Stefan Ring:

 

Karlbergskonferensen

 

Den svenska Försvarsmakten deltar sedan över tio år i NATO ledda operationer där stabsprocesser och materiel anpassas mot den standard som används i denna organisation. Allt i syfte att öka möjligheterna till samverkan med andra staters militära förband.

 

Diskussionen kring dessa frågor är dock rätt skral för att inte tala om den totala avsaknaden av offentliga utredningar med uppgift att belysa konsekvenserna av olika vägval, bland annat rörande relationen till NATO. I Finland är synen på hur landets säkerhetspolitisk ska behandlas annorlunda och på många sätt finns en mycket påtagligt strävan efter att öppet analysera Nato-frågan. Under december presenterades två utredningar, en från det finska utrikespolitiska institutet1) och en från utrikesministeriet. I det upplysningsmörker som råder i Sverige tändes dock ett ljus den 9 november när Svenska Atlantkommittén2), Militärhögskolan Karlberg3) och Allmänna Försvarsföreningen4) arrangerade en konferens där bland annat NATO:s generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer deltog.

 

Nordiskt försvarssamarbete – några utländska röster

Temat för årets konferens var nordiskt försvarssamarbete under rubriken "Transformation and Integration – A Euro-Atlantic Perspective on Nordic Defence Policy Cooperation". Bland de frågor som behandlades var den om relationen mellan NATO och EU idag och i framtiden, men även på vilket sätt ett nordiskt samarbete påverkar båda organisationerna?

     Vid sidan om Natos generalsekreterare var Pieter Feith en av huvudtalarna. Feith kommer från den närmaste kretsen kring Javier Solana och är därmed väl insatt i utvecklingen inom EU. Han inledde med att tacka för det svenska bidraget i form av ”Nordic Battle Group” och deltagandet med militär trupp i den planerade EU-insatsen i Tchad. Med tanke på de uppenbara problem som EU fortfarande har att samla ihop tillräckliga styrkor för att kunna åka till Tchad är det lätt att förstå att varje bidrag är positivt. Angående relationerna mellan EU och NATO menade Feith att han var mycket besviken på hur detta samarbete fungerade. En utveckling som antagligen skulle maximera synergin mellan dessa båda organisationer vore att alla europeiska stater var medlemmar i både NATO och EU. Någon roll för den svenska och finska militära alliansfriheten i det europeiska säkerhetsarbetet verkade inte finnas i Feiths tankevärld. Vid en fråga om hur han såg på det nordiska militära samarbetet föreföll det som att denna utveckling var fullständigt okänd för honom. Som vanligt får vi nog acceptera att vi i ett EU sammanhang lever i en del av Europa som inte har högsta prioritet.

     Om Peter Feith inte verkade inläst på det nordiska samarbetet var Jaap de Hoop Scheffer bättre informerad. Han ägnade den första delen av sitt tal till att ge sitt stöd till den utveckling som pågick mellan de nordiska staterna och som visar på hur olika stater som är medlemmar i olika organisationer kan finna samarbetsformer som är gynnsamma för alla parter. de Hoop Scheffer betonade också att de nordiska staternas strävan efter att på ett konstruktivt sätt engagera Ryssland var helt nödvändig. Ryssland spelar en stor roll för säkerheten i regionen även om de frågor som nu ligger i fokus inte längre är enbart militära utan lika mycket handlar om till exempel fiske och energi. Relationerna med Ryssland är dock ett ämne som inte bara berör Norden utan i hög grad hela NATO. Tyvärr har samarbetet, enligt de Hoop Scheffer, mellan NATO och Ryssland stannat av och det krävs nya initiativ för att komma vidare. Kosovo, CFE-fördraget och robotförsvaret är tre problemområden som skapar spänningar mellan Ryssland och NATO. Trots dessa bekymmer finns det ingen annan väg framåt än via ett samarbete med Ryssland. I detta avseende spelar de nordiska ländernas initiativ en viktig roll. Tills sist påminde de Hoop Scheffer om att en viktig roll för NATO är att verka för att den ”transatlantiska länken” upprätthålls. Alla de nordiska länderna har framfört uppfattningen att USA är en viktig aktör i europeisk säkerhetspolitik. NATO kommer därför även fortsättningsvis att spela en viktig roll i den nordiska regionen enligt Scheffer.

