Olof Santesson:

Sverige vill verka nästan överallt

FN, EU, NATO eller Norden

Magert försvar måste prioritera

Sverige ställer upp. Samhörighet med det övriga Norden (ibland inklusive baltiska grannar) manifesteras. Ambitionerna att delta i internationell krishantering är höga. Vi vill gärna komma när FN kallar på militära bidrag, när EU gör detsamma – och kanske till sist också om NATO snabbt behöver vår insats.

Förband är insatsanmälda, och samma enheter kan förstås stå såsom gripbara i ett antal truppregister. Men vi kan bara leverera så länge inte flera parter ställer krav på oss samtidigt. Och när Försvarsmaktens kaka blir allt magrare uppstår frågan om vi inte måste sovra i tänkbara uppgifter. Behöver inte tyngdpunkten läggas någonstans?

Pågående insatser och frågetecken om NBG

Vintern 2008 förbereddes EU:s hittills största gemensamma fredsinsats i Afrika. Bland 3700 man till östra Tchad och nordöstra delen av Centralafrikanska republiken rekryterades TD-01, ett förstärkt kompani från amfibieregementet – Sveriges ”marines”. Ett svenskt bataljonsförband verkar i Kosovo på FN- och senare EU-uppdrag, ett annat agerar i FN:s tjänst i norra Afghanistan under NATO-ledning. Kvar på hemmaplan, när detta skrivs i början av februari, finns svenskarna i vårt mest omsusade förband, NBG, EU:s nordiska stridsgrupp.

Med de tidsförhållanden som råder mellan beslut och verkställighet bör vi kanske ställa in oss på att snabbinsatsstyrkan på mer än 2 700 man faktiskt inte hinner få någon uppgift – än mindre verka med hela sin förmåga – innan den slutar att stå i beredskap den 30 juni.

Det betyder att åtminstone delar av stridsgruppen med dess ensamma ”manöverbataljon” efter halvårsskiftet skulle kunna användas en tid, exempelvis som förstärkning i Afghanistan. Detta såvida inte ytterligare budgetchocker gör att kontrakt måste brytas och de korttidsanställda soldaterna hemförlovas snarast möjligt efter halvårsskiftet.

Pengamantrat

Läget är osäkert. Den förkrympta Försvarsmakten lever mer prekärt än kanske någonsin. Svalget mellan av statsmakterna begärda uppgifter och det militära försvarets ekonomiskt försvarbara åtaganden växer de närmaste åren. ÖB Håkan Syrén har sedan länge varnat för ett oundvikligt kommande vägval, där somliga förmågor måste bort, och har bett politikerna att ge nya anvisningar, förmodligen utifrån tre principiella framtidsalternativ som högkvarteret har skisserat. Något svar förefaller han inte ha fått eller få.

Under 2008 skall det hursomhelst sparas. I Expressen har Bo Pellnäs under rubriken ”Därför klarar ÖB aldrig att hålla budget” närmast vredgat kallat högkvarterets senaste av budgetnöden framkallade sparåtgärder för ett ”idiotstopp”. Varför har det då enligt denne försvarsdebattör gått därhän med en bristande budgetdisciplin? Skälen kan vara två: ÖB:s stab formulerar inte klara beslut, eller så förhalas åtlydnaden i organisationen.

Problemen radar onekligen upp sig, men förutsättningarna för vidmakthållandet av svensk militär försvarsförmåga kan inte enbart beskrivas i bedrövliga budgettermer. Vissa gamla hämningar tycks ha släppt – helt eller delvis beroende på regeringsskiftet hösten 2006.

Några friskhetstecken

Sverige har påbörjat inrättandet av en kår av militära specialistofficerare. Deras uppgift: att med mindre av teori och desto mer av praktik sköta sådana nödvändiga tjänster som i andra, socialt okänsligare länder bestrids av underofficerare. För första gången kan man på militärt håll öppet tala om ett tvåbefälssystem, något som nyss varken facket eller flertalet politiker godtog. Också en från sekelskiftet gällande begränsning av antalet kontraktsanställda beredskapstjänstgörande soldater till ett tusen har tyst brutits – tillsammans har NBG och 1. amfibieregementet betydligt fler än så.

