Tommy Jeppsson:

Minister med brett kunnande

Anders Ljunggren är en lugn och trivsam smålänning på 57 år från Eksjö. Jag skulle efter ungefär ett års bekantskap vilja karakterisera Anders som en typisk intellektualist med ett starkt intresse för många samhällsområden. Privat tror jag att hans starkaste intresse är historia. Samtidigt är han en storkonsument av litteratur inom ett brett spektra av ämnen. Anders är visserligen gift med en finländska men detta faktum har sannolikt inte varit avgörande för hans både breda och djupa kunskaper om Finland. Nej, det handlar nog mera om att han är typen som kunskapsmässigt vill tränga in på djupet av det han sysslar med. Har man under många år sysslat med nordiska frågor så verkar det för Anders Ljunggren vara självklart att man blir en verklig auktoritet på de politiska förhållandena i norden.

Han ägnade sig ursprungligen åt journalistik, något som engagerade honom i tio år. Därefter blev det partipolitik med Centerpartiet som hemvist. Denna period kröntes med ett antal år i kanslihuset och posten som statssekreterare för nordiska samarbetsfrågor i Bildtregeringen 1992-1994. Före han tillträdde som minister vid Sveriges ambassad i Helsingfors 2007 var han generalsekreterare för Föreningen Norden i Sverige. Detta att lystra till den fina titeln minister, innebär i diplomatiska sammanhang att innehavaren av ifrågavarande titel är ambassadörens närmaste medarbetare.

Jag har inte kunnat undgå att notera att ett av dina specialområden är Finland. Om du skulle drista dig till att försöka ge läsarna en snabbkarakteristik av skillnaderna mellan det politiska livet i Finland och Sverige, vad skulle denna bli?

- Först och främst vill jag betona att likheterna mellan de båda länderna är större än skillnaderna. Exempelvis är partistrukturen likartad, med den skillnaden att de finländska socialdemokraterna är svagare än sitt svenska systerparti. Finland är en republik och presidenten har traditionellt haft ett starkt inflytande på utrikespolitiken och fortfarande förhåller det sig på detta sätt.

I Finland är presidenten folkvald. Landet tillämpar ett system med personval medan vi i Sverige tillämpar så kallade listval. Makten är också fördelad på ett annat sätt än i Sverige. Hos oss finns det två maktcentra, riksdagen och regeringen. I Finland centrerar makten kring tre huvudaktörer, nämligen presidenten, riksdagen och regeringen.

Då det gäller politikens innehåll i de båda länderna så är likaledes skillnaderna små. De differenser som trots allt existerar sammanhänger med Finlands geopolitiska situation under 1900 talet. Uttryckt med Krister Wahlbäcks ord kan man tala om Finland som det hotade landet och Sverige som det skyddade.

Vi måste komma ihåg att det självständiga Finland föddes ur ett inbördeskrig. En konsekvens av detta är att finländarna har sökt skapa ett styrelseskick som bygger på att inget parti skall bli helt dominerande. Det politiska arbetet tar utgångspunkt i ambitionen att åstadkomma breda överenskommelser i för landet viktiga frågor. Finländsk politik kan således karaktäriseras som konsensusinriktad.

I utrikespolitiska frågor är det ett finländskt kännetecken att man håller ihop över partigränserna och ger stöd till landets ledning. I Finland är det viktigt att vara fosterländsk. Anders lyfter under samtalet fram ett statsmannauttalande, osagt vem som står för detta, men ” innan man tar ett viktigt säkerhetspolitiskt beslut bör man titta på kartan”. Uttalandet visar på geopolitikens avgörande inverkan på det politiska spelfältet för Finland.

