Al-Qaidas mål
Härmed en titt på Al-Qaidas mål i ett vidare perspektiv, och vad det kan
innebära för oss – och för artikelförfattaren.
Al-Qaidas mål, sägs det, är att återupprätta kalifatet. Deras yttersta historiska mission är att dana ett storrike av Mellanöstern och återskapa glansen från kalifernas imperium. Alla enskilda suveräna stater och regioner – Irak, Egypten, Iran, Levanten och Turkiet, Nordafrikas kust – ska sammansvetsas i ett högre amalgam, en större enhet: ett världsrike, en modern variant av Perserriket och det muslimska rike som följde på detta. Det ska bli en enad Främre orient på samma sätt som Indien, Kina, EU och Nordamerika är enade.
Detta låter
kanske salongsmässigt och bra, en ”process” är att vänta som förenar Mellanösterns
länder – men inte kommer det att bli någon tebjudning inte, striderna har ju
redan börjat. Frågan är dock i vilken grad det kommer att drabba oss i väst,
sett ur rent politisk synvinkel (vi lämnar oljan utanför). Att det hela kommer
att skapa friktion i aktuell region är givet, men vad betyder det för oss i
Europa och för Amerika? Om detta kan man bara sia. Optimistisk prognos:
Mellanöstern ”sköter sig själv” (sedan USA sparkats ut) och enar sig som på
600-talet, när kalifatet skapades. Den pessimistiska prognosen kan ta
utgångspunkt i historien: striderna som skapade kalifatet spillde över till
Europa, med ett erövrat Balkan och Bysans, och en expedition upp i Spanien och
sist till Poitiers i Frankrike:
Dock: Al-Qaida har sin bas, sitt känslomässiga ankare i Mellanöstern, och har inte som främsta mål att bomba västerlänningar. Målet är att skapa ett nytt främreorientaliskt storrike, och detta hotar i första hand de nuvarande staterna där nere. Ingen skönmålning, visst är terrorhotet konkret – men det borde sättas i ovannämnda perspektiv. Så på kort sikt är det väl inte så farligt – men på lång sikt?
Mål på sikt
Ja, vad händer på lång sikt? Pessimistisk prognos: Mellanösterns enande skapar svallvågor i väst, via sedvanliga vägar (Balkan respektive Spanien). Men regionen har ju även en lång gräns mot Ryssland och dess randstater, så chockvågorna torde kunna ta sig denna väg också. Inga detaljscenarion nu, men om allt slängs i stöpsleven kan Ryssland bli tvunget att ta vissa områden för att trygga sin existens, och då ligger vi i farozonen.
Ni ser var vi hamnat: ett gammaldags skräckscenario, "krigsfall öst" med allt vad det innebär. Men det är ju sådant vi privatforskare sysslar med, när nu ingen på officiell nivå gör det längre; där är det ju bara ljusblå himlar, fredsbevarande styrkor och polisaktioner i fjärran land som gäller, ett slags överskådliga kolonialkrig av 1800-talstyp.
Men som tänkande August måste man se längre och vidare, måste
kunna tänka sig att (nästan) vad som helst kan
hända. Varför? Ja, inte lär militär och politiker
lyssna, de har ju sin bild klar – och det är att Sverige aldrig någonsin kommer
att dras in i något krig, aldrig på ti'n, aldrig mer,
amen. Men vi andra, vi politiskt intresserade amatörer samt en och annan
fritänkande militär och politiker, måste tänka
i dessa termer för att inte vakna en vacker dag och finna att våra kartor ej stämmer.
Jag har redan antytt mitt perspektiv: saker och ting ligger i stöpsleven i Mellanöstern, och det kan påverka oss mer än vi vill. Det kan påverka Ryssland och synkronisera olika lokala konflikter till en global. Detta är inte så roligt att tänka på – men vi måste, om vi inte ska drabbas av framtidschock!