Sådana alltmer nödvändiga förändringar borde förbättra åtminstone våra möjligheter att utanför landets gränser göra insatser och rent av kunna strida i kompani eller undantagsvis i bataljon. Vad reformerna kan betyda för hemlandets skydd är svårare att sia om.

Vad säger opinionen

Det senare är en angelägenhet som av allt att döma ligger många läsare av vårt försvar varmt om hjärtat – betydligt varmare än att Sverige organiserar och sänder ut expeditionskårer för internationellt bruk. Kan vi då utgå från att svenska folket ändå i allmänhet stöder den sedan sekelskiftet politiska och militära nedtoningen av det nationella försvaret? Svaret är inte helt lätt.

I januari i år redovisade SvT 1:s ”Agenda” en beställd Sifo-undersökning enligt vilken varannan deltagare sade nej till internationella insatser. Den mer än fyrtioåriga serien av opinionsundersökningar i regi av SPF (Styrelsen för psykologiskt försvar) antyder under 2007 ett något vikande stöd för svenskt deltagande i fredsinsatser, men det låg fortfarande på 55 procent.

Frågan kan belysas även på annat sätt. En undersökning av den fristående FSI (Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier), publicerad i Dagens Nyheter, anger sålunda att andelen som vill att Sverige skall gå med i ett EU-försvar har ökat till 39 procent, (27 procent för NATO-deltagande). Mer intressant är måhända att mindre än 30 procent finner det svenska försvaret ”i stort sett effektivt”; nästan fyra av tio ”vet inte”.

ÖB försöker hantera opinionen med sitt både och. Försvarsmaktens förband skall räcka till för såväl internationella som nationella insatser. Så skall vi ha det, men var skall vi ta det?

Våra begränsade kapaciteter

Av flygvapnets fyra divisioner betecknas två som insatsfähiga. Marinen ses nog som beklämmande liten av äldre sjöofficerare, men förfogar alltjämt över en handfull ubåtar respektive korvetter (låt vara med låg gångtid). Nu skissar man på ett 6-7 000 tons fartyg för både stridsledning, helikopterinsatser och transport av markförband/fordon. Ett starkt motiv är att marinledningen har insett att ekonomin inte medger att den nya stealth-typen av Visby-korvetter, svensk tekniks stolthet, bär några helikoptrar. Frågan är om inte det starkt försenade projektet riskerar att bli ett svenskt fiasko.

Som sorgebarnet ser många framför allt den ringa numerären på markstridskrafterna. Officiellt skall armén i ”insatsorganisationen” kunna sätta upp 10 ”manöverförband” (6 mekaniserade bataljoner, 2 lätta mekaniserade bataljoner, 1 jägarbataljon och 1 luftburen) och 16 stödjande förband (ledning, artilleri, luftvärn, ingenjörbataljoner, logistik och 2 säkerhetsbataljoner). Tillkommer militärpoliser och annat, motsvarande en bataljon. Summa 27 bataljoner plus hemvärnet, våra enda ”nationella skyddsstyrkor”, omfattande än så länge 30 000 man.

Det låter inte alldeles barskrapat. Bara av 2000-talets årgångar av rekryter borde väl åtminstone 40 000 man vara kvar och nödtorftigt utbildade för att fylla upp ”krigsförbanden”. Problemet är att dessa inte finns organiserade med manskap och materiel i den gamla meningen (när det var som bäst).

Vissa enheter anses nog prioriterade så till vida att de inom ett år av förberedelser skulle kunna användas för väpnade insatser. Andra med ännu längre beredskap är endast tänkbara som verkliga förband när/om regeringen konstaterar en ”långvarig säkerhetspolitisk försämring” och då fattar ”successiva beslut”. Så anorektisk ter sig den svenska armén.