 

Positiva nordiska röster men oro för Ryssland

Försvarsminister Sten Tolgfors lyfte i sitt tal fram den svenska militära alliansfriheten, men hävdade att detta förhållande inte påverkar det nordiska samarbetet. Allt samarbete skall ske med bibehållen nationell suveränitet och skall inte påverka medlemskapet i NATO eller EU. Detta synsätt återfanns också hos den finske ambassadören i Stockholm, Alec Aalto, när han i sin framställning menade att trots den starka politiska viljan att utöka det militära samarbetet, särskilt mellan Finland-Sverige-Norge, så innebär de olika säkerhetspolitiska perspektiven bland de nordiska länderna att en nordisk harmonisering av försvarslösningar eller gemensamma doktriner knappast kommer att bli resultatet. En tydlig skillnad mot de övriga nordiska länderna är Finlands fortsatta betoning av försvaret av det egna territoriet. Aalto menade att denna satsning bidrog till stabiliteten och säkerheten i Norden. Han trodde därför inte på ett nordiskt försvarssamarbete likt det som planerades efter det andra världskriget.

     Konferensen på Karlberg gav mycket bra tillfälle att få reda på hur den nordiska regionen betraktas ur olika perspektiv. Det fanns en genomgående positiv syn på det nordiska militära samarbetet. Från Natos generalsekreterare kom det bara bifall, medan det från EU:s horisont inte verkar betraktas som en väsentlig fråga. Att en av drivkrafterna är att undvika en ökning av försvarsbudgeten blev väl aldrig klart utsagt, men fanns ändå tydligt i bakgrunden. Kjetil Skogrand, från norska Institutt for Forsvarsstudier5) menade att ett nära samarbete antagligen är den enda vägen. De ökade kostnaderna för militär materiel innebär att det blir svårt för små stater att bibehålla alla förmågor. Han trodde dock att en konstellation av nordiska stater har för liten volym för att ge de ekonomiska fördelar som är nödvändiga. Skogrand ställde också den retoriska frågan om Sverige och Finland fullt ut insåg hur inbäddade länderna är i NATO. Även, Kristian Fischer, från det danska försvarsministeriet såg också många fördelar med denna typ av samarbete, men betonade Danmarks särskilda relationer till bland annat EU.

     Relationerna till Ryssland berördes mer eller mindre av alla deltagare. Oron för utvecklingen lyftes särskilt fram av generalsekreteraren för Atlantic Treaty Association6) Troels Fröling och Islands justitieminister, Björn Bjarnason. Fröling valde att lyfta fram bristerna i den demokratiska utvecklingen, Rysslands utnyttjande av energin som ett politiskt vapen och den ryska återupprustningen av sin militära förmåga. Han fortsatte med att varna för att vi inte skall underskatta Rysslands strävan efter att ”härska genom söndring” och en tro på att Ryssland aldrig kommer att använda militära medel för att nå sina mål. Samtidigt betonade han vikten av att vi inte fastnade i ett noll-summespel där det bara finns vinnare eller förlorare. En sådan polarisering skulle vara ödesdiger för utvecklingen i Europa. Bjarnason var mest upprörd över USA:s tillbakadragande av sina jaktflygplan från Keflavikbasen. Han ansåg detta var ett mycket kortsynt beslut nu när det ryska strategiska bombflyget på nytt börjar att flyga som under det kalla kriget. Något som inte minst har märkts i Nordatlanten där ryska Tu-95:or utnyttjar Island som ett rundningsmärke.

     Som avslutning på konferensen sammanfattade John Vinocur, känd kolumnist från bland annat International Herald Tribune, sina intryck. Han gjorde en elegant betraktelse över utvecklingen i Frankrike och den förändrade synen på USA och NATO som man kan skönja där. Hans retoriska fråga blev då om inte också Sverige var mogen att fundera över en sådan omställning.

 

Stefan Ring är överstelöjtnant och tidigare huvudlärare i strategi vid Försvarshögskolan

 

1 Finnish Institute of Foreign Affairs, From Protecting Some to Securing Many – NATO’s journey from a Military Alliance to a Security Manager, http://www.upi-fiia.fi/eng/, 2008-01-04

2 Svenska Atlantkommittén, http://www.svenska-atlant.org/. Vissa tal från konferensen finns på http://www.svenska-atlant.org/index.php?page=view_news&id=204

3 Militärhögskolan Karlberg, http://www.mhsk.mil.se/

4 Allmänna Försvarsföreningen, http://www.aff.a.se/

5 Institutt for Forsvarsstudier, http://www.mil.no/felles/ifs/start/;jsessionid=U3E0YRLOB54GNQFIZYGSFEQ?_requestid=2718685

6  Atlantic Treaty Association, http://www.ata-sec.org/

 

 

 

Konferensen gästades av NATO:s generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer. Här vid en bankett i London.

Foto: NATO