Behovet av ett samhällsförsvar

Under det kalla kriget var hotet definierat liksom numerär och kvalitet på de militära instrument som kunde verkställa hotet. Också intentionerna hos en presumtiv angripare kunde åtminstone till sina huvuddrag analyseras fram. Militärt fanns ingående kunskaper om var och hur motståndaren kunde förbekämpa, luftlandsätta, avancera över gränsen, överskeppa och landstiga. Vi hade också i samband med fälttjänstövningar, krigsplanläggning, fältövningar och i applikatoriska exempel skapat en kunskap om våra förbands möjligheter och begränsningar. Vi hade förberett oss på hur ett angrepp på Sverige skulle mötas, och detta gällde inte bara militärt utan också för totalförsvarets civila komponenter. Totalförsvaret var en realitet. Det fanns en väl utbyggd ledningsstruktur, såväl civilt som militärt. Den civila och militära ledningen var samordnad, var ofta samgrupperad och den övades. Detta gällde för riksnivån, de högre och lägre regionala nivåerna liksom för kommunnivån. De svenska medborgarna var delaktiga i detta koncept. Exempelvis förekom utrymningsövningar, och många av läsarna minns sannolikt broschyren Om Kriget Kommer som delades ut till alla hushåll i vårt land. Frivilligorganisationerna förstärkte konceptet om samhällets totala motstånd.

Frågorna om vår säkerhet har på mindre än två decennier vidgats från ett nationellt till ett internationellt fokus. Förändringen sammanhänger med att hoten i vår tid många gånger är transnationella och därmed inte känner några statsgränser. Utomstatliga rörelser med politiska motiv, vilka legitimeras av religion, använder en maktapparat som är mycket olik den som stater nyttjar sig av. Här finns inga arméer, flottor eller flygvapen. Soldaterna smälter samman med folket, och den taktik som används kan bygga på terror och/eller gerillaaktioner. Dessa metoder är inte minst verksamma i stater där regeringarna och samhällsinstitutionerna är svaga. Detta lämnar fältet fritt för upprorsrörelser som ibland dominerar hela regioner, där de kan bilda i det närmaste statsliknande strukturer. I bland annat denna miljö skall våra insatsförband kunna verka inom ramen för internationella fredsmissioner. Här dominerar det svårtydda och det fragmenterade. Därför har koncept utvecklats där civila och militära aktörer arbetar tillsammans. Ofta sker detta samarbete inom ramen för multidimensionella missioner som syftar till att skapa säkerhet för människorna samtidigt som framtidshopp kan skapas genom samhällsbyggande.

I bland annat Kosovo och Afghanistan ser vi exempel på bra samarbetsformer mellan svensk militär och samhällsbyggande civila aktörer. Detta nära samarbete på den internationella scenen utgör ett slags samhällsförsvarskoncept. Men, medan det existerar former för samordnade civil-militära insatser internationellt, saknas en utvecklad motsvarighet för hur Sverige skall försvaras. Att en sådan är angelägen borde vara ställt utanför varje diskussion. Det är inom det väl definierade och avgränsade territorium vilket fått namnet Sverige som svenska medborgare lever, bor och arbetar och där samhällets produktionsresurser finns.

Samhällsförsvaret nämns i medier och i debatten. Dock inte så ofta. Detta är inte något som förvånar eftersom det inte nämns särskilt mycket om det militära försvaret heller. Säkerhet har blivit en sorts icke-fråga i samhällsdebatten. Rubriker som är kopplade till Försvarsmaktens verksamhet tenderar att ensidigt handla om ekonomi. Men samhällsförsvaret? För många medborgare är detta något okänt, för andra i bästa fall något diffust, något man i förbifarten har hört något om.

Kunskapsspridning och diskussion om samhällsförsvaret är därför angelägna. Inte minst när ämnet kopplas till framtiden. Framtidsbilder är svåra att tydliggöra och diskutera. Att enas om något vi dessutom inte vet så mycket om är ännu svårare. Och inte blir det lättare i en situation där Samhällsförsvaret upplevs sakna struktur. Människor behöver strukturer, något att hålla sig till, något som ger en trygg ram kring verksamheten. Kända och accepterade strukturer har en stor betydelse för att verksamheten skall fungera väl. Någon har sagt att man kan ha vilken organisation som helst. Resultatet kommer ändå alltid att vara en spegelbild av vilka människor som finns i organisationen. Detta är sant. Samtidigt måste ramen för verksamheten i form av en organisation ändå finnas. Och, den måste vara känd!

I Danmark har man under senare år byggt upp en ny samhällsförsvarsstruktur benämnd totalförsvaret. Denna är organiserad i fem totalförsvarsregioner under civil ledning. Här återfinns bland annat räddningstjänst, polis och hemvärn. På värnpliktens grund har också en totalförsvarsstyrka på 12000 man skapats, vilken ges fyra månaders utbildning. Danskarna verkar kunna leva med namnet totalförsvar. Det avgörande är att man i Danmark skapat en organisation till skydd för samhället. I Sverige har vi förklarat att begreppet totalförsvar är omodernt och något som är förknippat med det kalla kriget. En framgångsrik avveckling har därför verkställts. Intressant är att Finland har behållit sitt totalförsvar, men anpassat detta till aktuella hot.

Under året kommer vårt försvar att publicera ett antal artiklar vars ambition är att försöka förmedla framåtblickande uppfattningar om samhällsförsvaret. De åsikter och förslag som kommer att presenteras är varken färdiga, kompletta eller invändningsfria. De olika perspektiven kommer sannolikt att leda fram till ett antal intressanta frågeställningar och en hel del spännande slutsatser. Det är en förhoppning att artiklarna om samhällsförsvaret skall utmana nya författare som förmedlar sina tankar och visioner.