Mål saknas för den skull inte i Försvarsmakten. Utomlands har det noterats att Sverige som enda land utanför NATO är med i projektet att skaffa fyra C-17 transportplan som skall kunna användas gemensamt av sexton länder. Liksom finnarna har vi visat intresse för att medverka i NRF, NATO:s nya snabbinsatsstyrka. Sverige har redan beslutat att ställa upp som ”framework nation” för en ny nordisk stridsgrupp 2011, och amfibieregementet förbereder ännu en insats, AM 09. Man var redo att tillsammans med Norge bidra med en ingenjörbataljon i en FN-mission i det plågade Darfur tills regimen i Sudan sade direkt nej.

Men för uppdykande kriser och behov hittas utbildade svenska arméförband enbart såsom SSG (”särskilda skyddsgruppen”: vårt specialförband = ett kompani), mekaniserade bataljonen m.m. i NBG, eventuellt bland hemmavarande anställda amfibiesoldater och i form av enheter ute i internationell tjänst. Det är allt. Och det är mot bakgrunden av Försvarsmaktens synnerligen blygsamma numerär som man måste se diskussionen om vad Sverige vill och kan.

Politiska turer

Här väckte Carl Bildt nog större uppmärksamhet och uppskattning i Finland än han hade tänkt sig, när han vid årsskiftet uttalade sig om samarbete med våra grannar. I Sverige reagerade karaktäristiskt nog egentligen inte någon, men i finländska nyhetsorgan kunde man läsa att ett nordiskt militärt samarbete enligt den svenske utrikesministern skulle vara ”bättre än NATO”.

En tidning skrev att ”stormaktstidens Sverige kommer åter”. Från socialdemokratiskt håll hördes inte oväntat att EU:s säkerhetsgarantier räcker, varpå statssekreteraren Teija Tiilikainen fann sig föranlåten att påpeka att EU:s militära kapacitet inte räcker utan NATO:s medverkan krävs.

Till saken hör att det finländska utrikesministeriet bland annat diskuterar detta i sin utredning ”Verkningarna av eventuellt finländskt NATO-medlemskap”. En svensk officiell motsvarighet torde inte vara att tänka på under nuvarande politiska förhållanden.

Själva presidenten Tarja Halonen anknöt förnöjt till Bildt med kommentaren att ”nordiskt samarbete kan vara ännu viktigare än någon allians” och tyckte att frågan hade hamnat ”mer i linje” med Finlands politik.

Samarbete allt viktigare

Det tycks lätt gå troll i orden. ”Samarbete” ges oväntat lätt en krigisk biton. ”Nu måste vi göra EU till en militär fredsmakt” rubricerades det debattinlägg i svensk hemmamiljö som Bildt själv gjorde på DN Debatt det nya tidningsårets första dag. Rubriken var nog mer martialisk än innehållet. Vad utrikesministern efterfrågade var instrument som ”fullt ut” svarade mot unionens ambitioner – diplomatiska, ekonomiska och militära fredsinstrument (i den ordningen). Och han konstaterade att ”nära oss själva kommer vi att fortsätta att stärka samarbetet i vår del av Europa. I den accelererande globaliseringens tid växer betydelsen av vårt samarbete”.

Sverige är indraget i allehanda samarbetsmönster, inom exempelvis havsövervakning både i Östersjön och på Nordatlanten. På senare tid har det också framstått som allt klarare att Sverige och Norge som militärt små stater av rena resursskäl måste samverka alltmer, till att börja med i utbildning, övningar och materielanskaffning. Finland dras nog också med.

Det här kan uppfattas på olika sätt. I en ledare ”Norden som alternativ” ansåg Helsingforstidningen Hufvudstadsbladet att nordiskt eller nordiskt-baltiskt samarbete oundvikligen skulle ”tangera NATO-strukturen”. Förre finländske försvarsministern, numera direktören i Nordiska Rådet Jan-Erik Enestam bidrog med att det politiskt var ”dags att bilda ett nordiskt block i EU”.

Ännu i slutet av 1990-talet var det här ting som Sverige ville undvika. Det var viktigt att vi inte gav ledande västmakter intrycket att vi skulle ta hand om säkerheten i Östersjöregionen så att de slapp. Och varje antydan om medverkan i någon blockbildning inom EU avvisades. Problemen finns nog fortfarande. Sverige vill inte binda sig i EU och har litet väl bräckliga militära resurser för att exempelvis kunna inta en brandmansplats i ett i värsta fall utsatt Baltikum.

