Stefan Ring:

Isflaket smälter

Vem känner till att det finns en ö mellan Kanada och Grönland som heter Hans Island? Denna lilla kalkstensklippa med en yta på drygt en kvadratkilometer har blivit en bricka i en gränstvist mellan Kanada och Danmark. Tvisten kring Hans Island kan ses som ett exempel på de oklara gränsförhållanden som råder i Arktis när isen smälter allt snabbare och förhållandena ändras.

Under det kalla kriget var Arktis i första hand en transportväg för bombflyg, robotar eller ubåtar. Området var nedfruset såväl politiskt som militärt. De klimatförändringar som vi idag bevittnar i världen påverkar i hög grad även Arktis. Polarisens smältning, som verkar gå hastigare än vad klimatforskarna tidigare har trott, medför att stora havsområden friläggs. En konsekvens är att de gas- och oljefyndigheter på havsbotten som förut inte varit möjliga att exploatera nu blir tillgängliga. Vissa bedömare anser att 25% av världens ännu ej utnyttjade reserver finns i Arktis. Möjligen är denna siffra en överskattning. Ändå har gas- och oljefälten i detta område en stor betydelse i en värld som törstar efter gas och olja. Dessutom kan även farleder som idag är stängda av stora ismassor, börja utnyttjas året runt. Till detta kan läggas tillgången på fisk.

Konfliktpotential och nya sjöförbindelser

Detta sker i en situation där varken territoralgränser eller ekonomiska zoner i området är bestämda genom avtal mellan de fem stater (USA, Ryssland, Kanada, Danmark och Norge) som har territorium som gränsar mot den arktiska oceanen. USA har inte heller ratificerat den havsrättskonvention som reglerar havens användning. Följden av detta förhållande kan bli att konflikter uppstår kring vem som har rätten till olika naturtillgångar, men även befogenheten att kontrollera sjötrafiken i främst Nordväst- och Nordostpassagen.

Det finns många åsikter om när dessa båda passager kan komma att trafikeras året runt. Vad beträffar Nordostpassagen kan detta antagligen ske om några få år medan vi får vänta i ytterligare 20 år innan Nordvästpassagen är öppen. Fördelarna med att använda dessa farleder är uppenbara. Avståndet mellan USA och Europa till Asien via dessa passager är mer än hälften så långa som dagens fartygsrutter via Suez eller runt Afrika. Detta innebär också att Kina, Japan och Korea kan börja intressera sig för det arktiska området. Fartygstrafiken över Nordatlanten kan på bara ett par decennier helt komma att ändras.

Militär närvaro

När kalla kriget upphörde minskade närvaron av militära enheter i Arktis. Förekomsten av militära förband ökar idag på nytt, men i en annan form än tidigare. De nya säkerhetsutmaningar som börjar ta form kräver bland annat underrättelsetjänst och en kontroll av civila aktiviteter som fiske, oljeutvinning och miljöförstöring. I detta fall är den militära närvaron en viktig markör för det nationella intresset och ger dessutom möjligheter till att övervaka att den territoriella integriteten eller att ekonomiska intressen inte kränks.

Den arktiska oceanen utgörs av 14 miljoner km2 varav cirka en tredjedel tillhör någon kontinentalsockel. I detta område finns det minst åtta olika konstellationer av osäkerhet kring gränser, varav fem är lösta genom avtal. I världen finns det cirka 400 gränstvister. En sak som skiljer Arktis från många andra delar av världen är att underlaget för att hävda den nationella rätten idag är bristfälligt. Allt eftersom istäcket krymper kommer antagligen nya mätningar att innebära nya nationella krav. Beroende på det oklara läget om hur havsbottnen ser ut och hur kontinentalsockeln sträcker ut sig, kan det därför uppstå flera tvistemål när ny information blir tillgänglig.

Många aktörer

Enligt havsrättskonventionen har alla strandstater vid ett hav rätt till 200 sjömil ekonomisk zon utanför sin kustlinje. Om en stat kan påvisa att den egna kontinentalsockeln sträcker sig längre ut från kusten än dessa 200 sjömil, kan man också hävda att den ekonomiska zonen skall utökas. Ett exempel är bergsryggen Lomosonov som går mellan Grönland och Ryssland och där Danmark hävdar att den börjar vid Grönland, medan Ryssland påstår motsatsen.

