal med ryska kollegor, att sett från deras perspektiv har de bara en lugn gräns och det är den mot just Finland. I alla de andra riktningarna, i väster, söder eller öster, pågår det redan nu, som bekant, flera mer eller mindre tydliga konflikter.

Magnus Haglund är kommendörkapten i reserven och var Marin-attaché i Moskva 1992-95 (tillika Arméattache 1994-95.)