Tommy Jeppsson:

En släkt av krigare och karoliner

Den svenska stormaktstiden innefattar en relativt kortvarig epok. Födelseåret brukar anges till 1611 och sammanfaller då med Gustav II Adolfs trontillträde. Punkt sattes definitivt i samband med att Karl XII stupade vid Fredriksten 1718.

Tidsperioden intresserar många författare inom ämnet historia. Inte minst antalet utgivna böcker i den biografiska genren som avhandlar denna epok bekräftar intresset. Detta är knappast överraskande sett emot all den dramatik, den spänning, de fram- och motgångar och inte minst de umbäranden som denna tidsperiod avtecknar i olika livsöden.

Kanske får läsaren extra stimulans av personteckningar där huvudrollsinnehavaren (-arna) når framgång i livet av egen kraft. Således människor som inte har förmånen av det extra lättföre som en bakgrund med pengar och/eller att vaggan har stått hos familjer med säte på samhällspyramidens topp ger. Per Jonsson, sedermera adlad under namnet Stålhammar är just ett sådant intressant människoöde där guldskeden var påfallande frånvarande i uppväxtmiljön på den lilla gården Angved i Svenarums socken där han föddes 1612.

Från trossdräng till överste

Per Jonsson
började som trossdräng, gick vägen över Smålandsryttare och hovsmed vilket var en befälsperson närmast jämförbart med en kompanikvartermästare och korpral. Det vore en överdrift att påstå att karriären inledningsvis kännetecknades av någon större snabbhet. Per Jonsson hade emellertid fru Fortuna på sin sida då det gällde giftermål. Enligt tidens synsätt var ett ingifte i en adelssläkt ett klart plus för en ofrälse man med yrkesmässiga utförsgåvor. Adlad av drottning Kristina redan som korpral på grund av att han med tidens språkbruk var ”manligen,trogen och tapper” kom befordran till kornett relativt snart.

Nu var det inte vilken ”brav” karl som helst som blev adlad. Kontakternas betydelse då som nu har sin givna plats i varje framgångshistoria. Om karriären skulle gå bra för en person med ambitionen att göra det som i nutida svenskt språkbruk brukar benämnas som klassresa så fordrades mentorer, även om det ordet inte existerade på Per Stålhammars tid. En jämförelse mellan då- och nutida förutsättningar för en framgångsrik karriär leder utan större ansträngning fram till ett ifrågasättande av mantrat om den svenska opartiskheten där bäste man/kvinna väljs. Därmed inte sagt att trossdrängen Per Jonsson, vars livsvandring från en bottenplats i det svenska bondesamhället till den med dåtidens mått ytterligt aktade ställningen som kavalleriöverste och regementschef under namnet Stålhammar, skulle vara mindre lämplig. Tvärtom var hans insatser övertygande under ett mycket långt soldatliv. Duglighet i strid var ett avgörande succékriterie för framgång och Per Stålhammar var en modig karl som såg döden i vitögat vid mer än ett tillfälle. Hans erfarenheter av krig, död och förintelse har tyvärr på intet sätt resulterat i några efterlämnade nedskrivna erfarenheter. Detta kontrasterar mot sonen Jon som kanske skrivit den bästa tillgängliga dokumentationen över hur livet tedde sig för en karolinsk kavalleriofficer. Som kuriosum kan nämnas att Jon Stålhammar blev överste vid 65 års ålder och kvarstod som regementschef intill fyllda 80! Som jämförelse kan nämnas att en skriv- och läskunnig yngling ur högadeln med bred allmänbildning inte sällan kunde glädja sig över en överstebefordran före fyllda 30.