Den ryska nordpolsexpeditionen sommaren 2007 fick en stor uppmärksamhet i media, inte minst på grund av det spektakulära inslaget med att placera en rysk flagga på havsbottnen vid Nordpolen. Expeditionen hade dock ett betydligt större mål än nationell flaggviftning. Det främsta syftet var att samla vetenskapliga belägg, inte bara för utsträckningen av denna bergsrygg, utan för att bevisa att hela den arktiska havsbottnen är en förlängning av den sibiriska kontinentalsockeln. Danmark har svarat på denna ryska framstöt med att hyra in den svenska isbrytaren Oden för att med hjälp av en multinationell forskargrupp försöka samla in underlag som kan stödja Danmarks uppfattning. Även i USA och Kanada har den ryska expeditionen väckt starka känslor. President Bush har på nytt gjort en framstöt mot kongressen för att försöka få en ratificering av UNCLOS1) till stånd. Ett ökat stöd för konventionen kan också märkas i senaten. USA:s kustbevakning har dock en stor brist på isbrytare som kan användas i det arktiska havsområdet bland annat för sjömätning. Något som visar på det ringa intresse som USA under åren har visat för Arktis.

Kanadas gensvar på den ryska expeditionen var att genomföra Operation Nanook. Denna militära operation som bestod av två ytfartyg, en ubåt samt en styrka om 700 soldater visar på den betydelse som Kanada lägger vid det arktiska området. Kanada har vid sidan om sina territoriella krav på det aktiska havsområdet även en dispyt med USA om Nordvästpassagen. Genom att hävda en dragning av den så kallade baslinjen längs den norra kusten av Nunavut, en samling stora öar norr om Kanadas fastland, kommer Nordvästpassagen att bli en del av Kanadas inre vatten. Detta innebär att kanadensisk lag kommer att gälla för denna farled. USA däremot, menar att baslinjen skall dras längs kusten söder om Nordvästpassagen. Med denna tolkning blir passagen en internationell farled.

Även mellan Norge och Ryssland föreligger en ouppklarad tvist om hur gränsen skall dras från Nordpolen till den landterritoriella gränsen mellan länderna. Denna situation har skapat en ”gråzon” som båda stater hävdar att man har rätten till. Hittills har denna tvist inte skapat några allvarliga bekymmer, men blotta existensen innebär en potentiell risk. Av de fem länder som gränsar mot Arktis har Norge haft den lägsta profilen. Det norska agerandet har istället varit inriktat mot att fördjupa samarbetet med Ryssland avseende utvecklingen av utvinningen av

olja och gas i Ishavet. Sedan 2002 har det ingåtts ett antal avtal mellan båda dessa länder som har inneburit att Norge har blivit Rysslands viktigaste partner. Statoil har också blivit en samarbetspartner när den stora ryska fyndigheten Shtokman skall utvinnas. Ett viktigt skäl till dessa är den långa norska erfarenheten av olje- och gasutvinning offshore och på stora havsdjup, något som Ryssland till stor del saknar. Samarbetet med Ryssland ökar även på andra områden. Nyligen besökte en rysk ubåt Bergen där Norges ubåtsvapen är baserat. Norge och Ryssland har också återupptäckt gamla handelsmöjligheter som går tillbaka till senmedeltiden. Gränsen mellan de båda länderna är inte längre en barriär.

Ännu ett stabilt område

Jämfört med många andra oljerika platser i världen är Arktis ändå ett stabilt område. Samtidigt går det inte att bortse från att det finns många ouppklarade problemområden som tillsammans med de stora råvarutillgångarna är en grogrund för framtida konflikter. Detta kombinerat med den politiska och militära utvecklingen i Ryssland gör att det finns all anledning att noggrant följa vad som händer i Arktis. De klimatförändringarna som vi nu bevittnar skapar nya förutsättningar som kan få säkerhetspolitiska konsekvenser i vårt norra närområde.

Stefan Ring är Överstelöjtnant och tidigare huvudlärare i strategi vid Försvarshögskolan

¹⁾ United Nations Convention on the Law of the Sea (UNCLOS) från 1982

Nya säkerhetsutmaningar och sjövägar tillkommer som ett resultat av issmältningen.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Ivar Blixt