Idag är Finland en fullständigt suverän stat. Visst har landet haft suveränitet också tidigare men vi får inte glömma bort att det satt en sovjetisk kontrollkommission i Helsingfors efter krigsslutet 1945. När denna åkte hem så övertog den sovjetiska ambassaden under återstoden av det kalla kriget åtminstone del av den roll som åvilat kontrollkommissionen. Händelser som Parisfreden 1947, samt Vänskaps och Biståndspakten med Sovjetunionen (sas upp av Finland 1991) liksom de händelser som föregick Porkalabasens återlämning till Finland 1956, visar på begränsningar i republiken Finlands politiska handlingsfrihet. Detta understryks också av att det under många år var viktigt för en politisk karriär i Finland att ha ett förtroende i Moskva. Men, understryker Ander Ljunggren, i dag förekommer ingen rysk inblandning i den politik som förs från Helsingfors och Finland upplever inga stora akuta problem med Ryssland.

Tvärtom, säger Anders, har Finland oerhört skickligt lyckats lotsa sig ut ur en beroendeställning av Moskva och har i dag total suveränitet. Finland har istället på grund av sina täta och goda handelsförbindelser med sin östra granne blivit ”the gateway to Russia”.

Du har understrukit den goda politiska atmosfär som i dag råder mellan Finland och Ryssland. Men om vi fortsätter att spinna på temat problemområden, vilka är enligt ditt förmenande de största spänningsfälten i dagens relationer mellan Helsingfors och Moskva?

- Anders funderar ett kort ögonblick och betonar att om det existerar några områden som kan karakteriseras som problem så är dessa till sin karaktär små. De ryska virkestullarna skulle kunna ses som ett problemområde eftersom det handlar om ett ryskt protektionistiskt synsätt som skadar finländsk skogsindustri.

Ett annat, men fortfarande jämförelsevis litet problemområde är det missnöje som är kopplat till gränspassagerna mellan Finland och Ryssland. Köbildningen i anslutning till dessa är besvärande och drabbar framförallt yrkestrafiken. Buss- och långtradarchaufförer kan få stå och vänta i många timmar.

Anders Ljunggren funderar lite vidare och lyfter fram de långa linjerna i finländsk politik. Han gör en liknelse med hur situationen var under huvuddelen av den epok under vilken Finland var ett ryskt storfurstendöme, således mellan åren 1809-1917. Då för tiden betraktade de ryska tsarerna gränsen till Finland som trygg och säker. Dagens makthavare i Kreml gör detsamma.

NATO-frågan återkommer med jämna mellanrum i den politiska debatten i Finland. Hur uppfattar du läget i denna fråga just nu och vilken substans har alliansfrågan i finländskt politiskt liv?

- NATO-medlemskap har ett svagt stöd i folkopinionen, cirka 20%. Således en nära nog identisk situation med samma frågas stöd i den svenska opinionen. I Finland är NATO debatten ganska livlig men, säger Anders, den handlar i första hand om debatten i sig och lite om NATO. En finländsk ansökan om medlemskap före 2012 är osannolik. Däremot kommer Finland att behandla möjligheterna att söka NATO medlemskap på sikt. Vi får inte glömma bort det växande och pragmatiskt präglade samarbete som de facto sker med NATO, där Finland och Sverige går hand i hand. Som exempel på denna pragmatism lyfter Anders Ljunggren fram att ett finländskt beslut är att vänta i mars i år beträffande ett finländskt deltagande med kompletteringsstyrkor i NATO:s snabbinsatsstyrka, NATO Responce Force.

Tröskeln mellan ett medlemskap i den atlantiska alliansen och ett utanförskap är i dag ganska otydlig och den sänks hela tiden. Samtidigt är NATO:s kärnklausul, artikel 5, som i sin bokstavliga uttolkning handlar om ”en för alla och alla för en”, ett verktyg som används i debatten av såväl alliansanhängare som motståndarna.

EU anges som Finlands viktigaste samarbetspartner. Vilka säkerhetsimplikationer ser du som bakomliggande till den starka betoningen av EU samarbetet?

- De finländska politikerna och det finländska folket uppfattar den europeiska gemenskap som ligger i unionstanken som avgörande för såväl en politisk som en monetär och säkerhetsmässig gemenskap. Varje konflikt mellan ett EU land och en icke unionsmedlem skall behandlas som en potentiell konflikt för EU som helhet.