Nu frammanar det porträtt som målades av Per Stålhammar inför avskedet, åtminstone okulärt, inte bilden av en man som brottas med krämpor föranledda av ålderdomssvaghet. På en målning signerad av den berömde hovmålaren David Ehrenstrahl, framträder i stället en karismatisk krigargestalt i peruk och glänsande bröstpansar med värja och ett fast grepp om en stridshammare. Den krigiska apparationen måhända förleder tanken till att här har vi en person som var krigare och intet annat. Verkligheten nyanseras i detta avseende av Per Stålhammars uppenbara sinne för det pekuniära, något som efterhand åren gick resulterade i ett imponerande jordinnehav, vilket var en mycket viktig välståndsmätare i det dåtida svenska samhället.

En officerssläkt

Läsaren frapperas av att släkten Stålhammar även i andra och tredje generationen gifter sig med män eller kvinnor vilkas fäder är militärer och där sönerna praktiskt taget undantagslöst blir officerare. Även om författaren påpekar att det saknas en bredare undersökning av de nyadlade officerarnas nätverk så kan det antas att det under den karolinska epoken skedde ett stort mått av självrekrytering av regementenas befälskårer. Dessa nyadlade militärsläkter med familjen Stålhammar som fallstudie ger bilden av ett skrå, öppet mot tidigare adelssläkter men också med många nytillskott.

Per Stålhammars son Jon, som givetvis följde fadern i fotspåren och blev officer, har gjort sig mest bemärkt som en flitig brevskrivare och därmed gett eftervärlden insikter i livsvillkoren för en lågadlig familj. Breven hem till familjen på Salshult ger en god inblick i personligheten Jon Stålhammar. Han har dessutom bedömts vara ganska tidstypisk för den karolinske indelte officeren. Brevsamlingen är den största bevarade från Karl XII:s tid av en enskild officer som under en mycket lång tid befann sig på krigsfot på krigsskådeplatser utanför Sverige. Läsaren bibringas krigarens perspektiv med ett liv i ständig fara, längtan efter fred och en ständigt närvarande omtanke om de hemmavarande.

Patriark med affärssinne

Några för epoken typiska hederskodex är heder och ära, vilka löper som en röd tråd genom Stålhammars brev. I begreppet heder fanns ett betydande patriarkaliskt inslag vilket avspeglades i officersrollen, i rollen som godsägare liksom i rollen som familjens överhuvud. Den lutherska lärans betoning av ordning, reda och lydnad parades med en omtanke för underlydande, vare sig det rörde sig om soldater eller anställda på familjens gårdar.

De många åren i fält var inte bara möda och umbäranden för överstelöjtnanten Jon Stålhammar. Ett utpräglat sinne för affärer hade gjort honom till en välbärgad man som ägde ett flertal gods och gårdar redan innan han drog ut i kriget. Under åren i fält utanför Sveriges gränser drev han en ganska omfattande långivarverksamhet till officerskollegor som inte hade samma sinne för ekonomi, vilket bidrog till förmögenhetens tillväxt.

I breven framgår tydligt Stålhammars djupt rotade förankring i den småländska hembygden. Hemlängtan är ett ständigt återkommande tema i hans brev. Krigarlivet prisas inte direkt i breven. Ständiga marscher och strider tärde, men då fanns alltid gudsförtröstan att tillgripa. Religionens inflytande i det dåtida svenska samhället var i det närmaste totalt. Den lutheranska statskyrkan och rikets härskare bildade en utomordentligt stark maktgrupp.

En utmärkt tidsskildring

Nu behandlar inte boken bara far och son Stålhammar. Många namn på det efterhand vittförgrenade släktträdet behandlas av bokens författare, historieprofessorn Lars-Olof Larsson. Han ger en bred översikt av denna småländska släkt som den gestaltade sig under inflytelserna från skeendena under den svenska stormaktstiden. Författaren lyckas göra detta på ett synnerligen intresseväckande sätt med utnyttjandet av en kombination av saklig exakthet och ett elegant medryckande språkbruk. En bok som för den personhistoriskt intresserade ger en extra njutning i läsfåtöljen.

Tommy Jeppsson är redaktör för vårt försvar

Lars-Olof Larsson: På marsch mot evigheten. Svensk Stormaktstid i Släkten Stålhammars Spegel. Prisma 2007.