Östersjön, FN och NATO

Kring säkerheten i Östersjön är det i alla fall någorlunda lätt att diskutera var den svenska militära förmågan kan komma in och spela en roll, även om snart sagt alla faror för människors väl och ve skrivs upp som hot mot vilka ingen vapenmakt duger. Att Sverige har kvar sitt engagemang inom FN är också uppenbart, och ingen räknar nog med att det under världsorganisationens operativa ledning finns kapacitet för annat än traditionell fredsbevarande verksamhet. Det kan vi rätt bra sedan gammalt.

Även i ”hårdare” NATO-sammanhang vill Sverige göra väl ifrån sig, men debatt och analys om mål och medel hämmas av att folket inte vill veta av något medlemskap. Vore det till exempel ett svenskt intresse att alla militärt svåra uppgifter lämnades till NATO, d.v.s. i praktiken mest USA, mot att EU blev allt bättre på förenat civil/militär krishantering? Ingen vet. Men vi vet att många andra inom EU motsätter sig en sådan klyvning av kommande insatser.

Vi har ingen röst i hur NATO utvecklas men intresse av färdriktningen. Är det mest angelägna framöver att Kroatien, Albanien och Makedonien upptas som medlemmar? Östersjökännaren Ronald Asmus tycker inte det, när han i Washington Post skriver om ”A Better Way to Grow NATO”. Han vill att organisationen skall prioritera Georgien och Ukraina och dra Serbien västvart, så som EU påbörjade i januari. Vill vi vara med utan att vara med i NATO måste vi väl fundera på inte minst var våra krisavvärjande stridskrafter skulle kunna komma in i bilden.

Den rätta beredskapen

Svenskt försvar har nu satsat nästan våldsamt på den nordiska stridsgruppen. I skriften NBG – EU:s snabbinsatsstyrkor och Nordic Battlegroup, utgiven av Folk och Försvar, framförs inte enbart uppskattning av arbetet utan även nyttig kritik. Är inte organisationen för tung och dyr med sin ynka stridande bataljon? Kostar det inte för mycket med 10 dagars beredskap, när verkligheten ändå visar hur långsamt EU skrider till beslut? 30 dagar kunde gott räcka, sägs det. Och borde inte stridsgruppen ha några reserver?

Här tangerar man frågan om hur det är med svenskt strategiskt tänkande ifråga om vår medverkan i internationell krishantering. När en kanadensisk tänkare i Stockholm talar om ”Counter Insurgency” (COIN, alltså bekämpning av upprorsrörelser) i Afghanistan och efterlyser andras väpnade hjälp är den svenska reaktionen undvikande. Våra företrädare vill hellre tala om militär hjälp till civil återuppbyggnad, bättre polis/domstolar och mänskliga rättigheter för kvinnor.

Men hos vår norska samarbetspartner– granne i fredsarbetet i Afghanistan – använder överbefälhavaren Sverre Diesen också lika självklart begreppet counter insurgency. Så talar NATO. På vilket språk talar vi med honom? Försvarsmakten saknar en regelbok för bekämpning av upprorsrörelser. Vi har politiskt, militärt och opinionsmässigt inte ställt om till den uppgiften som tänkbar, och i värsta fall oundviklig, måhända redan i Tchad.

Kanske skall Sverige inte heller medvetet, målmedvetet, ta på sig den uppgiften. Men frågan ingår i det som behöver klaras ut, när/om vi ser över vad svensk militär förmåga räcker till för. Både för Norden, FN, NATO och EU – det låter som ett väl stort pensum.

Olof Santesson var utrikesredaktör i Dagens Nyheter 1973-1998

En prioritering av våra internationella insatser har inte minst en ekonomisk orsak.

Uttrycket ”den strategiske korpralen” innebär att varje soldats handlande kan få strategiska/politiska konsekvenser.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven-Åke Haglund