Implicit i frågeställningen ligger också vilka avgörande skillnader som finns mellan EU och den atlantiska alliansen NATO, och det handlar framförallt om två tydliga avvikelser. För det första har EU ingen militär kommandostruktur och försvarsplanering jämförbar med NATO. Den andra stora skillnaden utgörs av USA:s medlemskap i NATO.

Under de senaste tio åren har den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklats mycket där bland annat EU:s säkerhetsstrategi för närvarande är under uppdatering. I detta sammanhang lyfter Anders Ljunggren fram Finlands och Sveriges gemensamma arbete för att stärka EU:s krishanteringskapacitet.

Samtidigt är ett välfungerande samarbete mellan EU – NATO av största vikt. Detta blockeras för närvarande av konflikten mellan Cypern (EU land men icke NATO medlem) och Turkiet (NATO medlemskap men står utanför EU). En lösning av denna konflikt är mycket viktig.

Det existerar också en nordisk dimension i det säkerhetssamarbete som bedrivs inom unionen. Här utgör det nära och förtroendefulla samarbete som sker mellan Försvarsmakterna i Finland och Sverige samt med Norge (även om Norge inte är medlem av EU) en viktig plattform för utveckling. Som utgångspunkt från svensk sida existerar inga andra begränsningar för detta samarbete än att vi ej önskar att ge några säkerhetsgarantier, vilket innebär att utrymmet för olika samarbetsprojekt är mycket stort.

Arbetet med en ny vitbok för det finländska totalförsvarets utveckling åren 2008-2012 pågår nu för fullt. Hur bedömer du att huvuddragen av innehållet i denna vitbok kommer att se ut?

- Territorialförsvarskonceptet kommer fortsatt att ligga fast, vilket innebär en prioritering av det nationella försvaret. Den allmänna värnplikten bibehålls men antalet som uttas för att genomgå militär utbildning reduceras som en följd av minskande årskullar. Samtidigt finns en önskan att ej utbilda flera värnpliktiga än vad krigsorganisationen har behov av.

Resurser för internationell krishantering på nuvarande nivå kommer att avsättas. Frågan är om ambitionen med internationella insatser på en prolongerad nivå är realistisk utan ett extra tillskott av medel.

Sammantaget så är det Anders Ljunggrens bedömning att Finland också i den kommande vitboken kommer att viktlägga försvaret av republiken. Detta skall primärt ske med egna resurser och man önskar stå oberoende av en militär allians.

Du har ingående studerat utvecklingen i Ryssland under många år. Hur uppfattar du det politiska läget i landet för närvarande?

- En tydlig koncentration av makten har skett till Kreml och mycket av den politiska och ekonomiska makten har förenats. Samtidigt existerar oroande tecken över möjligheterna till opinionsbildning och överhuvudtaget över möjligheterna att utöva normala demokratiska fri- och rättigheter.

Det förtjänar att påpekas att Ryssland aldrig har varit en demokrati i västerländsk tappning. Dagens Ryssland är dock de facto ett öppnare samhälle än det var under mer än 70 år av kommunistiskt styre. Människor kan resa och ta del av en stor mängd information. På grund av en stark ekonomisk tillväxt så har levnadsvillkoren blivit bättre även för bredare befolkningsgrupper, vilket också representerar ett trendbrott jämfört med kommunisteran. Ett uttryck för detta är att vi idag ser existensen av en betydande medelklass.

Anders Ljunggren avslutar intervjun med att betona att Ryssland är inne i en transformeringsprocess som ännu inte är avslutad och att vi därför inte kan se någon tydlig ändstation. Framtiden är svår att förutsäga. Anders vill ändå ge en fingervisning om vartåt det lutar genom att trycka på att sannolikheten är liten för att vi kommer att få se pånyttfödelsen av ett totalitärt Ryssland. Vi kommer med största sannolikhet ej heller i närtid att få se Ryssland som en fullfjädrad demokrati. Det handlar om ”something in between”.

Tommy Jeppsson är redaktör för vårt försvar

Foto: Föreningen Norden i Sverige/Torsten Hallberg