Det kan påverka oss likaväl som öst och Amerika, kan riva upp gamla sår både här och där. Kina kan hota att spricka, Indien likaså samt Indonesien – och USA:s latenta inre konflikter kan bli akuta om landet blir djupare indraget i Mellanöstern, om uppror över hela regionen bryter ut och tvingar USA till än fler interventioner – vilket i slutändan ändå torde leda till att man tvingas bort. Men dessförinnan funnes risken att man på hemmaplan drabbats av diverse kriser på samma skala som, säg inbördeskriget 1861-65.
Jag bara svartmålar? Men ta då själv och skönmåla lite, kära läsare, och se vem som får rätt! Visst, den som är pessimist får alltid rätt, och själv vill jag inte bara skadeglatt måla fan på väggen, det finns roligare saker än att leka mörkerprofet – men mina kunskaper och insikter tvingar mig att tala, jag kan inte bara sitta och titta på när Sverige driver in i framtiden utan segel och roder.
Sverige kan drabbas
Sverige, ska vi tala om Sverige? Meningslöst: folks sedvanliga likgiltighet för försvaret eldas idag på av diverse bekymmerslösa politiker och toppmilitärer, som säger att solen skiner och kommer att göra det under oöverskådlig tid framåt. Alltså tänker vardagsmänniskan att vi kan skära ner på försvaret ännu mer. Själv kan jag bara känna fatalism inför ”kommande världshändelsernas svall”; jag får intrycket att inte ens med
30 000 man på armésidan plus lagom flotta och flyg skulle vi ha så det räcker. De förändringar som förestår är av en sådan proportion att vanliga vapen inte förslår.
Återigen: det låter som rena domedagsprofetian, men det är nu en gång för alla nyttigt att ”think outside the box”, att konceptuellt ta i med storsläggan för att få folk att vakna upp ur de säkerhetspolitiska drömmerierna, ur den ljuva småstatsdvalan.
Vi har idag i Sverige knappt någon armé, men inte ens med tiodubbla antalet soldater skulle någon skillnad göras. Jo, kanske på kort sikt. Men detta är ett rent akademiskt resonemang; någon upprustning kommer inte att ske, tidsandan och den svenska bekymmerslösheten är emot det – så på lång sikt får vi kanske ställa in oss på ockupation av den ena eller andra makten (och då menar jag inte EU eller NATO), och bland annat trösta oss med att vi som folk har en lång historia, ett omisskännligt kulturarv; vi kan inte knäckas moraliskt i första taget.
I det följande må jag låta som någon fredsängel från 1980-talet – men det får ni tåla, för jag är själv inte militär och tänker inte dra ut med Bohus bataljon om det börjar åska kring våra kuster. Nej, i en eventuell framtida konflikt tänker jag satsa på civilt försvar och andlig beredskap, vars första steg är denna artikel; blotta akten att formulera en farhåga kan vara ett steg på vägen att möta den.
Vi måste lära oss att tänka i kristermer, vara beredda på omstöpningar i världen. Och här som alltid annars måste man känna till sin historia; stora kriser har inträffat förr, men mänskligheten har klarat sig ur det hela – bland annat tack vare folk som mitt i stormen har behållit lugnet och tagit det med ro, trots att allt sett hopplöst ut. Så denna artikel utmynnar inte i någon säkerhetspolitisk appell av sedvanligt slag, av typen ”stärk försvaret”, ”öka u-hjälpen”, ”intervenera här och där” eller annat (på lång sikt) meningslöst – utan i en hjärtevärmande humanism av ett slag som kan reta gallfeber på analytiker.
Men på just lång sikt är detta den enda vägen att gå. Den väg jag tänker gå – en väg där man omhuldar sina relationer, ser en bror och en syster i var människa och där ”det glas vatten du ger den törstande är större än oceanen”. Stora ord, högstämda moralismer, men för en ”elak profet” är de bra att ha som återförsäking – ty detta att bara måla fan på väggen tenderar att slå tillbaks på en själv.
Polisen har huvudrollen i samband med ett terrorangrepp mot Sverige. Samtidigt kan Försvarsmaktens stöd med viktiga kapaciteter bli avgörande.
Foto: Försvarets Bilbyrå/Peter Modigh